tisdag 3 januari 2012

Det där med att vara eller inte vara tillräcklig

Jag var på 4-årskontroll med Kelly igår. 105,5 cm lång var hon och vägde 18,10 kilo. Fullt proportionerlig för sin ålder, med god syn och ett väl utvecklat tal gick vi därifrån med en karta klistermärken. Hon är allt bra duktig hon den där Kelly. <3

Jag har beställt tid hos läkaren för hennes mage nu också. Jag tog upp det med bm och hon tyckte att jag skulle ringa för säkerhets skull.
Kelly nämner ju ofta att hon har ont i magen och jag vill veta om det har med stress, mat eller något annat att göra.
Jag har funderat jättemycket på det här och det har skapat en hel del oro i mitt huvud. När jag har frågat Martin om hur hon är där hemma har det framgått som att hon alltid sover bra utan avbrott, att hon aldrig eller sällan pratar om att hon har ont i magen och att hon verkar må allmänt bra.
Hemma hos verkar hon ju också må allmänt bra förstås men hon vaknar en till två gånger varje natt av mardrömmar eller av andra anledningar som att hon vill kramas, dricka vatten eller kissa. OCH hon pratar ofta om att hon har ont i magen.

Med detta i bakhuvudet så har jag börjat fundera på om det är jag och Kim som gör henne otrygg och orolig eller om det är en ren slump att hon har det här beteendet endast hemma hos oss. Och i det här fallet tror jag inte på slumpen...
Min första tanke är att hon säkert sover bättre där hemma för att hon redan innan Martin flyttade dit hade en trygghet i sitt rum (han flyttade ju in i vår gamla lägenhet när vi flyttade in i den nya.) Men vad jag minns så har hon vaknat om nätterna i flera månaders tid, vilket innebär att hon faktiskt sov illa redan innan vi flyttade.

Jag har googlat mycket på det där med magont hos barn och sett att det är jättevanligt och kan bero på allt från matallergi till oro och stress.
Därför har jag tänkt att det sistnämnda måste vara anledningen. Men varför känner hon sig bara orolig och stressad hemma hos oss? Säkert för att jag och Kim flyttade ihop för bara några månader sedan och att det har varit en stor omställning för henne att börja dela sin mamma med någon annan.
Är jag en dålig mamma då? Nej, det vägrar jag tro. Jag gör ju allt för henne!
Jag vet att rutinerna har hamnat på sned den sista tiden och tillvaron har varit jobbig även för mig men jag känner att det börjar bli ordning igen, sakta men säkert.

Jag känner mig jättetyngd av det här och jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att det enda sättet att ge henne en trygghet och balans i vardagen igen är att ge henne massor av kärlek och tid.
En annan sak jag tycker är jättejobbig är att hon alltid är nere och deppig när hon åker ifrån sin pappa för att vara hemma hos oss. När hon åker från oss och hem till sin pappa är det aldrig några problem.
Men där har jag en teori som jag faktiskt tror håller. För det första så vet Kelly att jag har Kim, och alltså inte är ensam när hon lämnar mig. Hemma hos Martin har det ju alltid bara varit de två och hon har vetat att pappa varit själv när hon åkt hem till oss.
För det andra så tror jag stenhårt på att det har med våra respektive attityder och beteenden att göra. Jag är alltid positiv och glad när det är dags för pappavecka, och även om jag är ledsen och deppig för att hon ska åka så är jag jättenoga med att inte visa det för henne just för att hon inte ska få dåligt samvete när hon lämnar mig.
Jag är inte säker på att detsamma gäller i motsatt riktning...
Därför tror jag att hon har utvecklat ett dåligt samvete när hon ska åka ifrån sin pappa eftersom han är ensam när hon är hemma hos oss. Det är verkligen inte bra om hon känner så...

Jag vet att jag inte får tvivla på min roll som mamma för jag vet att jag är jättebra! Jag vet att Kelly trivs hos oss och jag tycker att jag ger henne allt. Jag jobbar verkligen stenhårt med att hålla ordning på mammaveckorna.
Jag ser till att hon får varierad, hemlagad mat varenda dag.
Jag läser godnattsaga för henne varje kväll.
Jag ser till att hon borstar tänderna både morgon och kväll.
Jag plåstrar om och blåser på små sår.
Jag ser till att hon är hel och ren och fin i håret varje dag.
Jag pratar med henne och svarar på alla hennes invecklade frågor om livet varje dag.
Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne varje dag.
Jag kramar och pussar henne flera gånger varje dag.
Jag pusslar och ritar med henne så ofta jag kan.
Jag bakar med henne och låter henne vara med i köket.
Jag ser till att hon inte tittar för mycket på teve.
Jag känner verkligen att jag gör allt för henne...

Därför känns det väl extra hårt när jag börja tvivla på om hon verkligen får det hon behöver. I ärlighetens namn vet jag inte hur jag ska kunna ge henne mycket mer än hon redan får.
Jag vill ju att hon ska bli en stark och självständig tjej med attityd som underlättar i livets alla motgångar samtidigt som jag kanske är väl överbeskyddande vissa gånger...

Hon har fått jättemycket kompisar sedan vi flyttade till nya lägenheten och vi har kommit in i en ny fas i livet. Nu springer hon över till grannarna själv. Klär på sig och sticker ut med sina kompisar och leker. Det känns jättekonstigt för mig att inte vara aktiv mamma varje stund på mammaveckorna längre.
Att sitta inne och kunna skriva inköpslistor, plugga eller städa utan att Kelly samtidigt ska behöva sitta inne och ha tråkigt och inte få den uppmärksamhet hon vill ha.
Egentligen är det alldeles perfekt! Jag är bara ovan vid situationen och separationsångesten gör sig påmind. Men det är väl bara att vänja sig... ;)

Det blev ett långt inlägg och jag hade säkerligen kunnat skriva minst lika mycket till men jag antar att det är sådant jag inte bör skriva öppet om. Men när hjärtat och hjärnan har olika åsikter är det svårt att vara positiv och älska livet. Vissa dagar är bara jobbigare än andra men så länge man tänker framåt och fokuserar på ljuset så kommer mörkret försvinna och alla problem att lösas.

Carpe Diem!

Inga kommentarer: