söndag 28 november 2010

Ett annorlunda sätt att fira advent

Hej på er!
Jag hoppas ni alla haft en bra söndag med adventsmys och tända ljus. Kanske en och annan lussebulle, glögg och annat som hör första advent till?
Jag hade planerat att baka, mysa för fulla muggar och gå en vända på julskyltningen.
Som ni vet går det sällan precis som man tänkt sig och även denna dag blev det ändrade planer... *s*

Det började vid middagen. Klockan var två och jag kände att jag var ute i god tid för att hinna både packa alla Kellys saker (inför bytet till pappaveckan) och iväg till knäckäpplena. Äpplena... Så fånigt det lät?
Nåja, vi satt där och åt och pratade om texten på mjölkpaketet när Kelly plötsligt välter ut sitt glas med mjölk. Jag skuttar upp och runt bordet för att flytta undan både Kelly och stolen hon sitter på för att undvika att det ska rinna över hela henne.
Och då...! Hon sitter tydligen för ostadigt på stolen och när jag drar den åt sidan tappar hon balansen och faller handlöst ner i golvet och slår i bakhuvudet.

Åh nej!

Hon blir helt förstörd, gråter så tårarna sprutar och har ont i huvudet.
Jag blir gråtfärdig och frågar mig själv om jag verkligen var tvungen att flytta stolen just där och då...
Jag tänker att hon nog mest var trött och lägger henne för att vila en stund.
En timme senare väcker jag henne och håller tummarna för att hon ska vara glad igen. Icke! Hon fortsätter vara jätteledsen och nu kräks hon dessutom rätt ut.
Har jag orsakat henne en hjärnskakning?!!

Paniken dyker upp som ett brev på posten och jag börjar ringa, ringa och ringa till alla möjliga och omöjliga ställen för att försöka få tag på någon. Hyperventilerar, skakar och kämpar mot tårarna. Jävla skit!
Sjukvårdsupplysningen kommer jag fram till efter alldeles för lång tid i telefonkö och sköterskan rekommenderar mig att åka in till akuten med Kelly.

Sagt och gjort. Efter en stund sitter både jag, Kelly, pappa och Martin i bilen på väg in till Kalmar. Hon kräks en tredje gång och jag bönar och ber att det trots allt inte är en hjärnskakning.
Väl inne på akuten piggnar hon till och som i en handbromsvändning var vi ute i friska luften igen.
Vi fick alltså åka hem om vi bara såg till att väcka henne ett par gånger under natten för att kolla att allt står rätt till.
Tack och lov! Det var alltså inget allvarligt och jag kunde äntligen andas ut.

Vi avslutade äventyret med adventsmiddag på McDonalds och lilla Stuntfröken smaskade i sig en hel Happy Meal.
Tanken var att hon skulle åka med pappa Martin hem men även denna tanke ändrades fort. Nu ligger hon i sin säng här hemma och jag offrar morgondagens praktik för att försäkra mig om att hon mår bra innan Martin tar över för sin efterlängtade pappavecka.

Jag kan inte beskriva hur jäkla rädd jag var där ett tag...
Jag visste inte om det innan men nu vet jag att man absolut inte ska låta någon med hjärnskakning sova. Man lär sig något nytt varje dag och nu bäddar jag ner mig en erfarenhet och en kunskap rikare. Det finns något positivt i allt som sker. :)
XoXo/Cecilia


1 kommentar:

Emelie sa...

Vet precis hur det känns! Min dotter Malva for ur vagnen i somras och fick hjärnskakning. Man känner sig så hemsk. Men det kan hända vem som helst och det går så snabbt!