söndag 6 juni 2010

Prinsessan vs. Monstret

Vilken dag! Så mycket som jag och prinsessan bråkade ute idag har vi nog aldrig gjort. Inte någon annanstans än hemma i alla fall... Hon var totalt omöjlig och vägrade göra som jag sa, trots att jag tyckte jag förklarade lugnt och tydligt vad jag ville att hon skulle göra. Nej nej, hon gallskrek så högt hon bara kunde och sparkade hej vilt, så jag fick spänna fast henne med säkerhetsbälte i vagnen, vilket gjorde henne ännu argare. Jag övervägde nästan att låta henne sitta utanför affären och skrika av sig medan jag gick in och handlade, men det hade ju inte verkat särskilt friskt... *s*
Jag hade dessutom sån jävla mensvärk, eller nej! Det kändes ungefär som om någon hade kört en stor slaktarkniv mellan benen på mig. Det dunkade och värkte så jag trodde jag inte skulle ta mig hem emellanåt, och då hjälpte Kelly verkligen inte till med sitt soliga humör...
Jag vet att det är dundertrots och att det säkert är lika jobbigt som att komma i puberteten eller i vilken annan personlighetskris som helst, men jag blir så jävla förbannad på henne när hon beter sig så illa! Speciellt när jag in i det sista försöker få henne att INTE hetsa upp sig för småsaker. Nåja, efter en stund lugnar både hon och jag ner oss och pratar om saken i alla fall, pussas och kramas och blir vänner igen. Jag tycker det är superviktigt, att hur arg man än är och hur mycket man än bråkar, så måste man prata ut och förklara anledningen till varför man blev sådär arg, be om ursäkt och bli sams igen. Det gäller alla, vare sig det är Kelly jag bråkar med eller min mamma...

Jag skrev tidigare idag och sa att jag skulle skriva om mytomaner ikväll. Hur kommer nu det sig? Jag har kommit på att det är en väldigt vanlig grej, eller så är det helt enkelt så att jag haft oturen att stöta på så mycket sånt folk. Jag kanske dömer folk lite för lätt, men det är så jävla tråkigt när människor måste hävda sig så mycket att de börjar ljuga och dra till med storslagna historier för att imponera. Problemet är väl mest att de tycker att de själva är så väldigt ointressanta att de drar till med en lite lögn för att få berättelsen att låta intressantare. När det får en bra effekt och lyckas imponera på någon, peppas de till att ljuga lite till. Och lite till... Till slut har man dragit slutsatsen att allt inte kan vara sanning, och man börjar istället tvivla på allt de säger.
Skrytsamma människor, som mer än gärna berättar om allt underbart och intressant som de varit med om, och som när man själv berättar något ur sitt eget liv måste överträffa det genom att berätta något ÄNNU värre, är folk som jag till slut inte kan föra ett samtal med. Det finns inget tråkigare än folk som enbart är ute efter att imponera, och som på alla sätt och vis försöker få varenda liten detalj ur sitt liv att låta så oerhört intressant, häpnadsväckande, tragiskt eller underbart... Varför kan man inte helt enkelt kunna framhäva sig själv med allt vad det innebär? Att man inte är världens mest intressanta människa. Folk tycker förmodligen om dig precis som du är, så varför hitta på och förvränga sanningen?

Nu ska jag se slutet på Kärlek på menyn och lägga mig med min bok. I morgon väntar en spontan mammaträff med mig, tre andra mammor och fyra härliga småungar. Kan det bli en bättre start på veckan? Ja, det beror visserligen på vilket humör barnen är på. Eller vilket humör jag själv är på... *s*
Sov gott alla kära läsare!
With love/Cecilia

Inga kommentarer: