torsdag 8 september 2011

Jag kan förklara...

... varför jag inte har skrivit en endaste rad på två och en halv vecka. Tro mig, jag har verkligen saknat bloggandet, det känns liksom som om hjärnan överbelastas och man hittar inget lika hjälpande alternativ för att ventilera.
Förklaringen: Vi har inte haft något internet hemma!
Nej, precis så är det. Jag sa upp mitt abonnemang på Tele2 i maj och sista veckan i augusti (flera dagar innan det nya skulle aktiveras) slutade det att fungera. Typiskt! Men nu äntligen har vi fått igång det nya nätet från Telia efter en hel del krångel med diverse dosor, sladdar, felkopplingar och telefonsupport. Tack och lov för att min pappa är så jäkla haj på tekniska grejer! :)

Kim har flyttat in på heltid nu, idag gjorde vi en adressändring och de sedan långt tidigare borttappade lägenhets- och portnycklarna är nybeställda, betalda och hämtade. Vi tog oss ett snack med bostäder om mitt ruttna parkettgolv i vardagsrummet och jag fick ett nummer till en besiktningsgubbe som ska komma och kolla läget. Jag vill inte behöva pussla längre efter dammsugning... *s*

Ja, nu är jag ju alltså sambo igen och det känns jättebra! Självklart har det blivit en viss omställning eftersom jag är van vid att vara ensam och samtidigt vara både mannen och kvinnan i hushållet. *fnissar* Men känslan av att komma hem på kvällen och veta att man faktiskt har någon där hemma att prata med, att kramas och pussas med. Den känslan är helt klart ovärderlig!
Det blir ju såklart också en viss förändring dom veckorna vi har Kelly hemma. Varken hon eller jag (inte Kim heller för den delen) har väl riktigt vant oss fullt ut vid det här kompletta familjelivet men det är något vi alla kommer att bli helt och hållet vana vid med tiden.

Jag har funderat på mina humörssvängningar de olika veckorna. När Kelly är hemma är jag mer lättretlig och irriterad än vad jag är när hon är hos Martin. Missförstå mig inte nu, det handlar definitivt inte om Kelly! Jag älskar att ha henne hemma och skulle göra vad som helst för att få ha henne på heltid.
Det handlar mer om mitt problem med att dela med mig av ansvaret och att inte bli tvungen att ha den där kontrollen. Jag är ett sånt sjukt jävla kontrollfreak och måste känna att jag har stenkoll på läget för att vara lugn och tillfreds med tillvaron.
Inte nog med att hela lägenheten de senaste veckorna har sett ut som en totalt bombnedslag, nu finns ju dessutom ännu en röst som ska höras. Självklart är det så det ska vara, jag är bara inte van vid det. Jag är inte van vid att mina metoder och mina synsätt blir ifrågasatta och utmanade, därför blir jag lätt irriterad. Jag har helt enkelt problem med att dela med mig av Kellys uppfostran. Jag har ju varit den enda ansvarige i mitt hem innan och nu plötsligt förväntas jag dela med mig. Jag tror att det är något jag behöver, släppa ifrån mig lite av ansvaret.
Jag ser det som något jag själv måste jobba med. Att Kim finns till hands är enbart positivt! Jag älskar att ha honom boende hos mig och är jätteglad att han bryr sig så mycket om Kelly som han gör. Vi är bortskämda vill jag lova. ;) <3

På många andra sätt är det också jätteskönt att han har flyttat hit! Tillvaron blir lite mindre rörig när man har sitt hem på ett och samma ställe och inte längre behöver byta med jämna mellanrum. Hans lägenhet ska besiktas på måndag och därefter är den borta ur bilden. :) Det enda negativa är ju att jag inte längre har någon tillflyktsort i Kalmar. *ts*

Inte nog med det, jag känner mig mycket tryggare nu när jag inte längre är ensam. Jag vet att han gör vad som helst för att vi ska känna oss trygga där hemma, så till alla otäckingar som planerat att överrumpla mig med oväntade besök: det är ingen idé. Jag har numera en personlig livvakt. ;)

Ja, jag älskar mitt liv. Jag känner mig hel. Jag har allt jag vill ha. Jag är lycklig. <3

Inga kommentarer: