fredag 31 oktober 2008

En lång fredag,

Jag jobbade ju idag från 8 till 17. En lång men rolig dag. Jag älskar verkligen mitt jobb! Visst är det som alla andra jobb, segt och urtrist ibland, men i det stora hela är det ett superjobb! Det går inte att göra annat än att hoppas på att jag får positivt besked av chefen. *biter på naglarna*

Har suttit och ätit grillad kyckling med potatissallad och vitlöksbaguette till Idol nu ikväll. Martin är i Lessebo(?) och spelar innebandymatch. Han trodde inte att han skulle vara hemma före 12, så det innebär ännu en ensamkväll. Likaså i morgon när han har tänkt inta Gladan. Men, det gör absolut ingenting. Det kan vara skönt att bara få vara ifred lite också. :)
Vi ska ju in till Kalmar en sväng på f.m. i morgon. Till babyproffsen och lämna tillbaka babyskyddet vi har hyrt, köpa en sittvagn och så äta nånstans innan vi åker hem. Kelly skulle ha varit hos mamma, men vi bestämde oss för att ta med henne i alla fall... En familjedag á la Carlsson/Brötte. *s*

Har jag sagt att jag ÄLSKAR vårt vardagsrum? Sa det till Martin att, nu hade jag gärna bott kvar, bara man kunnat utöka med ett extra rum. Hm.. Känns lite mysko attt plötsligt trivas så bra, efter att ha gnällt och tjatat om att få flytta så länge. Men, lite nya möbler gör alltid susen. Hehe.

Jag har suttit och funderat lite, och kommit fram till att jag och Martin måste vara ett av de osocialaste paren i Mönsterås. Alla jag känner umgås konstant med andra par. Äter middagar, fikar, spelar spel och sånt där. Vi gör aldrig nånting sånt. Martin tycker det är skönare att bara vara hemma, och då har det ju blivit att vi inte har några gemensamma kompisar. Lite tråkigt, eftersom de flesta andra hellre umgås i par (som det verkar) och då slutar det ju oftast med att man aldrig träffar folk.
Men sen kan jag ju tycka att de är helkonstiga som orkar hålla på och umgås hela tiden. Kanske är det för att jag är alldeles för självupptagen för att bry mig om sånt, men ändå. Jag saknar ju faktiskt mina kompisar. De finns liksom inte kvar. Vi pratar nästan aldrig med varann, träffar inte varann och man ser knappt till någon av dem.
Klart att de har sina liv på annat håll, och att man alltid har så mycket annat att göra. Men det är väl bara att acceptera. Man träffar folk, lär känna dom, lär sig att älska dom som dom är, och till sist går man åt varsitt håll.

Jag förstår inte hur det kan gå så lätt? Tänker lite på Maria. Vi var ju verkligen bästa kompisar. I 10 år umgicks vi nästan varje dag, men så började vi på olika gymnasium, och nu har vi inte längre någon kontakt. Väldigt tråkigt...
I och för sig. Man måste väl kämpa lite för att behålla sina vänner. Tjata lite för att kunna planera in en träff. Anstränga sig. Annars sitter man där ensam utan någon. Alla behöver en vän, så är det bara.

Nu har jag grubblat färdigt. Ska väl försöka mig på ett collage. Funkade inget vidare igår, så hoppas på lite bättre lycka idag. :)
Puss hej!

Inga kommentarer: