måndag 7 juni 2010

Hell yeah!

Vädret är under all kritik och jag får nästan huvudvärk när jag tittar ut. Ja, fast nu ser jag inte vidare mycket måste jag erkänna... Tack mörkret! *s*
Dagen började ju bra med mammafika i Stubbemåla. Barnen lekte och hade jätteroligt i flera timmar, och vi mammor fikade och pratade skit. (OBS! När jag nämner skitprat i såna här sammanhang så syftar jag inte på att vi sitter och pratar skit OM folk, snarare om oss själva och våra oerhört intressanta liv. Tänk så tråkigt folk måste ha som inte gör annat än att prata illa om ej närvarande personer. :D)
Jag fick höra lite om tandhygienen hos små barn som fortfarande dricker välling. Ibland har det bara blivit så att Kelly fått välling i sängen efter att vi borstat tänder och sådär. Det är inte alls bra för tänderna och orsakar tydligen i värsta fall mycket problem i munnen. Fast när jag tänker efter så äter ju inte jag något efter att jag borstat tänderna, så varför skulle då Kelly göra det? Skärpning där!

Resten av dagen har varit ganska lugn. Ett besök hos päronen (igen...) hann vi med innan det blev kväll. Kelly har varit på mycket bättre humör idag trots ett par utbrott. Det är väl det som är charmen med trotsåldern - att ena sekunden kan de små monstren ligga och vråla för full hals på golvet, och i nästa kryper de upp i knäet, kramas och berättar att de älskar en. Lovely!

Ikväll tittade jag nervöst in på min individuella uppgift i läs- och skrivinlärning som jag satt och kämpade med ett par dagar innan vi slutade, och höll på att tappa hakan när jag såg att jag var GODKÄND!!! Jag förstår inte riktigt... Först hemtentan, och sen det här. Det är inte alla överambitiösa tjejer i klassen som klarar det, så det måste bara betyda en sak. Man kan komma långt utan att viga hela sitt liv åt pluggandet. För jag är definitivt inte en av de mest ambitiösa typerna i min klass... Det kan kanske innebära att jag är jävligt smart och duktig också! :D

Det här året verkar vara ett separations-år. Jag vet inte hur många vänner och bekanta som separerat eller går i liknande tankar hittills i år. Jag får lika ont i magen varje gång, för vem vill egentligen klippa av sitt liv mitt itu och börja det eviga sökandet efter den andra halvan igen?
Samtidigt ska man väl inte offra massor av värdefull tid på att försöka, försöka och försöka när man hela tiden kommer fram till att det inte går att leva tillsammans. Så nej, jag tror inte på det där med att kämpa tillsammans in i döden. I så fall måste man ha en jävla kämpaglöd, och ärligt, det verkar inte som att så väldigt många belönats med den egenskapen numera...

Nu ska jag hoppa i säng och läsa lite. Sov gott alla underbara människor!
With love/Cecilia

Inga kommentarer: