onsdag 21 november 2012

Separationshösten 2012


Är det bara jag som reagerat eller är det inte ovanligt många par som separerar ju den här hösten? Det är säkert inte fler än vanligt runtom i världen, men i min omgivning ser jag gå ifrån varandra som om det inte fanns någon morgondag...
Vissa verkar inte göra annat än att älska nya människor varannan dag, andra hoppar ut och in i nya förhållanden som om de vore ett par underkläder. Men så är det de här människorna som liksom alltid (nåja, så länge jag känt till dem i alla fall) hållit ihop, köpt hus, skaffat både en och två ungar och liksom verkar vara gjorda för varandra. När flera av dessa par separerar på en och samma höst blir jag lite ställd. 
Kan det vara hotet om jordens undergång som gör att man bara MÅSTE prova lyckan någon annanstans innan man kanske dör om en månad? Jag fattar inte...

Om dessa människor dessutom har barn och hela kalaset så får jag ont i magen och skulle inte vilja göra annat än att örfila dem, ruska om dem riktigt ordentligt och skrika VAD I HELA VÄRLDEN HÅLLER NI PÅ MED?!!!! i örat på dem... Att bara få tala om för dem att de förlorar mer än de någonsin anar, att livet aldrig kommer bli detsamma om de inte får träffa sina barn varje dag. Att man liksom aldrig vänjer sig vid att vara varannan-vecka-förälder. Fast då utgår jag förstås ifrån att  de kommer välja att dela på föräldraskapet. Så kanske inte är fallet... Men ändå.

Jag beundrar verkligen de som kämpar, som tar sig i kragen och bara bestämmer sig för att klara det som många inte längre kan; att hålla ihop trots att livet tillsammans inte alltid är sådär rosaskimrande och underbart som man kanske skulle vilja...
För några år sedan hade jag helt andra åsikter om det där med att stanna i ett förhållande för barnens skull. Jag tyckte att det var en självklarhet att man behövde se till sig själv också, att man inte kunde vara en tillräckligt bra förälder om man själv inte var tillräckligt lycklig. Jag tyckte att om man hade det dåligt "så var det väl bara att göra slut och sikta på lyckan istället". 
Visst, har man världens sämsta förhållande, bara bråkar och fajtas inför barnen, inte har en gnutta kärlek kvar och sådär, så tycker jag givetvis fortfarande att man nog gör sig till en bättre förälder på olika håll. Men det ska vara absolut sista utvägen!

För det är verkligen så, man vet inte vad man förlorar på att separera och välja att leva som varannan-vecka-förälder (om man inte gjort det förr förstås). Man tappar liksom bort halva sitt/sina barns uppväxt. Man raserar deras trygghet och måste börja om från början. Bita ihop när de gråter efter den andra föräldern och ha överseende med att uppfostran, förutsättningar och regler plötsligt är olika hos den andra föräldern. 
Det är verkligen inget jag vill göra om! Inte på något sätt, trots att mycket har blivit lättare med åren.
Nej, gott folk. Har ni ingen riktigt bra anledning till att göra slut/skilja er/whatsoever så tycker åtminstone JAG att ni är jäkla korkade som utsätter er själva, den andra föräldern (beroende på vems beslutet är) och ert/era barn för det!

Man ska ta tillvara på det man har, kämpa i med- och motgång, växa tillsammans och fostra sina barn tillsammans i den mån det går. Men det är såklart bara min personliga åsikt. Alla är vi ju olika! :)

Inga kommentarer: