måndag 21 januari 2013

Säg hej till livet!

I fredags var det slut. 3,5 års slit med redovisningar, examinationer, seminarier, tentor, grupparbeten, individuella uppgifter, föreläsningar och andra skolrelaterade aktiviteter tog slut! Äntligen och tyvärr.


Äntligen, för att nu kan jag andas igen. De senaste månaderna med stress, press, forskningsresultat och skrivkramp har nästan kvävt mig. Nja, kanske inte mig, men min livsglädje. Jag har tvingats prioritera bort vänner, familj och mig själv för att hinna färdigt med examensarbetet. Jag har sovit otroligt lite, haft ständig ångest och tänkt att hjärnan snart kommer kollapsa. Jag har inte kunnat njuta av bebisen i magen utan vaknat upp varje vecka och fått panik över att det gått så fort! Nu är det ju inte långt kvar, har jag tänkt och börjat hyperventilera.
Mitt i all denna stress låg också pressen på att sysselsätta mig fram till bebis tittar ut. Söka jobb? Kurser? A-kassa?
Kurser fick det bli. Jag kom inte in på mitt förstahandsval, specialisering i Engelska för grundskolans tidigare år. Jag hade tänkt utöka min utbildning och passa på att få plugga hemifrån och kanske hinna njuta av livet under tiden. Men jag kom inte in. Nummer 11 hade jag på reservlistan.
Istället kom jag in på mitt andrahandsval, Psykologi. Jag har länge velat läsa psykologi, men tanken på att behöva pendla till och från Kalmar fram till förlossningsdagen, sitta på föreläsningar, ha grupparbeten och sen bli tvungen att avbryta kursen när bebis kommer, kändes inte särskilt lockande... Men ändå. Jag kom in. Jag skulle ha något att göra.

Tyvärr, för trots allt slit så har utbildningen varit mitt liv i flera år. Jag har haft möjligheten att träffa massor av underbara människor som har lärt mig att se på livet med nya ögon. Jag har lärt mig otroligt mycket och funnit trygghet i skolan som alltid funnits där när allt annat i livet har känts ostadigt. Skolan har liksom varit min andra hälft i 3,5 år. Och nu ska vi plötsligt skiljas åt. Separationsångest kallas det visst. ;)

Jag firade examensdagen med lunch på stan med ett par av mina trogna följeslagare under åren.
Examensceremonin höll till i Kalmar domkyrka och det var väldigt uppstyltat. Vi skulle gå in två och två till musik, sätta oss på särskilda platser. Och mot slutet skulle vi gå fram på "scenen" och ta emot en ros och säga våra respektive namn i en mikrofon så att alla åhörare i kyrkan skulle höra vilka som varit duktiga nog att klara hela utbildningen.
Jag var så nervös att jag skakade. Tog emot min ros, kramades och stapplade fram till mikrofonen.
- Cecilia Brötte! sa jag högt och tydligt.
Då utbrast ett jubel från någon i kyrkan. Högt, gällt och i falsett ekade det, och alla tittade sig lite diskret omkring. För utbildningsanordnaren hade talat om att applåder och jubel fick vänta till efter det att alla var klara.

Det var min pappa.

Han satt väl gömd på en av läktarna och fnittrade så han skakade. Han är inte klok någonstans, men med humor lever man länge. ;)

Hur som helst. I fredags var det slut. Ett par dagar tidigare fick jag dessutom besked om att jag kommit in på distanskursen. Saker och ting verkar klarna upp. :) Nu börjar livet. Jag är lärare. Snart ska jag bli mamma till två små underbaringar. Fram tills dess ska jag försöka njuta av livet. Få tillbaka livsglädjen och orken. Ta igen förlorad tid med både vänner och familj.
Hej Livet, jag har saknat dig!

Inga kommentarer: