söndag 6 september 2015

Det där med regnet

När hjärtat är fullt av regn spelar det ingen roll att tillvaron är den bästa i världen. Det hittar alltid vägen till det innersta, allra jobbigaste. Det där som lagras och känns sådär extra tungt just de stunderna, när hjärtat inte har lust att samarbeta...

Då spelar det ingen roll att hjärnan försöker övertala och intala, att det inte finns något att vara ledsen över. Det ledsna kommer ändå upp till ytan och grumlar allt det fina...

Och hur jävligt det än känns, så vet jag att det går över. Snart. 

Tills dess är det bara att le, även om det inte sprider sig till ögonen. Hjärtat måste bara få regna färdigt först. 

För, efter regn kommer solsken. 


onsdag 19 augusti 2015

Under ytan

Idag har varit en sån där dag, då tusentals känslor har rusat runt i kroppen och kolliderat med varandra till höger och vänster. 
En sån där dag när man sitter på kvällen och förundras över hur många känslor man kan få plats med i en kropp på en och samma gång, där under ytan. 
När oceaner av tankar fyller hela huvudet och man till slut inte kan tänka klart överhuvudtaget. När man liksom inte vet varken ut eller in...
Men så är det ju DEN tiden på månaden. Snart kan jag fokusera på en känsla och en tanke i taget igen. Tack gode gud... 

Något som däremot verkar vara ett konstant tillstånd, är det inneboende behovet en del människor har att få trycka ner andra. Att alltid se till att framhäva sig själv som den bättre. Att in i det sista övertyga andra om att man har de allra bästa avsikterna och aldrig någonsin gör fel. 
Det är jäkligt lätt att låta sig luras av sådana människor. Det beror helt och hållet på hur manipulativa dom är. Och lite på hur blåögd man själv är kanske... 
Det är helt omöjligt att kommunicera med en sådan människa, det är liksom bara att rycka på axlarna och ge upp direkt.
Jag kan bara inte, hur mycket jag än försöker, glädja mig åt sådana människors framgångar. Inte ett endaste dugg faktiskt... Det är någon sorts inneboende liten skithög i mig som sätter sig bakåtlutad med händerna bakom huvudet och bara hoppas på att hela världsbilden ska rasa samman för sådana människor. Lite som Timbuktus låt Resten av ditt liv... Ja, precis så faktiskt. 
Det finns ett fåtal människor i världen jag tillägnar just precis den låten. I övrigt hatar jag inte så många. Jag har fullt upp med att gilla alla bra människor i världen... Och så tror jag ju på karma. :)

Nej, ensamheten skapar alldeles för mycket utrymme åt negativitet och tråkiga tankar, så jag gör förmodligen bäst i att bädda ner mig. I morgon är en annan dag!

Over and out från en känsloladdad pms-kärring

torsdag 16 juli 2015

Vad hände med facebooksemestern?!

Nu när semestern lider mot sitt slut (jag börjar jobba igen på måndag efter tre veckors ledighet med barnen) sitter jag här smått förundrad över hur fort tiden går. Det känns som att vi varit lediga en vecka, och på samma gång känns det någon annanstans i kroppen att vi varit lediga i ett år. Det beror nog lite på vilken del av mig man frågar...
Jag känner mig alldeles utvilad efter att inte behövt ställa klockan på flera veckor, förslappad för att man kunnat planera dagen som man vill och bara typ äta middag klockan åtta på kvällen (vilket vi för övrigt gjort lite för ofta) och tillfreds med att ha fått spendera så mycket tid med mina barn.

Samtidigt känns det i hela mig att jag just haft så mycket dygnet-runt-tid med barnen. De ständiga bråken och det eviga gnället har bränt fast i mina hörselgångar och trots att det ska bli otroligt jobbigt att vara ifrån Kelly i hela tre veckor nu när hon åker till sin pappa, så får jag väl se det som någon form av lugn där åtminstone syskonfighterna tar ett break...

