söndag 11 maj 2008

Monster.

Nu känns det som om dagarna går i slowmotion... Kelly har verkligen ingen bra period just nu. Och idag var hemsk... Ända tills vi kom hem till mina föräldrar. Då är hon ju alltid nöjd och glad. Börjar undra om det är lägenheten och oss hon inte trivs med, men det är ju bara dumt... Vi är ju ändå hennes föräldrar... Så nej. Det kan det inte vara.
Det kan ju vara maten som gör henne så gnällig...? Har precis gått över helt till andra ersättningen nu efter många veckors pysslande och trixande, men jag tycker att hon borde ha vant sig vid den nu. Hur ska det i så fall bli med vällingen?! Jag får titta efter någon mild och skonsam välling för barn med känslig mage. Nu i efterhand känner man ju att man kanske skulle ha provat på lemolacen (eller vad den nu heter...), men det har väl gått ganska bra ändå.

Jag känner mig så dålig som inte kan få henne att äta gröt och så varje dag. Jag är jättedålig på det, men oftast när jag har gett henne några skedar gröt, så blir hon vansinnig, och sen är hela den dagen förstörd. Så man är ju inte alltför sugen på att försöka igen om hon har en dålig dag... Kanske prova med att introducera mat istället. Kanske funkar bättre.

Hennes gnälliga period kan ju bero på att hon växer också. Då behöver dom väl mycket mat och sömn har jag för mig, och Anne-Maj nämnde att barn brukar ha en sån period vid ca 4 månaders ålder.
Ja, det kan ju bero på så mycket. Men det är väl bara att bita ihop och tänka framåt. För det kommer bli bättre! Hon kommer komma ur den här perioden, och jag kommer tids nog att få henne at äta både mat och gröt. Bara hennes mage vänjer sig vid ersättningen först och främst. Ska prova med att ge henne lite katrinplommonpuré varje dag nu med, för det kan ju vara magont hon har... :S

Och så kan jag inte släppa en grej som min svärmor sa en gång för ett bra tag sen nu. Hon tyckte att vi skämde bort Kelly med att jämt springa in och kolla till henne så fort hon bara gnäller lite. Men det betyder ju inte att jag plockar upp henne för minsta lilla. Ligger hon däremot och ska sova, och så börjar gnälla, springer jag ju givetvis in och stoppar in nappen eller bara stryker henne lite över kinden. Hon måste ju känna att vi finns där hela tiden och att hon är trygg.
Men förr i tiden lät man ju barnen ligga och skrika sig till sömns. Det tycker jag är en fruktansvärt dålig metod. Och jag känner ju Kelly så pass väl att jag vet hur hysterisk och ledsen hon kan bli om man inte gör något åt smågnället med en gång. Så det så. :)

Nu har i alla fall lillmonstret somnat för natten. Tack och lov! Jag trodde jag skulle smälla av där ett tag. Alla ensamstående kolikbarnsföräldrar ska ha mycket cred för att dom överlever! Jag tycker det är jobbigt med gnäll, men man vet egentligen inte vad småbarnshelvetet innebär eftersom man aldrig har haft det så pass jobbigt.

Nu ska jag snart sova tror jag. Kan behövas!
Det var för övrigt en jättetrevlig kväll med grillad mat, äppelpaj och kubbspel med mina päron. :)
Godnatt!

Inga kommentarer: