måndag 8 juni 2009

Failure...

Åh, jag känner mig så misslyckad... Allt jag gör verkar bli fel. Precis allt...
Jag behöver ett spännande liv med massa innehåll. Massa vänner att kunna göra allt med. Något som får mig att må bra igen. För såhär orkar jag inte ha det... Känns som om jag bara sjunker längre och längre ner i jorden. Jag vet att jag kommer komma upp till ytan igen, men hur lång tid kommer det ta?
Kelly mår inte heller bra av att jag är såhär. Jag bara skriker och gapar på henne dagarna i ända, och till största delen förstår hon inte ens varför jag blir arg. Det kan vara en så obetydlig sak som att hon vill klättra upp till mig och kramas. Jag vill bara vara ifred! Ibland vill jag inte behöva ta i någon, inte ens i henne... Bara få vara ensam..

Jag skulle behöva jobba konstant ett tag tror jag. Tur att jag bara gå ledig fram till fredag. Sen jobbar jag ju hela fredagen och nästan hela lördagen. Kommer nog sova bort halva söndagen, och sen börjar mitt sommarschema. Vill vara fullt sysselsatt hela tiden! Speciellt när det är sånt här pissväder... Hade det varit sommar och sol hade man åtminstone velat vara utomhus...
Idag har vi bara suttit inne. Gick iväg en sväng till Netto förut och handlade ingredienser till kakorna jag har lovat att baka till min systers student, men i övrigt har vi bara varit inne.

Mitt självförtroende har gått från någorlunda bra till skitdåligt på bara några veckor. Vill knappt visa mig ute som det känns nu...
Trots att jag avskyr Kelly vissa stunder på dagarna, är hon ljuspunkten i livet. Hon får mig att orka gå upp om morgnarna (ja, trots att jag egentligen inte alls vill...), får mig att hålla mig sysselsatt och får mig att skratta. Utan henne skulle livet falla i bitar...

Ah, jag blir galen... Orkar inte sitta här och gnälla. Hade man inte tyckt så jävla synd om sig själv hade ingen någonsin mått dåligt. För det är väl det som är grunden, att man tycker så satans synd om sig själv. Men, det är inte synd om mig. Jag har valt att sätta mig i den här situationen, så jag kan helt enkelt skylla mig själv.
Nu ska jag baka kakor. Hörs i morgon!
Puss

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det kommer att bli bättre när du börjar högskolan, jag lovar. Ditt liv kommer att bli mer stimulerande, du kommer att träffa nya intressanta människor, få gå på roliga, galna och ibland vilda fester. För att inte tala om alla intressanta föreläsningar som du kommer att få gå på. Du kommer att få lära dig massor av nya saker, och det kommer att få dig att känna dig speciell, du är någon. Detta, ska jag säga dig kommer att vara mumma för själen och självförtroende. Ditt hem och din familj kommer då att kännas som en oas, en trygg plats där du kan hämta ny energi, inte som nu ett fängelse som du inte kommer ifrån. En människa behöver stimulans och bekräftelse för att inte vissna.

Anonym sa...

Men du, tänk ett steg längre! Varför ska Kelly få sig en skopa ovett för att du inte mår bra? Vad har hon gjort för fel? Jag vet att du inte menar att vara arg på henne, men du kanske skulle bita dig i kinden en gång extra innan du skäller på henne. När hon vill klättra upp i ditt knä så vill hon ju bara visa hur mycket hon älskar sin mamma! Om du nu mår så dåligt och låter det gå ut över henne så kanske du kunde se till att få barnvakt en dag+natt för att vila ut dig själv och fokusera dina tankar, men framförallt så får Kelly komma iväg ett tag. Ta inte illa vid dig av detta, det var bara en tanke från min sida! Kram

Anonym sa...

ett barn har inte valt att få komma till världen - ett barn är något vi har till låns en kort tid - var rädd om henne!

*lycka till*