tisdag 31 januari 2012

En helt vanlig tisdag

Sitter på min favoritplats i köket, precis vid fönstret med min Monroe-kopp och gör ett så kallat "Melo-quiz" på postens reklamblad. Jag suger... Fast det kanske inte är så konstigt eftersom jag inte har följt melodifestivalen sen Lena Philipsson vann med "Ont det gör ont" för hundra år sedan. *s*
Jag har ont i kroppen idag. Träningsvärk kallas det visst... Jag tycker jag är jäkligt duktig som tränar och står i. Ja, för jag bestämde mig ju för att bli lite fit inför sommaren (gissar att mer än hälften av Sveriges invånare tänkt samma tanke för tionde året i rad...).
Jag börjar oftast träna med jättemycket entusiasm för att efter bara någon månad eller två tröttna och sluta träna för att "jag har bättre saker för mig". Men nu hoppas jag att jag ska vara stark nog att fortsätta kämpa med min kropp. Man mår ju faktiskt jäkligt bra av det! :) Och om jag ska kunna fortsätta baka kakor och fika upp dom med diverse kompisar/familjemedlemmar så har jag nog inget annat val än att träna... *hmpff*

Jag satt och tittade igenom mina VFU-papper som jag samlat på mig genom de praktikperioder jag haft. Vi ska göra ett arbetsblad om Vikingatiden som lämpar sig för en låg- eller mellanstadieklass och jag har ju haft ett helt tema om Vikingatiden med fjärdeklassen i Ålem som jag var hos för lite drygt ett år sedan. Nepp, det var som bortblåst så det är bara att sätta sig och knåpa ihop ett nytt, fräscht arbetsblad. Tro mig, jag gillar det verkligen! Man behöver bli påmind om hur roligt det är att jobba i skolan med alla härliga ungar ibland. Annars skulle jag nog aldrig orka vidare sista året... :)

Vi drog till pulkabacken igår efter att ha hämtat Kelly hos dagmamman. Jag stod snällt på toppen av backen och tittade på under hela vistelsen för att inte riskera blodbad i snön (alla tjejer borde förstå problemet) och så länge det inte blåste var det faktiskt jäkligt skönt. Frisk luft och dagsljus är livsviktigt! :)





I fredags bokade vi in vår minisemester till LaLandia i maj. Vi är borta i fyra dagar och hoppas på ett jäkla röj. Gud så roligt det ska bli! :D
Elmiamässan i Jönköping i april är redan spikad och i början av maj fyller finfina Sanna jämnt och ska då firas med en partykryssning till Åland. Ja, vi har faktiskt planerat en hel del skojiga äventyr. Can't wait... :)

Jag ska sätta mig och spana in Jotex hemsida en stund. De hade visst en jätterea på massa fina saker och jag kan inte riktigt hålla mig borta... ;)
I övrigt ska det skrivas inköpslista, pluggas en smula, handlas, bakas muffins, fikas med familjen och kanske dra en repa i pulkabacken igen. Bäst att sparka igång dagen!
Fyller på kaffekoppen och önskar er en härlig tisdag!

torsdag 26 januari 2012

Att byta körfält i livet

Jag har helt sådär plötsligt bara kommit in på andra tankebanor gällande mitt liv och vad jag vill göra med det. Kanske för att jag varit väldigt skoltrött en längre tid, vad vet jag...
Hur som helst så har jag alltid haft en dröm om att få öppna ett eget litet café/lunchställe/pub, ja, något sådant i alla fall.
Jag har pratat företagsplaner med lite olika vänner som delat mina tankar men det har liksom bara varit löst prat. Nu har jag kommit in på det körfältet igen. Jag vill starta eget företag!
Som jag förstått det så tjänar man inget vidare, man jobbar jämt och har ett enormt ansvar. Alltså inte särskilt stor skillnad mellan detta och att vara lärare som jag nu faktiskt håller på att bli.

Jag ska självklart plugga färdigt, skulle ju aldrig förlåta mig själv om jag hoppade av nu när det inte är långt kvar till mål. Jag vill ju ha den här utbildningen i ryggen samtidigt som att jag skulle vilja prova på lite andra arbetsområden.
Jag kanske är en sån där typ som aldrig blir riktigt färdig...? Jag vill ju lära mig nya saker och utvecklas hela tiden så att sitta fast på ett och samma jobb i hundra år känns faktiskt helt otänkbart för mig. Då skulle det vara ett hell of a job om ni förstår vad jag menar... *s*

Kanske beror den här kluvenheten på att jag fortfarande är ganska ung. Man kanske inte förväntas veta vad man vill av sitt liv just nu? Eller så tillhör jag den stora skaran människor som aldrig riktigt kommer på vad de vill göra.

Nu vill jag öppna eget, vem vet vad jag vill om ett år...?!

En tjej som inte vet vad hon vill


tisdag 24 januari 2012

Lyckliga små tankar

När allt känns mörkt och dystert får man leta efter små ljus att lysa upp lite av sin tillvaro med. Man får tänka lyckliga små tankar. Här är några av mina!
Jag tänker att det vore mysigt att packa en fikakorg och några sopsäckar/pulkor och dra ut till en backe. Där kan man sitta i snön och äta ostmackor och dricka varm choklad. Sen kan man åka sopsäck eller pulka tills man inte orkar mer.
Jag tänker att det vore fint att få stå i ett kök där det finns obegränsat med ingredienser och tillbehör för att kunna baka precis vadsomhelst och hur mycket som helst.
Jag tänker att det vore härligt att få ligga i solen på en strand i något exotiskt land med en paraplydrink och höra vågorna slå mot strandkanten.
Jag tänker att det vore underbart att få ha obegränsat med pengar så man kan åka till en storstad och handla precis vad man vill. Eller för all del, IKEA eller Ullared skulle räcka för att känna lycka, bara man får handla.

Med de små ljusen i åtanke drar jag till skolan för ett par timmars föreläsning. Ikväll har jag ett annat litet ljus som väntar; tjejkväll. <3

Jag ser positivt på livet och tar en dag i taget.

onsdag 18 januari 2012

Hittar inte ut

Jag sitter på bussen på väg hem från Kalmar nu. Idag har vi haft andra lektionen på den efterlängtade vårterminen och jag känner faktiskt att det här kommer bli en bra termin.
I övrigt känns ingenting särskilt bra för tillfället. Jag har haft en lång, jobbig period med mig själv och jag skulle inte vilja leva tillsammans med mig just nu.
Det sitter ständigt en klump i halsen och gråten känns nära för minsta lilla motgång. Jag känner mig arg, ledsen, orolig, rastlös, trött, omotiverad och irriterad hela tiden. De riktigt glada, bekymmerslösa stunderna är få och även om jag försöker så lyckas jag inte.
Jag har tänkt jättemycket på vad det är för fel på mig men kan inte komma på någon särskild anledning till den här personliga svackan.

Kim tror förstås att det beror på honom (hur skulle han inte göra det med tanke på hur mycket skit han får utstå just nu...) men jag älskar honom verkligen. Han är fantastisk som orkar och jag har ingen som helst anledning att klandra honom.
Jag har inte mycket att göra i skolan heller så det kan jag inte skylla på. Jag har nog egentligen ingen förklaring alls men någon form av anledning måste det ju finnas...?!

Man kan säga att det känns som om jag simmar omkring i superlim, hur mycket jag än simmar så kommer jag inte framåt, jag har fastnat.
Jag försöker tända ljuset men jag hittar inte lysknappen.
Jag har hamnat under ytan och försöker simma uppåt men benen har fastnat i sjögräset.
Jag springer runt i labyrinten och hittar inte ut...
Ja, ni förstår säkert vad jag menar.
Det är skit just nu helt enkelt. Jag hoppas jag hittar lysknappen snart innan jag blir tokig...

Positivt: mina eksem har läkt! Allt med hjälp av alsolsprit. :) Jag har slutat smörja händerna med diverse salvor eftersom det inte hjälpte längre. Gode gud , låt mig slippa få tillbaka dom nu!

torsdag 5 januari 2012

Jag orkar inte mer

Jag känner mig så uppgiven, frustrerad och ledsen. Jag vill ha fina, fria och användbara händer igen...
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att bli av med de där jäkla handeksemen...
En klasskompis till mig tipsade om en serie produkter utan färgämnen, parabena ämnen, parfym och konserveringsmedel som hade hjälpt henne att bli av med sina. Så jag åkte och handlade in en stort lager av dessa prylar.

