fredag 20 december 2013

Den mystiska stanken

När barnen somnat ikväll började det spridas en märklig doft i vardagsrummet. Det luktade... bajs?

En intensiv doftjakt inleddes.
Hade det bytts en bajsblöja i vardagsrummet som orsakat fläckar någonstans?

Låg det kanske en bajsblöja kvarglömd någonstans? Det har aldrig hänt förr men nån gång måste vara den första. Eller?

Inte långt senare hittade vi den lille stinkbomben!

Blomkålen från kvällens dip! 

De små stinkande bajsblommorna ligger numera begravda i sophinken. 

Rest in peace.

torsdag 19 december 2013

Det där med att prioritera...

Ja så var det ju det där med att prioritera. Jag har en tendens att städa dagarna i ända och verkligen hatar oordning och smuts! Jag brukar städa så mycket att allt och alla hamnar längre ner på prioriteringslistan. Inte okej!

Men nu...

Nu på sista tiden har jag jobbat så mycket att jag inte hunnit städa alls mycket. Jag brukar gnälla över lite disk i diskhon och ursäkta mig för att det är oordning hemma om det kommer oväntat besök, och blir vanligtvis en smula dumförklarad för detta. Men nu har det verkligen varit k a o s i vår annars så prydliga lägenhet!

Därför tänker jag nu bjuda på lite bildbevis på vårt hemska kaos som härjade fritt hemma under föregående helg då jag var mer på jobbet än hemma. Känsliga läsare varnas!

Julklapparna står här intryckta och mestadels oinslagna i klädförrådet, tillsammans med en hel drös annat skit.

Tvätten är visserligen ren men där tar det stopp. Den vägrar liksom att vika ihop sig själv och hoppa in i garderoben på egen hand...

De tidigare så vackra hyacinterna står här som torra, vissna pinnar rätt upp ur krukan...

Behövs ens en kommentar till denna bild? Ångesten svämmar över vid blotta anblicken...

Det här är då den person som ersatt städningen. En väldigt liten, underbar och ganska så krävande liten man. :)

Tänk vilken tur att jag äntligen börjat prioritera rätt! :)

(Fast så fort jag gick av helgens alla jobbpass blev det ordning och reda igen, och de vissna hyacinterna ersattes av nya, fina blommor. Såklart!)

onsdag 18 december 2013

Som ett sprucket glas

Mitt egentliga jag;
  • Älskar att umgås med vänner och familj.
  • Älskar att handla (jag vet att jag är konstig).
  • Tycker om att planera middagar och laga mat.
  • Har stort tålamod och hanterar allt som oftast 6-årstrots och bebisgnäll utan bekymmer.
  • Älskar kvällarna - att få sitta uppe och njuta av att barnen somnat och jag äntligen få lite egentid.
  • Älskar promenader!
  • Vet mina gränser och stoppar gärna inte i mig för mycket onyttigt.

Mitt nuvarande jag;
  • Träffar knappt vänner och familj längre och orkar knappt besvara deras sms.
  • Hatar att handla. Att trängas med folk och att försöka komma ut från en full parkering får mig numera att bryta ihop och i värsta fall börja tjuta. Löjligt, jag vet!
  • Tycker att middagsplanering är en enda stor ångestsyssla och tycker inte längre om att laga mat.
  • Har inget som helst tålamod med vare sig 6-årstrots och bebisgnäll. Ärligt talat klarar jag knappt av några högre ljud alls längre...
  • Är skittrött om kvällarna och går helst och lägger mig innan barnen.
  • Har idag tagit min första promenad på säkert tre veckor.
  • Har inga gränser alls och vräker nu i mig sötsaker istället för mat.
Och så vidare...

Jag känner inte igen mig själv just nu. Mitt inre känns lite som ett sprucket glas - vissa delar är fortfarande intakta men jag kan knappt se helheten längre för alla sprickor. 


Jag har tagit mig vatten över huvudet och nu har mitt psyke sagt stopp. Synd för mig...

Det blir bättre! 

måndag 16 december 2013

Dagen då "hen" blev användbart

Jag har aldrig förstått mig på varför man ska nämna en person vid "hen". Antingen är man en han eller en hon, punkt slut! Att låta ett barn växa upp behandlat som en könlös individ måste vara förvirrande! 

En pojke är en pojke, med kroppsdelar en flicka inte har, och tvärtom. Men man ska låta båda delarna ha samma förutsättningar och göra samma saker. Om de vill. En pojke som älskar dockor och rosa ska få leka med dockor och ha rosa på sig. Detsamma gäller flickor.

Det är något som många verkar ha missuppfattat kring det där. Man är så fokuserad på att ge flickor rätten att leka med bilar och spela fotboll, att rätten till att låta en "flickig" flicka få vara just flickig kommer i skymundan.
Och likaså att pojkar ska få älska precis vad de vill, oavsett om det gäller färger, intressen eller saker.

Se bara till dig själv, du tycker särskilt mycket om vissa färger och aktiviteter. Inte börjar du automatiskt älska att exempelvis spela fotboll bara för att någon ger dig en boll. Varför skulle då en flicka leka med rosafluffiga dockor om hon inte tycker om det?

Vi är av olika kön med olika förutsättningar, behov och intressen. Biologiskt eller ej, man ska få vara den man är!

Men idag fick ordet "hen" plötsligt en rimlig betydelse i min värld. Att ersätta frasen "han och/eller hon" med "hen" sparar både ord och tid. Se på bilden nedan. Smart! ;-)

 

torsdag 12 december 2013

Har ni hört!

Det går en reklam på radion just nu där man spekulerar kring hur det hade varit om man tjatade på folk om allt lika mycket som man gör om alkohol. Har ni hört? Korvgubben som insisterar på att kunden ska ta senap på korven trots att hon inte tycker om det! Skitkul! :-)

Så idag när jag hoppade in och jobbade lunchen på jobbet, kom jag att tänka på den. Hur det hade sett ut om jag, trots gästernas önskemål om antalet potatisar på tallriken, hivat upp hela tallriken full med ett övertygande; "det är klart du ska ha mer potatis!" 

Fnissande stoppade jag ändå antalet vid två potatisar, som gästen önskat, och kan konstatera att det är rätt korkat att insistera på att folk ska dricka mer än de vill! :-)

De bortblåsta pengarna

Idag har jag och Kian spenderat dagen i Kalmar med Martina. Det var dags för lite *harkel* julklappsshopping! Målet med dagen var att bli färdig med alla återstående julklappar, och efter lite drygt tio timmar hemifrån kan konstateras att det numera bara saknas en julklapp innan jag är redo att kasta klappar på deras mottagare! :) De pengar som en gång infunnit sig på mitt konto är numera bortblåsta och ersatta med prylar. Härligt!

Kian skötte sig exemplariskt hela dagen, trots en del förödmjukelser...



Ja, ni kan ju se att han ser måttligt road ut, den lille ungkarlen. Men han hade stort överseende med sina fnittriga övervakare, och lät oss hållas.

Jag nämnde i senaste inlägget att vi köpt en surfplatta till Kelly i julklapp. En Kurio barnplatta hade vi köpt i tron om att det skulle vara en bra platta. Men med lite efterforskningar och jämförelser mellan produkterna på nätet tog vi beslutet att byta till en lite mer användbar platta. Vi gick från en sådan här;

... till en sådan här;


Jag känner mig sjukt nöjd så att säga, eftersom priset var detsamma på båda plattorna. Men mest för att jag älskar Samsungs produkter! :)

Jag har mängder av arbetstimmar framför mig i helgen plus ett par tårtor som ska hinna fixas. Jag har ännu inte börjat än, vilket kommer resultera i panikdekorering på fredagskvällen om jag känner mig själv rätt. Att jag aldrig lär mig... 

Nu är det dags att ladda batterierna inför en intensiv morgondag! 

tisdag 10 december 2013

Den pussliga julen

Julen är en härlig tid på alla sätt och vis! Men för oss, likväl som för många andra familjer, är ett enda stort pusslande där vi försöker få ihop tillvaron på ett smidigt sätt. Kelly är hos oss hälften av julveckorna och då gäller det att planera väl. Julgranen ska kläs i tid så att hon hinner få njuta av den lite innan julen är över, julgodis, julpyssel och annat julmys ska planeras in under de veckor hon är hemma, och julafton ska planeras på bästa sätt. Mycket stress och press men det brukar bli bra! Jag har ju pusslat på samma sätt i över fyra år nu. ;)

Förra veckan klädde vi julgranen! Det var, enligt Kelly, det bästa på hela mammaveckan och hon var så nöjd med den att hon knappt kunde sluta titta på den.

Ursäkta den dåliga bildkvalitén, den är tagen med mobilen.

Alla tidigare år har vi firat jul tillsammans med Kellys pappa. Det har funkat bra eftersom vi slipper dela upp dagen, och hans familj firar inte julen så värst mycket. Men nu har vi bestämt att det blir bäst att dela upp julen som så många andra separerade föräldrar gör.
Det kommer bli hemskt jobbigt de år som Kelly firar med sin pappa, men eftersom vi numera kommer fira med Kims familj också så blir det alldeles för stressigt att ligga och köra fram och tillbaka då de bor i Lindsdal i Kalmar. Vi vill inte behöva stressa, julen ska ju vara en tid man njuter av! :)

Hur som helst, vi ska fira julafton med Kelly hemma hos mina föräldrar i år. Därmed firas juldagen med julmat och julklappar hos svärföräldrarna i Lindsdal.

Jag har dessutom varit ovanligt sent ute med julklapparna i år och är fortfarande inte färdig. Vi brukar annars åka till Ullared och handla julklappar, vilket brukar betyda att jag är så gott som färdig redan i oktober. Men inte i år alltså.

Kellys skrev ihop en önskelista till Tomten, och här är ett litet utdrag; 
En surfplatta
Ett Wii
En Harry Potter-trollstav
En kniv med låtsasblod på
En radiostyrd bil
Ett radiostyrt flygplan
Målarböcker...

Ja men ni ser, inte så värst mycket dockor direkt. ;) 
Kelly har önskat sig en surfplatta sedan förra året. Då köpte vi ingen eftersom jag tyckte hon var för liten och jag tyckte heller inte att hon behövde ha någon. Vi har både datorer och tv och det tyckte jag räckte. Istället köpte jag en massa andra grejer förra året. Grejer som hon knappt lekt med alls...
Hon leker inte så mycket, och har aldrig gjort. Hon tycker om att pyssla och spela spel, men inte att leka med lego, Barbiedockor och sånt. Därför har det varit ganska bortkastade pengar att köpa leksaker till henne.

I år har vi däremot köpt en surfplatta! Och ett Wii. Och en radiostyrd bil. Bara grejer hon skrivit på sin önskelista, så jag hoppas på en fullpott i år! ;) 

Återuppstånden från de döda

Nu var det över två månader sedan jag bloggade, och nästan ett år sedan jag bloggade på den här sidan. Jag valde att starta upp en ny blogg på blogg.se istället för att fortsätta blogga här, men känner rent spontant att det är lättare att ha båda bloggarna (jag har ju numera en bakblogg via blogspot där jag lägger ut allt jag bakar) samlade på samma ställe. Därför tänker jag krångla till det och återvända hit! :)

Jag har så otroligt mycket i mitt huvud som skulle behöva rensas ut, sorteras upp och skrivas ner för att sedan försvinna och lämna plats åt andra, viktigare saker. Men trots att det är mycket jag vill skriva om, är det lika mycket jag inte kan skriva om. Av många anledningar...
 
Du som inte kollat in på den andra bloggen under det gångna året har missat en del, även att jag numera är hemskt dålig på att uppdatera. 
Jag har bland annat tagit min lärarexamen, klämt ut en välskapt och alldeles fantastisk liten kille som fick heta Kian, och varit i husköpartagen! 
Senaste nyheterna från andra bloggen (som skrevs ända tillbaka i oktober) var att vi skulle få hyra hus. Jag hade dessutom mage att tala om att jag anmält mig till ett stort event i nästa år, utan att berätta vad det var!

Huset som vi skulle få hyra, blev utlagt på hemnet igen. Ägarnas nybyggda hus blev vattenskadat bara en vecka innan de skulle flytta, så de blev illa tvungna att bo kvar. Därför ville de prova att sälja igen, trots att de sagt att vi skulle få hyra. MEN, fick de det inte sålt skulle vi minsann få hyra! Vi går fortfarande och väntar på besked... 
Problemet är dock att jag inte alls vill ha huset längre... Det är så mycket i tillvaron som står på ostadiga ben just nu och då är det dumt att göra för stora förändringar i tryggheten. Vår lägenhet må vara dyr, men den är tillräckligt stor för hela familjen, ligger jättefint och vi trivs! Därför stannar vi här ett tag till...

Jag fick ett fantastiskt erbjudande om jobb för ett par månader sedan, och jobbar numera lite helger på en jättefin och relativt ny restaurang i Mönsterås. Hur kul som helst! :D

Det stora eventet jag hade anmält mig till var Scandinavian Cake Show. Det kändes som en jätterolig idé tills jag insåg att jag inte skulle hinna. Därför fick det bli en avanmälan och jag är glad om jag tar mig dit för att titta på alla fina tårtor!

En av förra årets vinnartårtor i Scandinavian cake show. Hur söt som helst!
(bild lånad härifrån)


Idag fyllde min älskade vän Martina och hennes tvillingsyster år! Eftersom hennes syster och mamma har flyttat till andra sidan Sverige och Martina bor kvar här i Mönsterås, så kunde de inte fira födelsedagen tillsammans som de brukar. Därför tog jag saken i egna händer och bjöd hem henne på födelsedagsmiddag. 
Vad hon inte visste var att jag även hade bjudit in fyra av hennes närmsta vänner, förberett en tvårätters middag, blåst upp ballonger (jag fullkomligt hatar ballonger, så detta var en stor utmaning!) och slagit in presenter. En liten överraskningsfest är väl aldrig fel på en födelsedag, tänkte jag, och det blev ju hemskt uppskattat också om jag tolkade reaktionerna rätt. ;)

Det minsta man kan göra för sina vänner är att vara fantastisk! 

Kelly har gått en termin på Dansinstitutet i Kalmar, där hon dansar i Showkidsgruppen. Hon fullkomligt älskar att dansa, så när kompisen skulle börja ville ju Kelly självklart hänga på. Och i lördags hade de uppvisning på Sandra i Kalmar! De var så otroligt duktiga allihop, även att jag såklart hejade mest på världens bästa Kelly! ;)

Lillebrorsan Kian växer så det knakar! Nu i december blir han redan 7 månader, och har börjat ta sig runt, bakåt och framåt på golvet. Aldrig så morsan får se såklart, för sådant gör man bara i smyg. Busungen! ;) 

Den här bilden, som Kelly lyckades knäppa med min mobilkamera, får sätta punkt för kvällens oändligt långa (och något röriga) inlägg. :)


Godnatt!

måndag 21 januari 2013

Säg hej till livet!

I fredags var det slut. 3,5 års slit med redovisningar, examinationer, seminarier, tentor, grupparbeten, individuella uppgifter, föreläsningar och andra skolrelaterade aktiviteter tog slut! Äntligen och tyvärr.


Äntligen, för att nu kan jag andas igen. De senaste månaderna med stress, press, forskningsresultat och skrivkramp har nästan kvävt mig. Nja, kanske inte mig, men min livsglädje. Jag har tvingats prioritera bort vänner, familj och mig själv för att hinna färdigt med examensarbetet. Jag har sovit otroligt lite, haft ständig ångest och tänkt att hjärnan snart kommer kollapsa. Jag har inte kunnat njuta av bebisen i magen utan vaknat upp varje vecka och fått panik över att det gått så fort! Nu är det ju inte långt kvar, har jag tänkt och börjat hyperventilera.
Mitt i all denna stress låg också pressen på att sysselsätta mig fram till bebis tittar ut. Söka jobb? Kurser? A-kassa?
Kurser fick det bli. Jag kom inte in på mitt förstahandsval, specialisering i Engelska för grundskolans tidigare år. Jag hade tänkt utöka min utbildning och passa på att få plugga hemifrån och kanske hinna njuta av livet under tiden. Men jag kom inte in. Nummer 11 hade jag på reservlistan.
Istället kom jag in på mitt andrahandsval, Psykologi. Jag har länge velat läsa psykologi, men tanken på att behöva pendla till och från Kalmar fram till förlossningsdagen, sitta på föreläsningar, ha grupparbeten och sen bli tvungen att avbryta kursen när bebis kommer, kändes inte särskilt lockande... Men ändå. Jag kom in. Jag skulle ha något att göra.

Tyvärr, för trots allt slit så har utbildningen varit mitt liv i flera år. Jag har haft möjligheten att träffa massor av underbara människor som har lärt mig att se på livet med nya ögon. Jag har lärt mig otroligt mycket och funnit trygghet i skolan som alltid funnits där när allt annat i livet har känts ostadigt. Skolan har liksom varit min andra hälft i 3,5 år. Och nu ska vi plötsligt skiljas åt. Separationsångest kallas det visst. ;)

Jag firade examensdagen med lunch på stan med ett par av mina trogna följeslagare under åren.
Examensceremonin höll till i Kalmar domkyrka och det var väldigt uppstyltat. Vi skulle gå in två och två till musik, sätta oss på särskilda platser. Och mot slutet skulle vi gå fram på "scenen" och ta emot en ros och säga våra respektive namn i en mikrofon så att alla åhörare i kyrkan skulle höra vilka som varit duktiga nog att klara hela utbildningen.
Jag var så nervös att jag skakade. Tog emot min ros, kramades och stapplade fram till mikrofonen.
- Cecilia Brötte! sa jag högt och tydligt.
Då utbrast ett jubel från någon i kyrkan. Högt, gällt och i falsett ekade det, och alla tittade sig lite diskret omkring. För utbildningsanordnaren hade talat om att applåder och jubel fick vänta till efter det att alla var klara.

Det var min pappa.

Han satt väl gömd på en av läktarna och fnittrade så han skakade. Han är inte klok någonstans, men med humor lever man länge. ;)

Hur som helst. I fredags var det slut. Ett par dagar tidigare fick jag dessutom besked om att jag kommit in på distanskursen. Saker och ting verkar klarna upp. :) Nu börjar livet. Jag är lärare. Snart ska jag bli mamma till två små underbaringar. Fram tills dess ska jag försöka njuta av livet. Få tillbaka livsglädjen och orken. Ta igen förlorad tid med både vänner och familj.
Hej Livet, jag har saknat dig!

Blogga om livet - för vems skull?

Jag får så lätt dåligt samvete. Alla mina dagar präglas i stort sett av dåligt samvete. Dåligt samvete för att inte räcka till. För att jag inte prioriterar rätt. För att jag inte alltid gör det jag borde.
Jag har dåligt samvete för att jag inte längre uppdaterar bloggen dagligen. Det är rätt märkligt egentligen. Människor runtom i världen är så upptagna med att dokumentera sina liv med text och bilder. Och för vems skull är det egentligen? 

Jag brukade blogga mycket för min egen skull, för att jag skulle ha någonstans att ventilera mina tankar och få ur mig känslor som inte så lätt kunde sägas i ord. Det är så enkelt att vika ut hela sitt liv för andra när man lever det ensam. Man har bara sig själv att ta hänsyn till. Men idag lever jag inte ensam. Det är inte bara mig själv och mitt eget privatliv jag hänger ut längre. 
Jag kan såklart välja att blogga på ett mer opersonligt plan, vilket jag också försökt med många gånger de senaste två åren. Fast det är liksom inte riktigt JAG. Jag ÄR personlig. Jag delar med mig av känslor och tankar. Jag tycker om att få skriva obehindrat om precis vem och vad jag vill. Och när det inte går längre så tappar jag motivationen. Då väljer jag att leva mitt liv istället för att skriva om det.
Fast det är klart, alla tankar som bubblar över i mitt huvud måste ju komma ut någonstans. Till min stackars omgivnings förskräckelse... ;)

Men jag saknar bloggandet många gånger, det gör jag faktiskt. Därför har jag funderat mycket på att starta upp en alldeles privat, anonym blogg någonstans där jag kan ventilera alla mina tankar utan att hänga ut vare sig mig själv eller någon annan i mitt liv. 
Och jag har många tankar på att starta upp en bakblogg där jag delar med mig av bilder recept och andra bakrelaterade grejer. Jag gillar ju det där med att baka och i nuläget lägger jag ut alla mina bilder på facebook. That's it! För jag tänker att alla som tidigare varit intresserade att läsa om Cecilia Brötte och hennes liv, säkert inte är lika intresserade av recept på hallonmousse och tårtbottnar. ;)

Vi får väl se vad som händer i bloggvärlden framöver, nu har jag lite mer tid och ork till övers och då kan allt hända. :)