lördag 4 augusti 2012

Framtidsfunderingar och ett mission impossible

Hej!
Ni undrar kanske vart jag håller hus, eftersom jag aldrig någonsin uppdaterar min blogg längre? Jag kan då tala om att jag inte har ett uns energi över för något annat än mat, sömn och övriga livsviktiga behov när jag jobbat. Och de lediga dagar som passerat har jag försökt fylla med vänner, äventyr, kärlek och kvalitetstid. That´s my summer. Så att säga.

Häromkvällen när jag stod och borstade tänderna, och kände mig helt tjutfärdig efter en lång dag på jobbet, kom jag att tänka på framtiden. I framtiden kommer det här att vara min vardag. Långa arbetsdagar, inte lika mycket fritid, och då gäller det att prioritera. Att välja bort det som inte känns tillräckligt viktigt, att "välja bort" personer man inte hinner umgås med. Den tanken gjorde mig liksom... jäkligt obekväm och ledsen. 
Jag är van vid min studerande tillvaro, med mycket självstudietid att fylla med vad jag vill, med massor av tid och ork för Kelly, Kim, min familj och mina vänner. Jag gillar liksom den tillvaron. Hur kommer det bli när jag börjar jobba typ heltid? 
Om jag får välja skulle jag jobba typ halvtid med en bra lön och med massor av tid för allt jag älskar och för alla viktiga personer jag vill hinna med. Givetvis ska jag ju vara glad om jag får ett jobb överhuvudtaget men man kan väl få drömma? ;)

Sommaren har gått så otroligt fort och det är lätt att glömma alla härliga saker vi gjort i ren frustration över att tiden inte räcker till. Vi har varit på Slottet och lekt, vi har spenderat en helg i Växjö med en natt på hotell, vi har haft flera grillkvällar med alla härliga grannar, vi har träffat fina vänner, åkt till Öland och massor av andra underbara sommarpåhitt.
Idag till exempel, tog vi med oss Kelly och en av granntjejerna och drog ut på sjön. Typiskt nog blev vädret inte alls vad vi tänkt oss, och vi åkte tillbaka till fastlandet innan vi frös ihjäl. Det fick istället bli en stund på Skällby innan vi avslutade dagen med grillning och kalas för Kims pappa som fyllde 50 igår. Med andra ord blev det en lång, härlig ledig dag!

Att spendera en dag tillsammans med oss och en kompis var både jobbigt och nyttigt för Kelly. Hon har ett enormt bekräftelsebehov och klarar liksom inte av att dela uppmärksamheten från oss med någon annan. Ger jag en komplimang till kompisen, blir hon jätteledsen om jag inte säger detsamma till henne.
Såklart kan hon inte ha lärt sig det där med att behöva dela med sig av sina familjemedlemmar, hon har ju inga syskon än!
Därför kan jag inte kräva av henne att hon ska veta precis hur man måste kunna bete sig.
Ibland blir det bara så otroligt jobbigt att behöva förklara, förklara, förklara och förklara för att få henne på bättre tankar, att jag blir både frustrerad, irriterad och ger upp. Det känns som ett mission impossible där enda utvägen är att ge henne ett syskon. Men oh, så jobbigt det kommer bli, den dagen det sker, det vet jag redan nu.
Är inte det en del av livet då, att lära sig och att utvecklas, skapa förståelse och bilda nya sidor hos sig själv genom både frivilliga och ofrivilliga situationer?

Livet är en dans på rosor, men en dans med svåra steg.

Inga kommentarer: