måndag 21 januari 2013

Säg hej till livet!

I fredags var det slut. 3,5 års slit med redovisningar, examinationer, seminarier, tentor, grupparbeten, individuella uppgifter, föreläsningar och andra skolrelaterade aktiviteter tog slut! Äntligen och tyvärr.


Äntligen, för att nu kan jag andas igen. De senaste månaderna med stress, press, forskningsresultat och skrivkramp har nästan kvävt mig. Nja, kanske inte mig, men min livsglädje. Jag har tvingats prioritera bort vänner, familj och mig själv för att hinna färdigt med examensarbetet. Jag har sovit otroligt lite, haft ständig ångest och tänkt att hjärnan snart kommer kollapsa. Jag har inte kunnat njuta av bebisen i magen utan vaknat upp varje vecka och fått panik över att det gått så fort! Nu är det ju inte långt kvar, har jag tänkt och börjat hyperventilera.
Mitt i all denna stress låg också pressen på att sysselsätta mig fram till bebis tittar ut. Söka jobb? Kurser? A-kassa?
Kurser fick det bli. Jag kom inte in på mitt förstahandsval, specialisering i Engelska för grundskolans tidigare år. Jag hade tänkt utöka min utbildning och passa på att få plugga hemifrån och kanske hinna njuta av livet under tiden. Men jag kom inte in. Nummer 11 hade jag på reservlistan.
Istället kom jag in på mitt andrahandsval, Psykologi. Jag har länge velat läsa psykologi, men tanken på att behöva pendla till och från Kalmar fram till förlossningsdagen, sitta på föreläsningar, ha grupparbeten och sen bli tvungen att avbryta kursen när bebis kommer, kändes inte särskilt lockande... Men ändå. Jag kom in. Jag skulle ha något att göra.

Tyvärr, för trots allt slit så har utbildningen varit mitt liv i flera år. Jag har haft möjligheten att träffa massor av underbara människor som har lärt mig att se på livet med nya ögon. Jag har lärt mig otroligt mycket och funnit trygghet i skolan som alltid funnits där när allt annat i livet har känts ostadigt. Skolan har liksom varit min andra hälft i 3,5 år. Och nu ska vi plötsligt skiljas åt. Separationsångest kallas det visst. ;)

Jag firade examensdagen med lunch på stan med ett par av mina trogna följeslagare under åren.
Examensceremonin höll till i Kalmar domkyrka och det var väldigt uppstyltat. Vi skulle gå in två och två till musik, sätta oss på särskilda platser. Och mot slutet skulle vi gå fram på "scenen" och ta emot en ros och säga våra respektive namn i en mikrofon så att alla åhörare i kyrkan skulle höra vilka som varit duktiga nog att klara hela utbildningen.
Jag var så nervös att jag skakade. Tog emot min ros, kramades och stapplade fram till mikrofonen.
- Cecilia Brötte! sa jag högt och tydligt.
Då utbrast ett jubel från någon i kyrkan. Högt, gällt och i falsett ekade det, och alla tittade sig lite diskret omkring. För utbildningsanordnaren hade talat om att applåder och jubel fick vänta till efter det att alla var klara.

Det var min pappa.

Han satt väl gömd på en av läktarna och fnittrade så han skakade. Han är inte klok någonstans, men med humor lever man länge. ;)

Hur som helst. I fredags var det slut. Ett par dagar tidigare fick jag dessutom besked om att jag kommit in på distanskursen. Saker och ting verkar klarna upp. :) Nu börjar livet. Jag är lärare. Snart ska jag bli mamma till två små underbaringar. Fram tills dess ska jag försöka njuta av livet. Få tillbaka livsglädjen och orken. Ta igen förlorad tid med både vänner och familj.
Hej Livet, jag har saknat dig!

Blogga om livet - för vems skull?

Jag får så lätt dåligt samvete. Alla mina dagar präglas i stort sett av dåligt samvete. Dåligt samvete för att inte räcka till. För att jag inte prioriterar rätt. För att jag inte alltid gör det jag borde.
Jag har dåligt samvete för att jag inte längre uppdaterar bloggen dagligen. Det är rätt märkligt egentligen. Människor runtom i världen är så upptagna med att dokumentera sina liv med text och bilder. Och för vems skull är det egentligen? 

Jag brukade blogga mycket för min egen skull, för att jag skulle ha någonstans att ventilera mina tankar och få ur mig känslor som inte så lätt kunde sägas i ord. Det är så enkelt att vika ut hela sitt liv för andra när man lever det ensam. Man har bara sig själv att ta hänsyn till. Men idag lever jag inte ensam. Det är inte bara mig själv och mitt eget privatliv jag hänger ut längre. 
Jag kan såklart välja att blogga på ett mer opersonligt plan, vilket jag också försökt med många gånger de senaste två åren. Fast det är liksom inte riktigt JAG. Jag ÄR personlig. Jag delar med mig av känslor och tankar. Jag tycker om att få skriva obehindrat om precis vem och vad jag vill. Och när det inte går längre så tappar jag motivationen. Då väljer jag att leva mitt liv istället för att skriva om det.
Fast det är klart, alla tankar som bubblar över i mitt huvud måste ju komma ut någonstans. Till min stackars omgivnings förskräckelse... ;)

Men jag saknar bloggandet många gånger, det gör jag faktiskt. Därför har jag funderat mycket på att starta upp en alldeles privat, anonym blogg någonstans där jag kan ventilera alla mina tankar utan att hänga ut vare sig mig själv eller någon annan i mitt liv. 
Och jag har många tankar på att starta upp en bakblogg där jag delar med mig av bilder recept och andra bakrelaterade grejer. Jag gillar ju det där med att baka och i nuläget lägger jag ut alla mina bilder på facebook. That's it! För jag tänker att alla som tidigare varit intresserade att läsa om Cecilia Brötte och hennes liv, säkert inte är lika intresserade av recept på hallonmousse och tårtbottnar. ;)

Vi får väl se vad som händer i bloggvärlden framöver, nu har jag lite mer tid och ork till övers och då kan allt hända. :)