fredag 17 september 2010

Ständigt denna kaka...

Hola!
Kelly sover en stund och jag förbereder mig inför eftermiddagens badhusvisit. Kommer bli härligt! :D

Jag har hjärnan full med snurrande tankar nu men frågan är hur mycket jag bör skriva ut... Nåja, jag gör ett försök.
Efter ett långt och väldigt givande telefonsamtal med mr Chocolate igårkväll, kände jag mig ledsen och skyldig när jag gick och la mig. Jag kände att jag var en dålig människa som ständigt raserar folks uppsatta förväntningar på mig.
Idag, å andra sidan, vaknade jag upp och kände mig förvånad över min reaktion. Jag ser inte mig själv som boven i dramat, tycker inte att jag gjort något fruktansvärt. Hur skulle jag kunna veta vad som förväntades av mig när ingen berättat det för mig?

Jag har ju hela tiden gått här och trott att jag bara är en kul grej, någon som han tycker det är kul att ha kontakt med för att ha någon form av "trygghet" om han kommer hit igen. Jag har verkligen önskat och hoppats att han ska komma tillbaka och hälsa på mig men innerst inne känt att jag hoppas på något omöjligt. Varför har jag fortsatt hoppas och längtat då? Man kan faktiskt aldrig veta något säkert, och jag är inte beredd att sumpa den lilla, lilla chansen till att få lära känna honom helt och fullt bara för att jag känner mig osäker och rädd.

Det är det här med att ha kvar kakan och äta den på samma gång, jag förstår hur han tänker men känner kanske inte att det är särskilt rimligt att han ska få leva vidare sitt liv med flickvän och hela kalaset medan jag förväntas sitta här i min ensamhet och vänta, vänta och vänta på att kan KANSKE kommer och hälsar på mig någon gång.

Jag har nog bevisat att jag inte är vad han trodde och det känns jättejobbigt. Jag vill ju inte framstå som något jag inte är, men vad är är jag då egentligen? Borde nog fundera lite över mig själv en stund...

Nu ska jag väcka prinsessan, fixa mackor och packa badkläder. Vi hörs ikväll kära läsare! :)
XoXo/Cecilia

Inga kommentarer: