måndag 22 december 2014

En liten summering av detta fantastiska år!

Jag ser förväntansfulla kommentarer om det kommande 2015, som minsann ska bli allas år! 2015 är året då allt händer, då alla tänker bli lyckliga. Åtminstone om man ska tro folket på Facebook. ;) 
Och lika mycket som folket får fjärilar i magen av blotta tanken på nästa års alla oskrivna kapitel, lika mycket förbannar dem 2014. För det har tydligen varit ett år av olycklighet, av bitterhet, sorg, ilska, svek och konflikter. Även för mig, det medger jag. 
Jag har också suttit och förbannat det här året, många gånger. Jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt mycket för att det ska räcka livet ut och jag har också (och gör fortfarande) längtat efter 2015, som jag har tänkt ska bli mitt år lika mycket som alla de där andras!

MEN. Jag har slutat förbanna 2014 och tänkt om. För allt handlar ju om inställning, inte sant? Jag har istället valt att se på det här året som ett otroligt lärorikt år. För allt ont (det mesta i alla fall) kommer med något gott, även om man inte kan se det med detsamma. Oftast får man åtminstone nya erfarenheter, lärdomar och inställningar av allt det där jobbiga.
Därför tänkte jag skriva ihop en liten summering av lärdomar som 2014 har bjudit på!

Följ din magkänsla.
Den har i princip alltid rätt. Men kom ihåg, det är skillnad på intuition och oro.

Stå alltid upp för dina val/beslut.
Oavsett hur hatad, hotad, trakasserad och förföljd du blir, våga lita på att du har gjort rätt. Så länge som det är ett noga genomtänkt beslut för din egen skull förstås. 

Låt dina grannar förbli just grannar
Att inleda vänskap, umgås, äta middagar, dricka vin, ställa upp för varandra och tro att man kan lita på varandra kan plötsligt förvandlas till något helt annat. Helt plötsligt ramlar det kanske ner ett brev från Kronofogden där de där vänliga grannarna kräver dig på en jävla massa pengar för något du inte haft med att göra. Och är beredda att i princip sätta dig i finkan för att få rätt. Just sayin'...

Våga lämna din comfort zone.
När du gör något som totalt går emot dina principer eller helt enkelt gör något du inte brukar göra, så kan du lära dig massor om dig själv! På både gott och ont...

Ordet "rasism" har blivit multifunktionellt, tappat sin ursprungliga betydelse och omfattar numera alla som har en negativ åsikt om omvärlden.
Behöver jag ens tillägga något?

Bara för att man är en vuxen människa på en viktig post behöver man inte bete sig som en.
Ja, det är väl egentligen det enda som valåret 2014 har bevisat. Och nu ska vi gå igenom mängderna av dagisvuxna än en gång, Tills de som skriker högst och sparkar hårdast i golvet vinner den ledande rollen...

Underskatta inte främlingar.
Även om ni aldrig träffats kan den där främlingen hjälpa dig på helt oväntade sätt!

Var inte så öppen med dina bekymmer.
Särskilt inte om du har/haft det jobbigt ekonomiskt. Det kan förvisso vara till din hjälp ibland, men också ge dig huvudrollen i mindre smickrande situationer.

Välj med omsorg vad du vill lägga din energi på.
Finns det något i din omgivning som suger dig på mer energi än vad du kan avvara, gör dig av med problemet!

Och slutligen;
Lycka är inget man får, det är något man skapar!

Med de lärdomarna i ryggsäcken, tänker jag göra det bästa möjliga av det kommande året! :)

Men innan vi går in i det nya året ska vi ju fira färdigt julen! ;) Julafton firade vi hos min familj igår så resten av julen kommer det bara mysas. Kelly åkte till sin pappa idag och Kian åker för julfirande med farsan i morgon, så jag är barnlös på dagen D. Istället för att deppa kommer jag försöka njuta av lugnet. Det har varit ett par tuffa veckor så det behövs verkligen ett par lugna dagar.

God jul!




 

söndag 7 december 2014

En salig blandning

Idag har det varit en sån där dag som jag bara har velat spendera nersjunken i soffan med en tvåliterskopp kaffe och tittat på mängder med meningslösa serier på tv:n. Det har varit en sån där lågenergi-dag där både tålamod och påhittigheten tagit semester.

Det har varit en tuff helg med många timmar spenderade på jobbet. Vi har haft julbordspremiär så både fredag och lördag har varit intensiva. Det är egentligen min lediga helg, eftersom jag har barnen hemma. Därför har jag fått pussla med barnvakt. 
Jag älskar att jobba på julbord, det är sådan härlig stämning! Men att komma i säng klockan två på natten när man ska upp och fixa välling vid tretiden i vanlig ordning, och sedan vakna upp relativt tidigt dagen efter för att ägna dagen med att sysselsätta två rastlösa små energiknippen... Då önskar man att man fått lägga sig i tid istället. ;)

Som sagt, det har varit en trött dag idag och det där lugnet med tv-tittande och tvåliterskoppar med kaffe har jag bara fått dagdrömma om. Jag har i vanlig ordning hunnit dricka ett par halvkoppar kaffe innan de ställts undan någonstans för att kallna. Fast jag och Kelly hann åtminstone titta på halva Frost medan Kian tog en välförtjänt tupplur på dagen. Good enough! 

Det har varit några tuffa, intensiva veckor nu. Det går inte en dag utan att jag sitter på kvällen och önskar om en bättre morgondag. Mitt tålamod och mitt lugn sätts på spel elvatusen gånger om dagen och slutar allt som oftast med att jag blir rasande. Jag tycker inte jag gör annat än att skälla, tillrättavisa, gapa och skrika på Kian. Varje vaken minut hinns det med fler hyss än jag kan räkna.
Lagar jag mat får jag kontra med att fånga flygande föremål, plocka barn från köksbordet och rädda storasysters hår från att bli avslitet.
Tandborstar hamnar i toalettstolen, tv-apparater rivs ner och går sönder (en annan, dyr historia som inte ens hemförsäkringen täckte), tavlor åker ner från väggarna, kattmat strösslas över köksgolvet, böcker slits sönder och julgranspyntet försvinner kula för kula. Han är en helt vanlig, busig och väldigt uppfinningsrik liten kille. Det är bara det att allting händer samtidigt, utan minsta andrum. Man ska vara glad om man hinner springa på toaletten i lugn och ro. Haha!
Jag har lite svårt att veta hur jag ska "nå" honom när han gör något dumt. Han bara ler och skrattar när jag tillrättavisar, innan han fortsätter snäppet värre.

Samtidigt är har ju den mest fantastiske lille kille jag vet! Han är så otroligt omtänksam, kärleksfull och alltid med ett leende på läpparna. Han är nyfiken på allt, älskar att kramas, sjunga, dansa och läsa. Sätter jag mig i soffan kommer han direkt springande med en bok i högsta hugg, kryper upp i soffan och sätter sig så nära han kan. Sedan kan vi sitta och läsa hur länge som helst.
Han vill ju att man är med honom jämt. Han ska stå i fokus, utan undantag. Det är när annat kommer i vägen, matlagning, tvätt, storasyster, telefonsamtal och så vidare, som alla de där hyssen sätts igång. För i praktiken fungerar det inte att ägna 100% åt barnen. Har man ett vardagsliv så ingår även vardagssysslor. Det tycker jag att barnen ska lära sig, de kan ju hjälpa till i den mån det går! Och att lära sig att sysselsätta sig själva är viktigt. 

Jag läser mycket i Trotsboken - en fantastisk bok med tips och råd för handfallna föräldrar, som mig. Där står det att barnen behöver föräldrarnas motstånd för att utvecklas. Att man som förälder inte ska ha dåligt samvete för att man gapar och skriker (ja, det beror kanske på VAD man skriker), för att man är inte ensam. Nästan alla föräldrar känner någon gång samma sak. 

De står också att man ska försöka se det som en "komplimang" att barnen trotsar och bråkar. För det gör de bara med de personer de känner sig allra tryggast med. Det är därför inte konstigt när personalen på förskolan talar om hur skötsam och lätthanterlig barnet är där, eller att mormor och morfar inte har några problem när de är barnvakt. Det är när mamma eller pappa kommer som barnet slappnar av på ett annat sätt, och därmed börjar trotsa.
Så, nästa gång man brottas med ett barn som vägrar ta på sig overallen och istället skallar en med bakhuvudet så att man får en fläskläpp á la Kissie (en annan, väldigt smärtsam historia), så ska man ta det som en komplimang. ;)

Boken som alla föräldrar bör köpa omedelbart!

Cecilia goes Kissie


Man får väl se det hela positivt - jag har blivit en jävel på multitasking och skulle snart platsa som målis i handbollslaget. Allt, allt, allt kastas. Hårt. Och helst mot ansiktet. Att skydda sig mot flygande böcker, leksaker, prydnadssaker och dylikt har blivit något som numera går på rutin. 
Man kanske borde ta tillvara på det där enorma behovet av att kasta saker istället för att förfaras. Kanske köpa en basketkorg att sätta upp på väggen i hans rum? Eller låta honom bli kastare i ett baseball-lag någonstans? Han skulle bli en publikfavorit direkt, det kan jag slå vad om!

Lilla vilddjuret


Hur som helst, i övrigt verkar jag ha samlat på mig tillräckligt mycket bra karma för att casha in mängder med positiva händelser i livet nu! 
I början av november skrev jag om mitt händelselösa liv. Jag kände på mig att mycket var på väg att hända, och vad rätt jag hade! Det är allt från anonyma vardagshjältar till lösta bilbekymmer och nytt jobb. :)
Min bil blev med körförbud och jag fick gå överallt i ett par veckor. Men nu äntligen har jag blivit med bil igen! En stor, rymlig, fin Audi med både centrallås, servostyrning och en fungerande baklucka. Den har allt som inte min gamla, numera skrotade, Opel hade och jag är överlycklig! Susar numera runt på gatorna med glädjerop och ett stort leende på läpparna (bokstavligt talat).

Från årsskiftet hoppar jag av restaurangtåget och satsar på att få nytta av min utbildning istället, om än i något annorlunda format. Jag har nämligen fått ett heltidsvikariat på en förskola här i Mönsterås! Gissa om jag är glad?! Det ska bli en otroligt spännande utmaning. :)

Min lägenhet sitter jag ju fortfarande i förstås, men efter lite ommöblering trivs jag bättre än någonsin förr! Ja, saker och ting verkar sannerligen lösa sig till det bättre nu!

Älskar mitt nya vardagsrum/sovrum! Jag var så skeptisk till den här lösningen, men det kunde inte blivit bättre! Jag slipper åtminstone leksakerna överallt. ;)

Over and out!

tisdag 4 november 2014

Att mellanlanda

Livet står stilla just nu. Det händer ingenting, åt varken det ena eller det andra hållet. Energin går på sparlåga och allting känns... tråkigt! Samtidigt känner jag mig förväntansfull, precis som ett barn kvällen innan julafton. Det är precis som att jag har mellanlandat någonstans mellan livet och livet. Något kommer att förändras men jag vet inte vad. Jag står här och väntar på tåget som ska ta mig till nya, okända platser. Och jag ser fram emot det! 

Jag längtar efter att få fylla vardagarna med något meningsfullt (utöver tiden med mina barn såklart!). Jag vill gå upp på morgnarna och åka till jobbet. Varje dag. Det är döden att vara såhär mycket ledig! 

Och så lägenheten. När jag är på mitt allra sämsta humör så hatar jag mitt hem. Anklagar lägenheten för att jag inte trivs. En ganska simpel anledning till att jag vantrivs är för att jag inte kan ha det fint. Alla fina saker står uppställda på hyllor eller inpackade i en garderob någonstans, av säkerhetsskäl. 
Vissa föräldrar tycker att man ska vänja barnen vid att det finns småplock och ömtåliga saker de inte får röra. Javisst, självklart! En jättebra idé! Om man har barn som lyssnar och låter bli att slänga de finaste ljuslyktorna i golvet om man säger nej. ;) Så jag låter mina fingrejer stå kvar i takhöjd tills lille herr Klåfinger lugnat ner sig en smula.

Och så alla jäkla leksaker överallt! Det ser ut som om en leksaksbutik exploderat i mitt vardagsrum, varje dag. Och då har vi inte ens särskilt mycket leksaker...
Jag har varit jätteanti tanken på att flytta ut mitt sovrum i vardagsrummet för att ge Kian eget rum. Han är ju inte så gammal än och bla bla bla... Man kan säga vad man vill, men jag skulle göra vad som helst för att få undan alla leksaker in i ett eget rum, där de förvaras åtminstone... Så, jag flyttar ut i vardagsrummet inom en snar framtid. Vem vet, det kanske kan bli jättemysigt! ;) Man får göra vad man kan med det man har, när inget annat alternativ finns tillgängligt...

Ja, mycket kommer säkerligen att hända snart. Under tiden slår jag mig ner på terminalen med en stor kaffe och väntar på att det där tåget ska komma...

söndag 19 oktober 2014

Den ständiga kampen

Detta året alltså...
Det här året har kretsat så sjukt mycket kring pengar. Kring utgifter. Det har varit så jäkla tufft att jag kan nog ärligt säga, att jag har nog aldrig tidigare haft det så ekonomiskt kämpigt som jag har det idag... I slutet på varje månad sitter man med den där klumpen i magen och räknar. Räknar, räknar och räknar och hoppas att man kan fixa hyran. Jamen, i princip så...

Min bil gick inte igenom besiktningen det här året. Inte direkt oväntat. Det var så galet mycket fel på den att jag knappt fick köra hem. Nu är det bara en vecka kvar innan jag måste löst situationen.
Mina fantastiska föräldrar bytte dock bil för inte så längesedan. De bytte från kombi till en lite mindre bil, och låter mig ta över kombin! Det enda jag behöver göra är att handla alla bildelar som behövs för att den ska bli körklar. Perfekt! Men ändå. Min pappa gör jobbet men bildelarna kostar tusentals kronor.

För någon vecka sedan gick dessutom en ruta i kras här hemma. Och ni som någon gång behövt byta ruta vet att det inte är en billig historia. Perfekt tajming!

Det är som bekant inte heller så värst billigt att ha barn. Det är mycket som behöver handlas. Och särskilt nu till vintern när de behöver en hel garderob med ytterkläder för att vara rustade för såväl kalla, regniga dagar som för snöstorm. Det är lite lurigt med hösten... Och helst ska de ju ha dubbla uppsättningar av allt.

Och så har vi julen, som närmar sig med stormsteg. Och Kelly som prompt skulle envisas med att födas på annandag jul. Mycket presenter på en och samma gång alltså. ;)
Och det är ju helt fantastiskt! Jag fullkomligt älskar att handla julklappar! Så till den milda grad att jag nog skulle kunna ladda upp hela lägenheten med presenter åt alla jag tycker om. No kidding. ;)

Men. Det här året har jag sådan sjuk ångest för julen. Att inte ha råd att handla julklappar till barnen är en oro som gnager i huvudet hela tiden...

Jag har börjat söka andra jobb. Jag älskar verkligen mitt nuvarande jobb, och trivs så himla bra! Men tyvärr finns det inte tillräckligt med timmar för att jag ska kunna försörja mig.
För målet är ju ändå att kunna betala alla räkningar och ändå kunna hitta på något roligt med barnen. Eller att kunna börja spara pengar till en kontantinsats om jag någon gång får chansen att köpa en bostad.
Eller att kunna åka in till stan och köpa lite nya kläder till mig själv om jag vill.
Pengar är tyvärr allt. Har man inga pengar är man ingen. Har man inga pengar har man heller ingen status i samhället. Har man inga pengar är man så gott som hopplös.
Jag har goda förhoppningar på att få tag i en större anställning, absolut! Jag är säker på att allting kommer att lösa sig till det bättre. I sinom tid...

Men just nu är det tufft.

tisdag 7 oktober 2014

Det där med att veta vad man vill

Nu sitter jag här i min soffa, framför en ny säsong av The Big Bang Theory med en kopp kaffe och tända ljus i hela lägenheten. Regnet smattrar mot rutorna och det låter nästan som om vinden ska slita tag i vartenda hustak vilken sekund som helst. Tur att jag bor på bottenvåningen. ;)
Jag borde egentligen sitta i mitt kök och göra sockerfigurer till en bröllopstårta, eller åtminstone ta hand om mitt tredje diskberg för dagen. Jag saknar verkligen att ha diskmaskin... Men efter två nästintill sömnlösa nätter finns det inte ens en gnutta energi och motivation till det. Jag struntar i mina måsten och stressar på i morgon istället. Jag och planering är inte bästa vänner...
 
Det enda som saknas just nu är en trygg famn att krypa upp i. Just nu börjar den där längtan bli lite mer påtaglig. Att få ha någon vuxen att prata med om kvällarna när barnen somnat. Någon att dela den där kaffekannan med. Någon att skratta tillsammans med eller att bara kunna sitta alldeles tyst bredvid...
Jo, jag längtar efter kärlek. Trots att jag är självständig och klarar mig bra på egen hand, är det ju inget vidare att vara själv jämt.
 
Jag har funderat jättemycket på vad man egentligen förväntar sig av livet, och av kärleken i synnerhet. Jag läste någonstans att du aldrig ska förvänta sig att någon annan ska göra dig lycklig. Att du är fel ute om du sitter i ditt förhållande och är missnöjd över att din partner inte gör dig lycklig. Självklart kan det ju vara så också, det finns många sidor på livets tärning. ;)
Men själva grejen i den där artikeln var att du måste försöka hitta en person som du vill göra lycklig för resten av ditt liv. Att du får ut din egen lycka genom att se din älskade lycklig. Då går det visserligen inte att leva ihop med någon som själv sätter sin egen lycka först. För då blir du förmodligen inte vidare lycklig i alla fall...
 
Det allra bästa med att ha vandrat in på "fel" väg i livet några gånger, är ju att man lär sig otroligt mycket om sig själv. Om vad man vill ha och vad man inte vill ha. På gott och ont förstås, för det där Inte-listan tenderar att bli rätt så lång i jämförelse med Vill ha-listan... *tss*
Det viktigaste för mig är att hitta en "man". En vuxen kille som är trygg i sig själv. Någon som klarar sig själv och som vet vad det innebär att ha barn.
Någon som inte måste trycka ner andra för att framställa sig som en bättre person. Som vill ha mig precis som jag är, trots att jag tycker om att klä upp mig, sminkar mig varje dag och älskar att prata med folk. Någon som vågar lita på mig och som respekterar mina vänner, oavsett den egentliga åsikten. Som inte tar min självständighet som ett hot mot sin manlighet.
Någon som kan älska mig utan att kräva en massa tillbaka. Som litar på att jag älskar, även om jag inte säger orden tio gånger varje dag, ibland drar mig undan eller inte har lust att kramas hela tiden.
 
Jag vill ha någon som kan stå som en trygg klippa i min tillvaro, som drar ner mig på jorden när jag fladdrar iväg i alla känslor och tankar. Någon jag kan anförtro mig åt, utan att behöva vara orolig för att det kommer att hugga mig i ryggen i slutändan.
Jag vill ha någon jag kan skratta med. Ofta. Någon som hellre pratar än bråkar och som respekterar att människor måste få ha rätt att tycka olika.
Kort och gott - kärlek, trygghet, respekt, tillit och förtroende. Utan dessa byggstenar rasar allt samman till slut.
 
Med de orden tar jag natt, släcker alla ljusen och bäddar ner mig i min säng med hopp om fler timmars sömn för både mig och min lilla sjukling. Det behöver vi båda två.
 
En styck krävande morsa i en klassisk spegel-selfie-på-offentlig-toalett.
 
En styck dotter i en så-vacker-så-jag-dör-bild hos sin mormor och morfar. Min syster brukar styla om henne och öva med sin systemkamera. Inte mig emot, för jag behöver ju aldrig gå till fotografen för fantastiska bilder. ;) 
 
 En styck febrig son kom springande med Kellys glittriga diadem i högsta hugg. Han vart väldigt bestämd och ville prompt ha sina gyllene lockar uppsatta, precis som syrran. :)
 

måndag 6 oktober 2014

Plötsligt händer det!

Vi har sjukstuga här hemma.
Kian kom hem igår efter att ha spenderat helgen med sin pappa och verkade oroväckande lugn. Vid läggdags tog jag tempen på honom och konstaterade att han åkt på sin första feber! Jag kan inte minnas att han haft mer än en temperaturförhöjning någon gång tidigare, och det är inte illa för att snart vara ett och ett halvt år gammal. Det immunförsvaret är tydligen inte att leka med. ;)
 
Natten var hemsk, han låg och vände och vred på sig, mumlade i sömnen, vaknade, somnade om och vaknade igen. En flaska välling fick han åtminstone i sig, och klockan fem fick jag ge honom panodil. Då äntligen sov han några sammanhängande timmar. Och som grädden på moset drömde Kelly mardrömmar och kom inkutandes mitt i allt feberhärj. Att ligga mittemellan två galningar och försöka sova resulterade, inte så överraskande, i sömnbrist. Men vad gör man inte för di små barna! :)
 
Jag fick såklart stanna hemma idag. Febern har inte sjunkit under 39 grader, ens med febernedsättande, och det enda jag lyckades få i honom under hela dagen var ett par leverpastejskivor, en klunk vatten, max en halv flaska välling och två köttbullar till middag. Han har varit ledsen och orkeslös och inte låtit mig komma ur synhåll. Helst hade han nog krupit in under skinnet på mig. Mysigt som tusan med så mycket gos, men det blir lite påfrestande när det är dags att laga middag med en väldigt tung och väldigt varm kille på höften. 
De där köttbullarna gjorde dock sitt med hans lilla febriga kropp, och han piggnade till lagom till läggdags.
 
Kelly åkte och spenderade några timmar med sin moster, vilket var jäkligt tacksamt. För den där lilla damen hade väl krupit ur skinnet i ren tristess om hon behövt gå här hemma med oss. Istället fick hon höstpyssla med pumpor och lövkransar för fulla muggar. :)
Nu håller jag alla tummar och tår för att natten blir lugn och att min lilla kille vaknar upp lite piggare i morgon.
 
Nu tänker jag bädda ner mig, för hjärnan är så utmattad att jag knappt kan tänka längre...
 
Här har vi bästisarna! Jag är så tacksam för att hon alltid ställer upp på mig och barnen, min kära syster. Och så mycket äventyr hon drar med sig dem på sen! :)

söndag 21 september 2014

Tro, hopp och kärlek

Jag sitter här i min soffa och ser på kärleksfilm. Det börjar bli kyligt om kvällarna nu, så jag har slängt en sjal om halsen och tänt ljus i hela vardagsrummet. Skitmysigt och... skitensamt.
Idag känner jag mig helt tom. Bortglömd. Oviktig. Nåt sådant... Folk har verkat så jäkla sura på sistone. Som att jag gjort något fel, utan att kunna sätta fingret på vad jag kan ha gjort. Det är förmodligen inbillning men just den där känslan suger! Den äter upp mig inifrån, när jag istället bara borde skita fullständigt i att engagera mig.
 
Hur som helst. Jag har haft en härlig helg, och idag kom mina små hjärtan hem igen! Vi har bara slöat omkring här hemma, tittat på repriser på Disney channel, stökat ner lägenheten med leksaker, ätit micrade rester och bara gottat oss åt att få vara tillsammans igen.
Vi tog en promenad ikväll, bara jag och barnen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, plockade vackra höstlöv och bara andades den lite småkyliga höstluften. Då är jag jävligt nöjd med min tillvaro. Just precis i såna stunder känner jag att jag behöver inget annat. Ingen annan. Det är vi mot världen!
 
Ikväll läste Kelly för mig. Hon är så fantastiskt duktig! Det är en sån där stund då hjärtat liksom växer rätt ut genom bröstkorgen av kärlek. Min lilla, lilla tjej har lärt sig läsa. Det är stort!
 
I morgon hoppas jag på att det ramlar in ett positivt mejl. Ett sånt där mejl som kan vända uppochner på hela världen. På ett bra sätt. :)
Jag hoppas också att det bara kommer lika goa och glada lunchgäster till jobbet som det gjorde idag! En äldre dam sa åt mig att jag har ett fantastiskt bemötande. Hon har varit med om mycket, som hon sa, och det var tydligen sällsynt. Då vet man att man gör ett bra jobb! ;)
 
Nu ska jag kolla Infomentor och bädda ner mig i min stora, tomma säng. Jag ska sova såååå jäkla gott inatt, det är ett som är säkert!

tisdag 16 september 2014

Att våga

Idag har jag haft en toppendag på jobbet! Och sådana dagar gör ju att hela livet känns mycket lättare, eller hur! :) Positiva gäster ger positiv personal, så enkelt är det. ;)
 
Jag har tänkt, att det kanske rentav är dags att göra lite saker som totalt kan kasta omkull hela tillvaron. Eller som, om jag har tur, kan ta den till helt nya platser.
Man måste våga för att vinna. Det värsta som kan hända är ju att man förlorar. Men då vågade man ändå, och det... Det är en vinst i sig!
 
God natt!
 
 
 

måndag 15 september 2014

Meningen med livet

Nu sitter jag här i min soffa, igen, har precis tittat färdigt på kvällens avsnitt av Idol och dricker kaffe. Jo, jag tillhör den gruppen människor som kan pimpla kaffe hela kvällen och ändå somna som en gris. ;)
Dagarna passerar liksom mekaniskt, med samma innehåll. Dag efter dag efter dag. Inget nytt. Inget spännande. Inget särskilt att se fram emot. Och sådana stunder börjar man fundera på vad som egentligen är meningen med allting. Med livet.
 
Ska livet verkligen bara gå ut på att fördriva tiden? Gå till jobbet, hämta barn, åka hem, laga mat, diska, lägga barn, titta på tv, sova, och samma visa nästa dag... Ska hela livet verkligen bara vara en enda  lång väntan på bättre stunder? Man väntar och väntar och väntar, och missar liksom livet på vägen. Men vad väntar man egentligen på?
 
Alla vänner har sitt, sina jobb, sina familjer, sina liv, sina tidsfördriv. Det är sällan man hittar tid att spendera tillsammans. Det är så det är, och det är tråkigt!
Jag har väldigt sällan möjlighet att komma hemifrån på kvällarna eftersom jag alltid har något litet hjärta hemma. Då blir man ju lätt ganska ensam. När barnen somnat och enda sällskapet man har är katterna, känns livet ibland inte särskilt... kul.
 
Jag har inga problem att spendera tid för mig själv, jag kan tvärtom verkligen uppskatta min ensamtid. Men ibland blir det jävligt tråkigt att aldrig någonsin ha någon att prata med när barnen sover...
 
Tiderna förändras. Barnen växer upp. Till slut är de aldrig hemma och man har hur mycket tid som helst att ägna åt vänner, träning, resor och allt annat man vill fylla livet med. När barnen är små får man skjuta sådant åt sidan, särskilt när man lever ensam. Då kan man liksom fetglömma att kunna gymma eller ut och springa för att komma i form. Man får träna hemma (jamen tjena, vem har den motivationen?!) och käka kvarg (jag fattar fortfarande inte varför man frivilligt trycker i sig det där. Det smakar ju ren creme fraiche, även om man tar en smaksatt. Usch!) i ett desperat försök att vara lite hälsosam. En och annan barnvagnspromenad och fruktstunder i väntan på middagen är i princip det enda jag lyckas med. Fast det är å andra sidan bättre än inget. Vad är väl en tvättbräda mot en mjuk gosig bulldegsmage att vila sig mot när man är liten? ;)
 
Det är väl dags att krypa ner i sängen och hoppas på att rösten är lite bättre i morgon. Jag blev dunderhes i fredags, tappade rösten helt under kvällen och har knappt kunnat prata i helgen. Den är fortfarande inte riktigt bra, men hoppas på att det sker mirakel under natten. ;)
 
Denna lilla vilde gör liksom mina dagar fulla av mening...
 
... precis som denna lilla galenpanna. Hahah!

God natt!

söndag 14 september 2014

Det där med valhetsen

Äntligen är vi här - valdagen! Snart avgörs det vem som kommer att få styra Sverige de närmsta fyra åren. Det ska bli spännande, även om det redan nu verkar rätt tydligt hur det kommer att sluta.
Det här är tredje gången i mitt liv jag haft möjligheten att rösta och självklart tar jag vara på min chans att förändra! Det är väl snarare ett krav än en möjlighet, tycker jag. För röstar man inte, har man heller ingen rätt att sitta där och gnälla sedan.
 
Det ska bli fantastiskt när all valhets har lagt sig, och folk slutar bete sig som idioter. Eller åtminstone tar en paus från idiotin till nästa val...
 
Jag tycker att det är en självklarhet att folk ska få tycka och tänka precis som de vill, bara de tänker själva. Vill man rösta på Kristdemokraterna ska man få göra det. Likaså om man vill rösta på Sverigedemokraterna. Jag skulle aldrig dumförklara någon för att de har en annan politisk åsikt än mig. Det är väl det som är grejen med politik - att man kämpar för det man tycker är rätt, och försöker övertyga andra människor att hänga på.
 
Demokrati Grundläggande är i demokrati är alla människors lika värde och rättigheter. Exempelvis likhet inför lagen och att varje röst i ett val är lika mycket värd. Mänskliga fri- och rättigheter, till exempel yttrandefrihet är också kännetecknande för en demokrati. Och att det råder fria val. (taget härifrån)
 
"Du får tycka som du vill, bara du inte tycker fel." Det är väl på ett ungefär så folk resonerar idag. Man sitter på sin självbelåtna röv och tycker man är så jäkla demokratisk och respektfull, men tycker samtidigt att det är helt okej att kränka, baktala, smutskasta och misshandla människor som har "fel" åsikter. Framförallt människor som tycker att invandringen är ett problem för Sverige. Ja minsann, de är rasister allihop och borde stenas till döds offentligt...
 
Med tanke på att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti, kanske det är en smula trångsynt att sitta och tro att man vet precis hur var och en av deras väljare är, hur de tycker och tänker? Uppenbarligen tycker de att det finns problem i landet som ingen av de andra politikerna vågar prata högt om, med risk för att kallas rasister. Förmodligen är det människor du aldrig kunnat ana som delar deras politik - kassörskan på Maxi, din lärare, vän, chef eller rentav någon i familjen? Jag kan med all säkerhet säga att det inte bara är renodlade Adolf Hitler-älskande typer som röstar på SD.
Så sorry, jag tror inte att de många hoten om att minsann plocka bort varenda SD-väljare från din vänlista på Facebook kan ändra valresultatet!
 
Hur vore det om vi istället omformulerar det hela. En av dina vänner kommer ut som gay - säger du upp bekantskapen då?
Förmodligen inte. För man ska respektera människor oavsett sexuell läggning, ursprung, kön och hudfärg. Men politiska åsikter - de finns inte med på respektlistan har jag märkt. Folk beter sig som idioter till höger och vänster i sin jakt på demokrati och respekt, och missar själva poängen på vägen.
Hur vore det att låta folk tycka och tänka precis som de vill istället? Visa varandra lite respekt för guds skull!
 
Att påstå att alla SD:s väljare är rasister, är ungefär som att påstå att alla Moderaternas väljare är rika.
 
Jag kan dra ett exempel. Låt oss säga att du sitter i en jävligt jobbig sits, mitt i en separation, som kräver att du får tag i ett nytt boende, helst igår, tillräckligt stort för dig och dina barn. Låt oss då säga att det enda bostadsbolaget på orten talar om för dig att det inte finns några tillgängliga lägenheter, för att Migrationsverket har tingat alla större lägenheter.
 
Låt och kanske säga att ditt barn behöver plats på förskolan för att du måste börja jobba, men av förskolechefen får veta att det inte finns plats på en enda förskola i hela kommunen för att de asylsökande barnen behöver platserna i första hand.
 
Då är det lätt att det tänds en gnutta irritation i kroppen. Men på vilket sätt hade detta varit de asylsökandes fel? Hur skulle man kunna klandra flyktingarna? Det är väl snarare systemet det är fel på. Och det är förmodligen DET som folk är förbannade och trötta på - inte invandrarna.
Vilken människa väljer att frivilligt lämna allt man har, inklusive hem och ibland barn, för att bege sig till ett nytt land?! Finns det plats, pengar och möjlighet att hjälpa till så ska man göra det! Givetvis!
 
Men. Om jag drar en jämförelse.
Jag och min familj vill börja agera fosterhem åt utsatta barn. Vi har både plats, pengar och en stabil familj där de kommande barnen kan få en trygg tillvaro.
Vi tar emot fler och fler barn att både platsen, pengarna och stabiliteten i familjen börjar svikta. Till slut börjar vi även försumma våra egna barn. Det blir en ohållbar situation och hela familjen faller.
 
På samma vis funkar det i samhället. För att kunna hjälpa andra, måste det finnas plats, pengar och en stabil grund att stå på. Samhället måste fungera för att kunna skapa förutsättningar för andra att komma hit och integreras i ett samhälle där man inte behöver bli uthängd som syndabock för att allting håller på att rasa samman. För det är så människan fungerar - man vill alltid ha någon att skylla problemen på.
 
Att Sverige har blivit ostadigt och stormigt är politikernas fel. Och medias. Utan media och utan alla er jäkla viktigpettrar som sitter och klandrar folk för det ena efter det andra, slår jag vad om att valresultatet hade sett jäkligt mycket bättre ut!
 
Det jag är mest rädd för är att Sverige ska bli ett land där man behöver fly för att man har "fel" politiska åsikter. Där man hetsar varandra till att kasta gatsten på polishundar och slänger syra på polishästar, där man misshandlar och hotar varandra för att "omvända". Precis som i så många andra länder i världen...
Eller vänta lite, det är ju precis så det blivit! Bra jobbat hörrni! Vilka hyvens medborgare ni är, som "skyddar" vårt "demokratiska" Sverige! *applåderar*
 
Och för att inte göra er förvirrade, kan jag tala om att jag röstade rött. Jag respekterar dig vare sig du är vit, svart, grön, muslim, buddhist, rasist, blond, rödhårig, lång, kort, tjock, smal, högljudd eller tyst. Bara du respekterar MIG.
Dessutom, tycker jag att det finns betydligt viktigare frågor än invandringen att ta tag i här i landet. Vård, skola och omsorg till exempel...
Jag håller tummarna för att det blir fyra bra år framöver och att folk slutar behandla varandra som skit.

onsdag 10 september 2014

Vissa kvällar

Vissa kvällar känns lite jobbigare än andra. Nerverna sitter liksom utanpå huden...
Vissa kvällar vill jag bara kasta mobilen i väggen och förbli helt okontaktbar...
Vissa kvällar stannar hjärtat en stund varje gång det kör förbi en bil utanför...
Vissa kvällar hoppar jag högt varje gång det dunsar till någonstans i huset...
Vissa kvällar vill jag bara släcka ner hela lägenheten och låtsas vara bortrest...
Vissa kvällar önskar jag att jag kunde bo någon annanstans. På en våning högre upp. Eller nåt...
Vissa kvällar önskar jag lite extra mycket att jag slapp vara ensam...
 
De där kvällarna kommer och går med jämna mellanrum. Men något har de gemensamt - de suger all energi ur mig. Jag blir så jäkla trött. Så jäkla uppgiven...
 
Hur som helst.
Ikväll hade en av mina fina vänners mamma anordnat ett event (kan man kalla det så?) i kyrkan i Mönsterås, för att uppmärksamma alla de människor som valde att ta sina liv år 2013. Ett ljus per person skulle tändas i kyrkparken, sammanlagt blev det runt 1600 ljus. Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv komma dit men har lånat en bild av en vän som var där.
 
Visst var det vackert?! Jag tände massa ljus i mitt hem istället, och skänker tusen tankar till alla de som kämpar med sorgen efter att ha förlorat någon de älskar genom självmord. <3 p="">
 
Nu ska jag krypa ner i sängen och hoppas på fina drömmar!

måndag 8 september 2014

Det där med oro

Kian är alldeles fantastisk! Han är en otroligt smart, påhittig, busig och otämjd liten kille som älskar att kramas och driva folk till vansinne. Han kan konsten att vända uppochner på ett helt hus på bara några minuter, och att släppa honom lös hemma hos andra kan sluta lite hur som helst. Han är helvild och kommer alltid med ett leende. Som jag sa, han är helt fantastisk!

Men... Han har ett beteende som jag får lite ont i magen av. Han är taskig mot andra barn. Han slåss, knuffar omkull dem, sliter i håret och nyps. Flera gånger har jag kommit till dagis och fått höra att han levt rövare med de andra barnen som, helt förståeligt, blivit jätteledsna.
När han var hos sin pappa i helgen hade de träffat ett par kompisar med en son i Kians ålder. Den stackarn hade fått mycket stryk under de timmar de umgåtts.
Han är väldigt hårdhänt här hemma också, men både jag och Kelly kan ju säga ifrån på ett annat sätt och är inte lika lätta att knuffa omkull som hans jämnåriga.
Kanske är det jag som är löjlig, kanske oroar jag mig helt i onödan just för att många barn kanske är likadana i en viss ålder. Men jag vet ju inte, jag har bara erfarenhet av Kelly tidigare, och hon var betydligt lugnare än Kian.

Jag tillrättavisar honom givetvis, men då skrattar han bara och tycker att det är jätteskoj med uppmärksamhet. Att ignorera ett dåligt beteende är väl ett sätt att lösa vissa problem, men genom att ignorera att han slåss tycker jag snarare visar att det är okej.
Jag känner mig så jäkla otillräcklig, för jag vet inte hur jag ska göra för att på bästa sätt sätta stopp för det där. På något vis känner jag mig skyldig till att han är våldsam. Det måste ju vara någonting jag har gjort fel, men jag kan inte sätta fingret på vad det kan vara...

Vi har alla haft ett helvetesår med otroligt mycket ilska, bråk, gap och skrik, så det är väl egentligen inte så konstigt att han trotsar på ett sånt här vis. Jag är väl mest orolig just för att han har att brås på, och ingenting skulle göra mig mer ledsen än om det fortsätter såhär.
Jag vill ju inte att andra ska se Kian som ett problembarn som bara är till besvär, utan se honom för den fantastiska kille han är!

Jag tror ändå på att kärlek är det bästa botemedlet mot dåligt beteende. Att älska sina barn i vått och torrt, att kramas mycket och verkligen försäkra dem om hur värdefulla de är. Att man alltid finns där för dem vad som än händer.
Det är väl som Astrid Lindgren sa; ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt. <3 p="">

tisdag 2 september 2014

Förändringarnas höst

Här sitter jag nersjunken i soffan med tända ljus, en kopp te och har playat Idol på teven. En perfekt kväll, förutom att jag känner mig som en igentäppt, hostande och ständigt snorande, överkörd daggmask. Jag hatar förkylningar!
 
Å andra sidan är det ett jäkligt sällsynt fenomen, att jag sitter i min soffa och tittar på teve. Och för andra kvällen i rad dessutom! Det har nog inte hänt sedan... ja, på väldigt länge. Det har varit alldeles för lite lugn och ro i min tillvaro det här året. Och det börjar kännas i både kropp och själ. Därför är det dags att göra en del, både tråkiga och bra, förändringar i livet nu i höst.
 
Jag älskar mina tårtor! Jag älskar att sitta och planera, skapa och dekorera. Och mest av allt älskar jag uppskattningen jag får när tårtorna uppfyller förväntningar! Det är en fantastiskt rolig hobby jag har, som har blivit ganska så allmänt känd där jag bor. Det resulterar ju också i att det har blivit en ganska stor efterfrågan på specialtillverkade tårtor. Jag kan nog inte med ord beskriva hur stolt jag känner mig när jag ser mitt namn dyka upp här och var, där ibland okända människor tipsar andra okända människor om dem!
 
Men.
 
Jag står liksom vid en punkt i min hobby där jag måste välja mellan att antingen utveckla eller avveckla. Jag har märkt att det går inte att jobba dagtid, vara ensam med barnen och sitta uppe hela nätterna för att dekorera tårtor. När barnen lagt sig på kvällen och man är så trött i huvudet att man skulle kunna göra detsamma, trots att klockan inte ens är nio... Då är det bara att ta en kopp kaffe, se glad ut och börja jobba igen. Det går bra en kort tid men efter att ha kört på samma sätt i månader, slutar det där roliga med att bara vara roligt, och blir istället ett måste.
När Kelly skulle lägga sig en kväll så sa jag till henne att jag säkert skulle få sitta uppe hela natten och dekorera tårta. Då suckar hon högt och säger; "Åh nej! Då kommer du vara så arg i morgon!"
Då har det liksom gått för långt... För det är väl precis så det har varit, att jag sover så lite att jag blir lättretad och arg. Det är inte en sådan mamma jag vill vara...
 
Därför har jag bestämt mig för att inte baka fler tårtor i år. Kanske längre än så... Givetvis lär jag baka tårta till födelsedagar i familjen, men inte mer än så.
Istället tänker jag ägna hösten åt att sitta nersjunken i min soffa och titta på teveprogram jag tycker om. Jag tänker ta spontana filmkvällar med Kelly, baka för att fika med vänner och familj istället för att ge bort, gå och lägga mig när jag är trött och vara en pigg och gladare mamma!
 
Jag har dessutom ett, i nutiden, väldigt vanligt förekommande beroende, som upptar alldeles för mycket av min tid. Facebook.
Det är helt galet egentligen, att man "måste" sitta och scrolla bland statusuppdateringar av människor man ofta inte ens står nära. Att man är så upptagen med att sitta och stirra på den där jäkla sidan att man missar livet... Att när man äntligen hoppar i säng i tid en kväll, ligger och läser uppdateringar och annat skit på FB tills klockan är alldeles för mycket... Jag har ändå försökt att inte sitta och pilla med telefonen när barnen är vakna och när det finns annat som måste göras hemma. Fast det funkar inte i längden har jag märkt...
Därför kommer jag ta bort min Facebook en period nu i höst. Det ska inte få styra mitt liv som det gör idag... Istället får jag lägga mer tid på att blogga, något som också blir lidande för att Facebook tar så mycket tid.
 