Efter veckor med doftfria (och alla som känner mig vet hur mycket jag älskar sånt som luktar gott!) tvålar, duschcremer, schampon, balsam, ja allt man kan tänka sig, så har jag inte märkt av en enda liten minskning av problemen...
Det enda jag märkt av är att jag inte är precis lika torr i huden och att det inte svider lika mycket i händerna när jag använder produkterna. Så visst är de bra för mig men eksemen blir inte bättre. Gah!

Idag har jag suttit och Googlat på handeksem och fick fram samma åsikt som den sista hudläkaren jag var hos gav mig: eksem går inte att bli av med, man får leva med det.
Känns ju väldigt bra faktiskt...

Jag kan inte göra någonting längre, eksemen förstör mitt liv! Det ser hemskt ut, jag vill inte visa mina händer alls. Jag kan inte baka eller laga mat längre, tack gode gud för gummihandskar!
Jag har blivit expert på att använda högerhanden, det är i stort sett bara den vänstra handen som är drabbad, och jag är ändå vänsterhänt.
Kalla mig gnällig, men du som aldrig haft eksem på din kropp kan omöjligt förstå.
Det enda alternativet just nu är att ringa läkaren och punga ut med stora summor pengar på dunderstarka salvor. Jag måste göra det, annars kommer jag bestämma mig för att amputera mina händer. De går ändå inte att använda längre...

En sak är säker; att åka utomlands är inte längre ett lockande alternativ. Det var där helvetet återvände efter år av endast lindriga besvär...
Tack för mig. Hej.

tisdag 3 januari 2012

Det där med att vara eller inte vara tillräcklig

Jag var på 4-årskontroll med Kelly igår. 105,5 cm lång var hon och vägde 18,10 kilo. Fullt proportionerlig för sin ålder, med god syn och ett väl utvecklat tal gick vi därifrån med en karta klistermärken. Hon är allt bra duktig hon den där Kelly. <3

Jag har beställt tid hos läkaren för hennes mage nu också. Jag tog upp det med bm och hon tyckte att jag skulle ringa för säkerhets skull.
Kelly nämner ju ofta att hon har ont i magen och jag vill veta om det har med stress, mat eller något annat att göra.
Jag har funderat jättemycket på det här och det har skapat en hel del oro i mitt huvud. När jag har frågat Martin om hur hon är där hemma har det framgått som att hon alltid sover bra utan avbrott, att hon aldrig eller sällan pratar om att hon har ont i magen och att hon verkar må allmänt bra.
Hemma hos verkar hon ju också må allmänt bra förstås men hon vaknar en till två gånger varje natt av mardrömmar eller av andra anledningar som att hon vill kramas, dricka vatten eller kissa. OCH hon pratar ofta om att hon har ont i magen.

Med detta i bakhuvudet så har jag börjat fundera på om det är jag och Kim som gör henne otrygg och orolig eller om det är en ren slump att hon har det här beteendet endast hemma hos oss. Och i det här fallet tror jag inte på slumpen...
Min första tanke är att hon säkert sover bättre där hemma för att hon redan innan Martin flyttade dit hade en trygghet i sitt rum (han flyttade ju in i vår gamla lägenhet när vi flyttade in i den nya.) Men vad jag minns så har hon vaknat om nätterna i flera månaders tid, vilket innebär att hon faktiskt sov illa redan innan vi flyttade.

Jag har googlat mycket på det där med magont hos barn och sett att det är jättevanligt och kan bero på allt från matallergi till oro och stress.
Därför har jag tänkt att det sistnämnda måste vara anledningen. Men varför känner hon sig bara orolig och stressad hemma hos oss? Säkert för att jag och Kim flyttade ihop för bara några månader sedan och att det har varit en stor omställning för henne att börja dela sin mamma med någon annan.
Är jag en dålig mamma då? Nej, det vägrar jag tro. Jag gör ju allt för henne!
Jag vet att rutinerna har hamnat på sned den sista tiden och tillvaron har varit jobbig även för mig men jag känner att det börjar bli ordning igen, sakta men säkert.

Jag känner mig jättetyngd av det här och jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att det enda sättet att ge henne en trygghet och balans i vardagen igen är att ge henne massor av kärlek och tid.
En annan sak jag tycker är jättejobbig är att hon alltid är nere och deppig när hon åker ifrån sin pappa för att vara hemma hos oss. När hon åker från oss och hem till sin pappa är det aldrig några problem.
Men där har jag en teori som jag faktiskt tror håller. För det första så vet Kelly att jag har Kim, och alltså inte är ensam när hon lämnar mig. Hemma hos Martin har det ju alltid bara varit de två och hon har vetat att pappa varit själv när hon åkt hem till oss.
För det andra så tror jag stenhårt på att det har med våra respektive attityder och beteenden att göra. Jag är alltid positiv och glad när det är dags för pappavecka, och även om jag är ledsen och deppig för att hon ska åka så är jag jättenoga med att inte visa det för henne just för att hon inte ska få dåligt samvete när hon lämnar mig.
Jag är inte säker på att detsamma gäller i motsatt riktning...
Därför tror jag att hon har utvecklat ett dåligt samvete när hon ska åka ifrån sin pappa eftersom han är ensam när hon är hemma hos oss. Det är verkligen inte bra om hon känner så...

Jag vet att jag inte får tvivla på min roll som mamma för jag vet att jag är jättebra! Jag vet att Kelly trivs hos oss och jag tycker att jag ger henne allt. Jag jobbar verkligen stenhårt med att hålla ordning på mammaveckorna.
Jag ser till att hon får varierad, hemlagad mat varenda dag.
Jag läser godnattsaga för henne varje kväll.
Jag ser till att hon borstar tänderna både morgon och kväll.
Jag plåstrar om och blåser på små sår.
Jag ser till att hon är hel och ren och fin i håret varje dag.
Jag pratar med henne och svarar på alla hennes invecklade frågor om livet varje dag.
Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne varje dag.
Jag kramar och pussar henne flera gånger varje dag.
Jag pusslar och ritar med henne så ofta jag kan.
Jag bakar med henne och låter henne vara med i köket.
Jag ser till att hon inte tittar för mycket på teve.
Jag känner verkligen att jag gör allt för henne...

Därför känns det väl extra hårt när jag börja tvivla på om hon verkligen får det hon behöver. I ärlighetens namn vet jag inte hur jag ska kunna ge henne mycket mer än hon redan får.
Jag vill ju att hon ska bli en stark och självständig tjej med attityd som underlättar i livets alla motgångar samtidigt som jag kanske är väl överbeskyddande vissa gånger...

Hon har fått jättemycket kompisar sedan vi flyttade till nya lägenheten och vi har kommit in i en ny fas i livet. Nu springer hon över till grannarna själv. Klär på sig och sticker ut med sina kompisar och leker. Det känns jättekonstigt för mig att inte vara aktiv mamma varje stund på mammaveckorna längre.
Att sitta inne och kunna skriva inköpslistor, plugga eller städa utan att Kelly samtidigt ska behöva sitta inne och ha tråkigt och inte få den uppmärksamhet hon vill ha.
Egentligen är det alldeles perfekt! Jag är bara ovan vid situationen och separationsångesten gör sig påmind. Men det är väl bara att vänja sig... ;)

Det blev ett långt inlägg och jag hade säkerligen kunnat skriva minst lika mycket till men jag antar att det är sådant jag inte bör skriva öppet om. Men när hjärtat och hjärnan har olika åsikter är det svårt att vara positiv och älska livet. Vissa dagar är bara jobbigare än andra men så länge man tänker framåt och fokuserar på ljuset så kommer mörkret försvinna och alla problem att lösas.

Carpe Diem!

Mitt 2011

Jag håller tummarna för oss alla att 2012 kommer bli ett perfekt år på alla sätt och vis!
År 2011 var visserligen väldigt bra och händelserikt men innehöll även en hel del omvälvande förändringar för både mig och andra i min närhet.
  • Jag träffade Kim på nyårsaftonen mellan 2010/2011. (I söndags firade vi 1 år tillsammans, räknat från den dagen vi kände att vi hade något att bygga på)
  • Jag fick följa med Kim på deras firmafest på Kosta Boda Art Hotel.
  • Vi har haft endagsutflykter till alla möjliga mysiga sommarställen, både med och utan Kelly.
  • Jag har fått åka båt för första gången på många år och vi gjorde många båtutflykter i sommar! :)
  • Vi har varit på Kolmården.
  • Vi åkte till Barnens gård för första gången och älskade det!
  • Det har blivit en del galna fester med mina fina vänner.
  • Jag fick åka utomlands för första gången i hela mitt liv - Kim tog med mig till Turkiet.
  • Vi flyttade till vår underbara lägenhet.

Ja, det och mycket annat beskriver mitt 2011 och jag kan ärligt säga att jag ser fram emot det nya året! Jag tänker fylla min tomma bok med många fina minnen. <3