Men lika förundrad jag är över att tiden gått så fort, är jag över de där semestrarna "alla" andra verkar ha på Facebook. De där rofyllda, fantastiska semestrarna där vänner träffas var och varannan kväll och grillar, dricker rosè (eller cola, vad man nu föredrar), hänger på Öland i flera veckor med glada barn och strålande solsken, åker till diverse nöjesparker, äter på fina resturanger och myser på uteserveringar hela kvällarna alla dagar i veckorna.
Vi har haft en toppensemester egentligen, men i jämförelse med det där... Ja, jag bara undrar vart fasen min fantastiska facebooksemester tog vägen?!

Jag hade velat få ut så mycket mer av min semester. Men, det är väl typiskt att aldrig vara nöjd?! Det ska åtminstone bli skönt att börja jobba igen. Att ha något att göra om dagarna, träffa lite folk utanför familjen och hålla sig sysselsatt.
Jag älskar att umgås med barnen och familjen, men det blir lite enformigt emellanåt. Det är viktigt med vänner.
Nästa år Får jag ta en senare semester. För att ha semester när ingen annan hunnit få ut sin, resulterar bara i att man sitter där ensam och ledig när alla jobbar. Och det är rofyllt, men inget vidare kul. Dessutom är man inget vidare förstahandsval i umgängeskretsen när man alltid har barn hemma och aldrig kan komma ifrån.
Nästa år blir det åtminstone facebooksemester med allt vad det innebär! ;-)



tisdag 23 juni 2015

När alla önskningar slår in

Här sitter jag igen, efter alltför lång tid, nersjunken i soffan och med massor på hjärnan. Mest undrar jag vart sommaren tagit vägen? Efter den kallaste maj på lääääänge, kom sommaren och lurades lite. Folk slängde av sig kläderna och tänkte att NU är den här! Men tji fick vi, lagom till midsommarveckan... Att sitta frusen i soffan med tofflor och filtar om kvällarna i juni känns helt uppochner, men jag tappar inte hoppet. Snart kommer den! Sommaren... :)

Det är mycket som präglar min tillvaro just nu, på både gott och ont. Tvåårstrots till exempel. Att försöka hantera ett litet vilddjur som inte själv vet vad han vill, som skrattar en rakt i ansiktet när man försöker tillrättavisa, som bryter ihop över plåster, tandborstning, blöjbyten och gud-vet-vad, får vilken Fear Factor-utmaning som helst att framstå som värsta barnleken.

Semesternedräkning. Om bara tre arbetsdagar går jag på min första semester någonsin, och det ska bli sååå skönt! Vi ska bara njuta av ledigheten, förhoppningsvis hänga massor på stranden (verkar förstås en smula kört första veckan om man ska tro SMHI...), äta orimliga mängder glass och grillat, åka på spännande äventyr och bara umgås. TRE dagar kvar alltså! Jag inleder ledigheten med en helg i Göteborg. Kommer bli hur bra som helst!



Och extra skönt är det att få gå på semester när jag vet att jag har jobbet i behåll när jag kommer tillbaka. Ett helt år ska jag få jobba vidare med mina små godingar! Det ska bli alldeles fantastiskt.

Kärlek. För några månader sedan skrev jag följande text i bloggen;

"När man träffar den person som får en ur balans, som gör att man tappar fattningen och orden, som gör att benen börjar kännas som gelé och som med bara en blick gör att hjärtat slår lite snabbare... När man nästan kan ta på spänningen som blir bara av att stå nära och när man knappt kan hålla fingrarna borta... När man träffar den person som inte går att få ur tankarna trots att man inte ens lärt känna varandra... DÅ, och bara då, kommer jag offra min självvalda ensamhet. Inte en sekund tidigare... Livet är för kort för att slösas bort på personer som inte lyckas vända uppochner på världen - på just det där sättet!"


Jag har äntligen träffat honom. Faktum är att det är precis samma person jag hade i tankarna när jag skrev det där inlägget för några månader sedan. Han hade visserligen funnits i mina tankar lååååångt innan dess och det känns helt overkligt att alla mina önskningar plötsligt slog in. 
Kort och gott - jag är tokkär och livet kan liksom inte bli mycket bättre!

Ja, det är sannerligen mycket som präglar min tillvaro just nu och jag kan inte låta bli att till och med gilla tvåårstrotsen litegrann... :)

onsdag 22 april 2015

Korkade människor med korkade åsikter

Jag pratade med en kille en gång, som sa åt mig, att om jag trodde att mina barn hade det bättre ihop med en utarbetad singelmamma (än med honom, eller vad?) som inte sätter sina egna behov före andras, så hade jag fel.

Ja, precis så sa han. Han fick en fet utskällning och så pratade vi inte med varann igen.
För en sak ska man veta, att man talar inte om för mig vad som är bäst för mina barn - om man inte känner mig riktigt jäkla bra. Då, och endast då, har man rätt till att ha en åsikt om mig och mina barn.

För det första, jag ser mig inte som en utarbetad singelmorsa. Jag är en arbetande morsa på egen hand. Det är en jäkla skillnad! Jag sitter inte och tycker synd om mig för att jag är själv med mina barn. Tvärtom, jag gillar det! För vad är det som säger att jag skulle känna mig mer avslappnad tillsammans med någon?! Då ska det ju vara någon som verkligen passar in i livet redan från början - någon som har en given plats i tillvaron.
För det andra, självklart sätter jag mina egna behov högt på prioriteringslistan. Just nu, när mina barn är små och behöver mig, så har dom såklart en given förstaplats. Det är mitt ansvar, min plikt, att dom har det bra. 

Det var nog ett av de mest korkade pikarna jag fått genom livet. Det märkligaste med det hela var dock, att samma kille (med dessa starka åsikter om mina prioriteringar kring barnen) hade egna barn på halvtid, men tyckte att om han träffade den stora kärleken så skulle han inte dra sig för att flytta ifrån dom. För han kan ju inte bara tänka på barnen och det hade bara gynnat dom att ha en lycklig farsa i alla fall.

?!

Vart sätter man sina barns behov när man resonerar så? Hur kan man tycka att det är okej att säga upp föräldraskapet bara för att man träffar någon?! När är det någonsin okej att säga upp föräldraskapet för den delen...?
Självklart ska man ju kunna starta upp ett liv tillsammans med någon, men då ser man väl till att det fungerar med livet man redan har?!
Vad säger man till sina barn? "Ledsen ungar, pappa har träffat en ny tjej så nu får ni bo hos mamma. Men det är lugnt, pappa kommer vara jättelycklig så då blir ju ni också lyckliga!"
Totalt idiotiskt. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig kunna satsa på någon som resonerar så jävla korkat. Någonsin.

Over and out.

tisdag 21 april 2015

Det där med att hitta rätt

Nu har jag äntligen sjunkit ner i soffan med en kopp te, nyduschad och med sammetslena ben. ;) Jag har varit så sjukt trött hela dagen, sov så jäkla dåligt inatt att jag knappt kom ur sängen när klockan ringde vid sex...

Jag och Kelly åkte in till sjukhuset i Kalmar idag. Äntligen hade vi fått en remiss in till ÖNH efter många besök på vårdcentralen med hennes öron. Vi har varit oroliga för hennes hörsel i flera år nu, och till och från klagar hon på smärta och bubblande. 
De har inte hittat något fel på vc, men vi ville ha ett utlåtande från en specialist också (vc är ju inte direkt kända för att ta folks problem på allvar...). Så sist vi åkte till vårdcentralen för att spola öronen och göra ett hörseltest fick vi äntligen den där remissen!
Så, efter ett ordentligt hörseltest och en noggrann koll kunde de konstatera att hon inte har något fel på vare sig hörsel eller trumhinnor. Pjuh!
Vi firade med lite fika efteråt. Såklart. Vi älskar ju fika! ;)


På vägen hem körde vi nästan vilse. De hade ju byggt om en rondell i Kalmar och jag råkade köra åt helt fel håll! Tur jag kom på mig, annars vet man aldrig vart vi hade hamnat. Kunde visserligen varit spännande med lite utflykt, men kanske inte när Kian väntade på att bli hämtad på förskolan. Haha!

