måndag 2 november 2009

Varning: Långt inlägg ahead!

Godkväll!
Sitter här med bra musik i högtalarna och funderar lite över hur dagen har varit. Jag har varit på helt knasigt humör idag. Det började bra, jag stressade runt i lägenheten, fixade hår och smink, slängde i mig en av mina två rostade mackor, slängde den andra, och tog i all stress bilen till stationen. Bort till tåget i Blomstermåla och mötte upp Nathalie som gått och blivit sjuk. :(
Väl inne i skolan var jag som vanligt lite fnittrig och glad, tills det plötsligt vände upp och ner och jag snarare kände mig som en död sill. Föreläsningen var intressant, och så kom lunchen. Jag satt mest försjunken i tankar om all möjligt, och kunde inte alls fokusera på vad som sades om de frågor vi skulle diskutera till föreläsningsfortsättningen efter lunchen.

Är det så att de tycker jag är så oambitiös och felplacerad? Jag vet att det är löjligt att ens ställa sig den frågan eftersom vi har den jargongen oss emellan, men just idag kändes det väldigt hårt. Är det verkligen omöjligt i vissas ögon att vara glad, sprallig och positiv och samtidigt ambitiös och målmedveten? För mig är det inga konstigheter alls, eftersom det är precis sån jag är. Men just nu när jag känner mig så fruktansvärt nere, vill man inte höra de där småpikarna som får självförtroendet att rasa. Jag vill inte bli dumförklarad!
Jag valde att söka till lärarutbildningen eftersom jag äntligen känner att jag har hittat något som jag vill göra. Jag vill hjälpa barn att utvecklas och lära sig mycket av det viktigaste de kommer att ha lärt sig i livet. Att jag sedan är som jag är ska väl inte behöva vara ett tecken på att jag bara glider omkring och gör så lite jag kan! Jag gör oftast så gott jag kan, och jag vet att jag är smart och duktig. Jag har blivit godkänd på tentan och en av de två skrivuppgifterna vi gjort än så länge, vilket är en ganska stor bedrift med tanke på hur många som inte klarade sig. Är inte det tecken nog? Jag är smart!

Jag vet inte vad som mer får mig att känna såhär... Ensamheten kanske. Jag klarar inte av ensamheten. Jag har aldrig behövt klara mig helt på egen hand, har alltid haft någon som funnits där och stöttat mig på olika sätt. Jag antar att jag är så fruktansvärt rädd för att bli tvungen att leva ensam resten av livet. Tänk om jag inte hittar den där stora kärleken? Jag kanske får nöja mig med korta, struliga förhållanden tills jag dör. Kanske aldrig får chansen att skaffa fler barn. DET skrämmer mig! Jag vill ju få vara kär och galen igen. Sväva på moln och längta efter någon som känner detsamma för mig. Såg på Brothers and Sisters häromdan och där sa dom "Det finns en underbar kille som väntar på dig där ute, du måste bara hitta honom". Jamenvisst... Detektivhjälp kanske? *s*

Dessutom känner jag mig så jävla misslyckad som inte lyckades ge Kelly det liv jag önskade henne. Jag ville inget hellre än att hon skulle få växa upp i en trygg familj med en mamma och pappa som är lyckliga och håller ihop. Jag är verkligen inte glad över att det blev som det blev, men det var nödvändigt för min hälsa. Jag var inte lycklig som det var, och tyckte då att det var bättre för Kelly att ha sina föräldrar åtskilda men glada, än tillsammans och bittra.
Hade vi fått bestämma hade vi nog aldrig skaffat barn ihop. Det höll ju på att ta slut redan när jag blev gravid, men vi lyckades ju lappa ihop det vi hade kvar. Man ska inte skaffa barn om man inte känner att man är väldigt trygg och lycklig i sitt förhållande, för varje barn förtjänar en lycklig tillvaro. Det är min åsikt.
Jag antar att det bara är att bita ihop och intala sig att Kelly har det alldeles utmärkt som det är. Hon har åtminstone två föräldrar som älskar henne till 150% och som skulle göra allt för henne, det borde väl vara tillräckligt?

Nåja, det är väl ungefär vad jag har gått och grubblat på i ett antal dagar...
Vi hade grupparbete på eftermiddagen, och bestämde oss för att sluta framåt halv fyra. Då tog jag snabbussen hem till Mönsterås, och bytte om lite snabbt innan jag gav mig ute på en snabb promenad för att rensa tankarna lite. Hamnade hemma hos mamma där jag hämtade hennes busskort och pratade lite skit. Gick sedan hem för att laga lite mat. Igår bestämde jag mig för att försöka skära ner lite på allt jag stoppar i mig, eftersom vågen visade oacceptabla siffror, men med tanke på att det låg på den normala idag, tyckte jag att jag förtjänade att äta lite. *s* Höst och svält passar inte riktigt ihop, så jag satsar på att vara mätt och glad och samtidigt höja humöret lite, istället för att svälta och bli trött och ÄNNU deppigare... Hrm...
Nu ska jag lägga upp lite bilder åt er, och sen försöka komma i säng. Liiite sovmorgon i morgon, då jag inte börjar förrän vid nio! Har en heldag med föreläsningar och information om fältstudien vi ska göra, innan jag får återvända hem.
Tack för att ni orkade läsa!
Puss på er

2 kommentarer:

Emma Jonsson sa...

Cicci, du är stark för att du vågar öppna dig och visa dina innersta tankar och känslor, speciellt i bloggen där alla kan läsa. Du är snygg, söt, smal och smart. Det vet vi alla runt omjkring dig. Bara för att du råkar vara singel just nu behöver du inte deppa ner dig för det. Du har nyss haft ett flera år långt förhållande. Ta vara på tiden nu och lär känna dig själv och dina behov fullt ut, njut av de veckorna du har Kelly helt själv och inte behöver dela den tiden med någon annan. Du är så positiv och glad i vanliga fall,du sprider ljus och solsken omkring dig=) Fortsätt med det och sluta deppa!

ennyone sa...

" Hon har åtminstone två föräldrar som älskar henne till 150% och som skulle göra allt för henne, det borde väl vara tillräckligt? ",

det är mer än tillräckligt :)