lördag 5 juni 2010

Lite tankar och sånt skit...

Jag förstår inte riktigt grejen. Antar att den förbannade mensen ska behaga att dyka upp närsomhelst, för jag kan inte påminna mig om att jag brukar känna mig så totalt uppgiven och ynklig annars. Jag kan inte sätta fingret på vad det är för känslor som skvalpar runt i bröstet på mig, men några vidare härliga sådana är det då inte. Den närmaste förklaringen jag kommer är att jag känner mig enormt ensam och övergiven. Det har inte ens hjälpt att ha familjen och Kelly närvarande, det fyller liksom inte det där hålet...
Jag är åtminstone väldigt glad att jag plockade hem prinsessan redan idag. Hon gör mig lyckligare än någon annan människa klarar av att göra. <3

Vi var, som jag nämnde, hemma och hälsade på mina föräldrar idag. Jag tycker inte jag gör annat än att springa där om dagarna numera, men jag får väl se det som kompensation för alla gånger det har tagit veckor innan jag hälsat på dom... *s*
Mamma har opererat foten och glider numera omkring i en lånad rullstol med ett gipsat ben. Innan hon fick låna hem den där rullstolen åkte hon omkring på en kontorsstol med hjul i hela huset när hon inte riskerade livet och försökte sig på kryckorna. Jag har fått bevittna ett fall som nästan välte trädet ute på gården, och flera nära-på-fall lite här och där. För att slippa hoppa runt på kryckorna med sin dåliga balans tog hon ibland till och med till med knäna och kröp dit hon skulle. Ja, de senaste dagarna har helt klart varit ett äventyr, och jag var såklart en usel dotter som mest ägnade mig åt att ligga i solen och gapskratta när hon föll omkull istället för att hjälpa henne... *s*

Kelly var jätterädd för gipset och ville knappt vara i närheten av mamma. Tänk att något så ofarligt kan vara så läskigt. :)
Vi promenerade långsamt hem i sommarvärmen och såg så många familjer som satt ute med vänner och grillade. De skrattade och verkade ha så himla trevligt vilket fick mig att känna mig ännu mer övergiven. Jag vill ju också kunna sitta där med min egen familj på en inglasad veranda och äta grillat med vänner på sommarkvällarna. Jag antar att jag får vänta några år till (minst) innan det händer mig...
Jag låter så väldigt negativ nu, det är jag medveten om. Det är den där överväldigande ensamheten som gör sig påmind lite då och då trots att den i ärlighetens namn är självvald. Jag hade inte behövt sitta här ensam nu, men istället för att satsa på killar som inte känts rätt har jag valt ensamheten i väntan på att mr Right ska dyka upp. Visserligen tvivlar jag mycket på att det överhuvudtaget finns någon sådan, men man ska alltid ha hopp. Det handlar nog egentligen mest om att acceptera människor för vilka de är med både bra och dåliga egenskaper, anpassa sig och sluta leta efter något bättre. Det är så jäkla fel att aldrig vara nöjd... Fast jag tror att de allra flesta människor någon gång är missnöjda med sin tillvaro, hur lyckliga de än påstår sig vara.
Övervinner man den här ensamheten som dyker upp lite då och då, och inte letar upp första bästa beundrare som fyller mitt behov att uppmärksamhet och bekräftelse (ja, för jag råkar ha ett enormt sådant!), blir man så väldigt mycket starkare och lär sig galet mycket om sig själv. Det, mina vänner, är anledningen till att det är nästintill farligt att hoppa från förhållande till förhållande istället för att ta itu med ensamheten och utveckla den där inre styrkan som är sådär livsviktig många gånger! Det är dessutom en sån jävla egoboost att veta att man klarar sig utmärkt på egen hand och inte behöver någon annan för att klara sig igenom något så enkelt som den trista vardagen.

Jag funderar lite på att gå och lägga mig i sängen med min andra bok om Bella och Edward. Jag läser bara någon timme om dagen i bästa fall så jag har inte kommit så långt till skillnad från min syster som läste ut alla fyra böckerna på mindre än en vecka... *s*
Ha en underbar lördagkväll!
With love/Cecilia



Inga kommentarer: