tisdag 16 mars 2010

My tragic lovestory...

Hej på er!
Cougar Town är helt klart veckans höjdpunkt! Ja, en av dem i alla fall, Desperate Housewives och Greys Anatomy är med och slåss på toppen av mest sevärda program. *s*
Idag har jag haft en hemsk dag till en stor del. Det började med att det blev stressigt och jävligt när vi skulle iväg till dagis idag på morgonen, i skolan höll jag på att bryta ihop och börja stortjuta och så hade vi utvecklingssamtal och jag blev tvungen att erkänna hur kasst mitt engagemang varit hittills.

Angående utvecklingssamtalet - alla studiegrupper fick en halvtimmes tid till att diskutera gruppens arbete och funktion med de ansvariga lärarna för kursen. Jag fick ge mig själv ett uselt betyg i engagemang, och jag tror att de fick en bild av mig som en glidare som inte tar något eget ansvar. Jag ska verkligen inte gnälla egentligen, men att få ihop tillvaron som den varit de senaste månaderna och samtidigt fokusera helhjärtat på skolan har i stort sett varit en omöjlighet för mig. Det låter dock urlöjligt när gruppens mest ambitiösa tjej har haft det tio gånger värre. Alla är vi olika, och jag är inte direkt välkänd för att kunna hantera för mycket på en och samma gång. Alla motgångar har helt enkelt varit för mycket, men jag har ändå gjort så gott jag känt att jag kunnat...
Jag älskar diskussionerna på grupparbetena och stormtrivs med de andra i gruppen. De senaste veckorna har jag känt mig mer ambitiös än någonsin, och jag tänker göra mitt bästa för att lyckas på hemtentan och min individuella gestaltning nästa vecka. :D

Ikväll tänker jag tjata om det mest uttjatade i mitt liv, den person jag älskar så mycket att jag hatar. Jag kan inte förstå nånting alls faktiskt. Det känns som att jag står och stampar på ett och samma ställe dagarna i ända och är helt oförmögen att gå vidare. Jag känner mig så förnedrad och pinsam som känner såhär, helst av allt skulle jag inte vilja känna något alls. Förtränga honom så hårt att jag inte skulle känna igen honom ens om jag mötte honom på stan, men det kommer aldrig att ske...
Jag är övertygad om att jag inte kan släppa det så bra som jag trodde jag skulle göra, bara för att det tog slut när känslorna var som starkast. Jag tycker ju att han borde ha det jobbigt också, och innerst inne hoppas jag på att allt det här äter upp honom inifrån. Jag önskar att han kommer vara ensam, ångestfylld och olycklig inom en snar framtid medan jag själv är sprudlande lycklig utan minsta tanke på honom, samtidigt som jag önskar honom det allra bästa...
Jag tror att det som förbryllar mig mest är allt han sa. Allt han gjorde... Hade det inte varit för att han drog igång hela karusellen, hade vi aldrig befunnit oss här idag. Det var trots allt HAN som bekände sina känslor för mig, HAN som först påstod att han älskade mig, HAN som ville flytta ihop med mig och inte vara utan mig en sekund, HAN som faktiskt sa att han SKULLE lämna allt och satsa på MIG... Jag försökte ju ta allt det där med en nypa salt, och höll mig så mycket jag kunde i bakgrunden just för att han faktiskt VAR och ÄR upptagen. Jag ville ju inte komma in som en buffel och bräda någon som älskade honom långt före mig!
Nåja, oavsett vad just DU kära läsare tycker och tänker om det här så kan man inte styra över sina känslor. Det vore fruktansvärt naivt att tro något sådant. Jag är ingen dålig människa för att jag föll för någon som faktiskt kämpade för mig. Däremot kan jag nog påstå att HAN var en dålig människa många gånger. Skulle han behandlat mig på samma sätt om vi hade satsat? I så fall är jag lyckligt lottad som slapp undan innan det var för sent!
Jag har dock många underbara minnen, och jag får fortfarande rysningar i hela kroppen när jag tänker tillbaka. Kan det vara något annat än kärlek när man mår så dåligt över något som var så oberäkneligt från första början?
Nåja, jag antar att det är nödvändigt att bli dumpad lite då och då. Det var trots allt något helt nytt för mig, så jag borde väl se det som en merit... *pff*

Slut på gnäll. I morgon är en annan dag, och jag ska in till skolan för några timmars föreläsning om böcker. Yeey, kan säkert vara roligare än det låter... *s*
Ha en fin natt, och har ni någon att krama på, kramas lite för mig också. I'm just not that into loneliness for the moment...
Puss på er!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kärlek gör ont! Kärlek är inte bara härligt, vackert och underbart... Men kärlek är något alla behöver och det som är / var sant tar lång tid att ta död på... Kärlek som inte får någon näring borde enkelt tyna bort och dö... Men det funkar inte så enkelt men till sist så hamnar vi nog där... Fast samtidigt så tänker jag att det finns en anledning till att känslorna så envist hänger kvar...
Du vet att du är bäst och det vet han också ;-) <3 Allt har en mening och allt blir till det bästa!

Tiagirl sa...

Fortfarande efter nio månader känner jag exakt så som du beskriver det...kanske något något mer dämpat..jag har aldrig känt så för någon annan, någonsin. Hårt.
Bitter...oojaaa...
Hitta någon annan som ens kommer i närheten av nåt liknande? Aldrig. Finns inte en möjlighet att det kan finnas.
Acceptera och gilla läget är pissigt men har inget annat val.

Bit ihop, det går över med yttepyttesmå steg för att ibland slå tillbaks med dunder och brak. Sen är det bara att försöka stega sig framåt igen. Och igen.

Se fram emot våren och sommaren och spana lite efter dom små guldkornen!