fredag 30 april 2010

Happy Valborsafton!

Godkväll!
Jag börjar med att be så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte bloggade ett dugg igår, jag varken hann eller orkade sätta mig vid datorn efter att ha suttit och vikt loppor i ett par timmar... En rolig men tidskrävande förberedelse till dagens utematte med barnen. *s*

Jag överlevde dessutom min lärares besök, och fick till och med en del beröm för min personlighet! Sånt som jag gått och trott att de ser ner på mig för, såg hon snarare som en styrka - att kunna vara ärlig mot sig själv och andra när man känner att man gjort fel i vissa avseenden tyckte hon var toppen! Jag är tydligen ett bra lärarmaterial och både min handledare och läraren trodde absolut att jag skulle kunna utvecklas till en toppenlärare. Ja, det var i alla fall vad jag ville få deras kommentarer till... ;)

Dagen har varit lite upp och ner, började bra, slutade bra men nånstans där i mitten var det kaos. Hela veckan har varit helt galen, jag har inte haft någon ork till att vara mamma när jag väl slutat för dagen och det är ILLA. Så jävla illa känns det, och jag skäms... Jag vill ju kunna vara en lika bra mamma till Kelly som jag annars är, men hur mycket jag än försöker så ryker jag i taket för minsta lilla. Gapar, skriker och skäller så fort saker och ting inte går som jag vill. Ska det verkligen vara såhär att jobba med barn, att man inte ska ha ork över till något annat än själva eleverna? I så fall tvekar jag inte en sekund på att jag valt fel yrke. Kelly är viktigast i mitt liv och måste alltid prioriteras före allt annat. Orkar jag inte med henne är det något som är galet fel.
Självklart har vi alla våra dåliga perioder, och att jag har fruktansvärd PMS, att Kelly är i en jobbig trotsperiod, att jag sover alldeles för lite och har alldeles för höga krav på allt i min omgivning är nog goda skäl till att det har blivit såhär nu. Goda skäl, men inte acceptabla.
Jag kan inte påstå att jag njutit av att vara mamma den här veckan, alla de där lyckokänslorna över att ha henne hos mig har istället ersatts av ångest och skuldkänslor för att man knappt orkar svara på hennes frågor när man kommer hem efter en heldag i skolan. It sucks...
Jag ser därför fram emot en härlig helg utan krav på något annat än att bara få vara tillsammans med henne, att kunna spara den lilla energi man vaknar med till att lägga på henne och hennes krävande humör och trots. Utan henne är jag ingenting, och jag MÅSTE ta tillvara på varje liten stund vi får tillsammans eftersom hon snart åker tillbaka till pappa M igen...

Bloggen är en grej jag valt bort en aning nu när det är som det är. Hellre skippa skrivandet en dag eller två, än att tvinga sig själv att skriva några rader trots att man inte orkar...
Min lägenhet har också hoppat ner på priolistan, och jag har inte städat på alldeles för länge. Det är dock oerhört ångestframkallande med dammråttor i hörnen, disk i diskhon, skitiga fönster och damm på hyllorna, så för att slippa gå omkring och vara irriterad över det så måste jag ändå försöka ha det rent och snyggt omkring mig. Det innebär att jag planerat in några städtimmar i morgon för att slippa dessa känslor. ;)
I övrigt hoppas jag på vackert väder så jag och Kelly kan släpa med oss trehjulingen ut på en raggartur, något jag lovat henne hela veckan. Det duger liksom inte att cykla omkring över trösklarna här hemma, konstigt nog... *s*

Tack gode gud för att jag varit klok nog att inte släppa in någon i mitt liv sedan Ölandskorken försvann. Hur skulle det funka med ännu en person att ta hänsyn till när jag knappt reder ut att ta vara på mig själv och Kelly?! Nej nej. När allt kommer omkring så klarar jag mig bäst på egen hand, och för att tillåta sig att bli kär igen måste man ha tillräckligt med energi över för att inte hela livet ska trasslas ihop som ett jävla garnnystan.

Nathalie ringde mig i eftermiddags när vi precis fikat chokladbollar, och frågade om vi ville följa med ut till stallet och promenera med en av hästarna. JA, tyckte jag, så hon hämtade upp oss strax därpå. Ni anar inte vilken befrielse det var att få komma ut i naturen, känna tystnaden och lugnet, se Kelly som förtjust skuttade omkring på grusvägen framför den nyfikna lilla hästbruden, släppa alla måsten som väntade här hemma, få prata skit med Natta (som för övrigt sker alldeles för sällan!) och bara vara. Mitt hemska humör var som bortblåst och tack vare Nathalie och hennes oväntade telefonsamtal blev resten av dagen kanonbra! *gillar*

Nu ikväll har vi varit i Hembygdparken, jag och Kelly. Träffade på säkert halva min älskade minipluttklass, massor av vänner och bekanta och hade en riktigt trevlig stund. Var hemma igen efter halv tio, och efter tandborstning, sagoläsning och pussande somnade en mycket trött prinsessa i sin säng. <3

Jag ska avsluta detta något deprimerande blogginlägg med att tacka dig som orkat läsa. Det känns jätteskönt att få ha ventilerat ut alla dessa tankar och känslor, och nu tänker jag faktiskt krypa ner under mitt täcke och hålla tummarna för att prinsessan sover länge i morgon.
Sov sött!

With love/Cecilia

1 kommentar:

Lotta sa...

Du är bra precis som du är, tro inte något annat. Att man ibland blir tokig och vrålar på sina barn har hänt i alla tider och Kelly klarar det med, det har mina gjort och de är då normala ;)Jag håller med katarina du kommer bli en bra lärare bara du tror på dig själv och att det du gör duger och det gör det så släpp dessa tankar och satsa all energin på att lära dig så mycket som möjligt nu när du är ute på Vfu, det är alltid bra att ha ryggsäcken full med nya saker. jag har sett många som ska bli Lärare och alla passar då inte för det men du gör det så sträck på dig och satsa friskt framåt det kommer gå galant hela vägen. Ha en fortsatt trevlig helg :)