Jag måste ha Sveriges sämsta lokalsinne. 
När vi skulle åka på roadtrip en gång, körde vi en bra bit hemifrån (trodde vi) när vi plötsligt var tillbaka i Mönsterås igen. Vad hände där?!
En annan gång på väg hem från Ullared körde vi vilse i Högsby. Jag upprepar; i Högsby!
Jag höll på att bli mördad när jag skulle leka självsäker och ta närmsta vägen hem från Halmstad efter en galen helg. och istället råkade välja en omväg på nästan en timme...
Jag körde till och med fel när jag körde upp. Det är ett under att jag inte kuggade...
Jorå, utan min trogna kartläsare Martina hade jag nog aldrig hittat varken ut ur Mönsterås eller hem igen...

Nu ska jag bädda ner mig. Klockan ringer innan fem i morgon...
Godnatt!

måndag 20 april 2015

Det där med att bli barn på nytt

Det blev en lång dag på jobbet idag, slutade vid fyra och hade personalträff redan vid fem så hann aldrig hem. Istället tog jag en promenad på spåret.
Åh, det är så fantastiskt vackert där på våren! Särskilt nu när vitsipporna blommar. Jag blir som barn på nytt, vill bara kasta mig bland alla blommor, ligga där och bara titta upp på himlen mellan trädkronorna. 
Men det gjorde jag såklart inte. Att få hela håret fullt av spindlar och andra obehagliga småkryp gör liksom hela idén om att leka vitsippa en smula otänkbar...
Men vackert är det!






Jag skulle inte kunna tänka mig att bo i en storstad. Jag älskar lugnet och naturen alldeles för mycket för det. Jag växte upp i ett område precis intill skogen och där spenderade vi nästan hela dagarna, jag och min bästa kompis. Det var där fantasin flödade som bäst. Vi hade kojor precis överallt. Bland granarna där vi gömde oss för promenerande hundägare... 
I en hästhage en bit bort hade vi kojor i stora betongrör.
Vi hade till och med en koja i ett gammalt förfallet utedass. Där pyntade vi med upphittade glasbitar som glänste i solen, flätade halmsnören, kottar och andra dekorativa grejer. Vi älskade vårt utedass!

Vi hade en "egen" ö där vi blev tvungna att plaska ut i vattnet för att komma fram. Men det gjorde ingenting, för vår ö var så spännande att det var värt varenda blöt strumpa.
Vi var bästa kompisar med kossorna som gick på grönbete i hagarna om somrarna, hängde där jämt. De var så vana vid oss att de inte ens brydde sig om att vi låg lutade mot dom när de låg och vilade...
Vi tog tillvara på upphittade golfbollar och lekte med dom i dagar, vi kastade sten i vattnet, lekte hästhoppning bland rötter och fallna träd och älskade varenda sekund.

Jag skulle göra vad som helst för att få ge mina barn samma möjligheter. Att få leva nära skogen och havet, där man slipper trafiken och alla störande ljud från omvärlden. Där man bara hör fågelkvitter och vinden som susar i trädkronorna.
Jag drömmer om att få bo där, i samma område som jag växte upp. Det är där jag känner mig hemma. En vacker dag kanske jag får möjlighet att köpa ett hus där, förhoppningsvis innan barnen är för stora för att uppskatta allt det här...

Nu ska jag bädda ner mig. I morgon blir det en kort dag på jobbet, redan vid elva stämplar jag ut och åker med Kelly på sjukhusbesök i Kalmar.
Natti natti!