Det här året har verkligen varit ett riktigt skitår på många sätt. Så mycket konflikter. Så mycket känslor. Så mycket uppochner. Att jag står stark fortfarande är ett jävla mirakel. Därför behöver jag nog mer än någonsin bara få ägna mig åt de personer och de saker jag älskar, istället för att jobba ihjäl mig och låta oviktiga saker styra min tillvaro.
Det här ska bli en höst fylld av lugn och ro! <3 p="">

tisdag 8 juli 2014

Att nöja sig med det man har

Vilket fantastiskt väder det har varit nu i ett par dagar! Varmt som i öknen men så jäkla underbart! Jag hade lätt kunnat ha sommar året om. :) 
Jag och Kian har mest hängt på balkongen, han i sin lilla pool och jag med en kaffe i handen. Det är skönt. Så jäkla skönt!
 
Vi tog en promenad efter middagen. Överallt luktade det grillat och vi blev omcyklade femtioelva gånger av tjejer och killar som skulle ut och kvällsbada. Ja, åtminstone så gissar jag att det var vad de skulle göra.
Då slog det mig hur mycket jag saknar att grilla. Det är väl egentligen inte svårare än att köpa en elgrill och grilla på balkongen, tänker du, eller att engångsgrilla någonstans. Men det är inte samma sak. Det är inte samma sak att grilla ensam som att göra det tillsammans med någon. Ska man grilla med vänner krävs det planering. Jag saknar det där spontana ja-men-idag-är-det-ju-soligt-så-nu-grillar-vi-älskling!
Eller att kvällsbada. Det saknar jag också att kunna göra sådär spontant utan en massa planering!
 
Vart jag än går så kommer det folk med det ena vrålåket efter det andra, och varje gång påminner det mig om att jag verkligen behöver en ny bil. En bättre bil. Och gärna en finare än min gamla Opel kadett från -87.
 
På våra promenader brukar jag dessutom gå och kika in i alla fina trädgårdar och på alla fina hus med sina fina altaner. Eller se potential i mindre upprustade hus. Jag önskar mig ett annat hem, bättre än min lilla 3:a. Ett hem med uteplats eller trädgård, som jag och barnen kan njuta i. Ett hem där vi får plats bättre, och där båda barnen kan ha varsitt rum.
 
Jag är avundsjuk på min bror, som precis varit på semester i (på?) Cypern med sin flickvän. Jag längtar efter att kunna resa överallt! Upptäcka alla vackra platser, äta all god mat och ligga på varenda fin strand i hela världen!
 
Jag kan sitta och önska mig hur mycket förändring i livet som helst. Men...
 
Jag får helt enkelt köpa mig en elgrill. Det är bättre än inget och duger tills jag skaffar mig en trädgård där jag kan grilla på riktigt!
 
Jag har åtminstone en bil! Vi sitter trångt och obekvämt, den rycker och skuttar när jag kör i 90, skakar när jag kör i 120 och bakluckan envisas med att försöka slå mig i huvudet varenda gång jag lastar in barnvagnen. Men, den fungerar och tar oss dit vi vill! Dessutom är den lika gammal som jag, och det är inte alla som har lyxen att åldras tillsammans med sin bil. Och om tre år är den skattefri! Om den håller tills dess...
 
Jag har ett åtminstone ett hem! Kelly har eget rum och Kian bryr sig inte ett dugg om han får dela rum med morsan ett par år till. Jag trivs dessutom jättebra med både grannar (som låter mig vara ifred) och läget. Så... jag dör inte om jag måste bo här i några år till.
 
Jag kommer kunna resa hur mycket jag vill när jag blir äldre! Just nu är det kanske inte världens läge att ut och resa ändå. När jag är 40 är jag fortfarande ung, barnen är 14 och 20 år gamla och kan hänga på alla mina galna äventyr! :)
 
Jag drar lätt ner mig själv i missnöjesfördärvet när jag istället borde vända på steken och tänka positivt! Jag har ju faktiskt allt jag behöver, byta upp mig kan jag göra senare! Och det bästa av allt är att jag har två fantastiska ungar att dela vardagen med, så ensam är jag ju aldrig heller! :)
 
 
 
 
Nä, livet är inte så jäkla pjåkigt ändå!

måndag 7 juli 2014

Det där med att prioritera rätt

Överallt i livet dyker tillfällen upp då du måste prioritera. Prioritera vad som är viktigast för dig, eller för någon annan viktig person i din omgivning.
 
När du får barn så kommer det här med prioriteringar att prägla hela ditt liv. Du kan inte längre räkna med att få läsa tidningen i lugn och ro på morgonen. Eller att få äta frukost innan det redan är dags för lunch...
Du kan heller inte längre räkna med att få långa sovmorgonar. Eller att för den delen få sova en enda oavbruten natt de närmsta åren...
Du kan inte längre räkna med att kunna lägga pengar på dig själv, ens när det verkligen behövs. Inte heller att kunna gå ut och ha roligt med kompisarna när du känner för det...
Du kan inte längre räkna med att få se ditt favoritprogram på tv. Eller att kunna fortsätta träna så ofta du vill...
Något du däremot kan räkna med, är att barnen kommer att kosta både din tid, energi och dina pengar. Det är ett oskrivet avtal du signerade i samma stund som du blev förälder.
 
Man måste investera i sina barn om man vill skapa en värdefull relation. Vill du att dina barn ska se dig som en av de viktigaste personerna i sina liv när de blir äldre, måste du finnas där för dem och ge allt du kan redan från start.
Självklart måste man kunna lägga tid, energi och pengar på sig själv ibland också! Handla nya kläder, sola solarium, gå ut och äta, festa eller vad i hela världen man än vill och kan hitta på. Men man kan inte längre räkna med det.
 
Därför kan jag inte riktigt förstå mig på de som, av olika anledningar, inte ser sitt värde som förälder. Särskilt pappor, har jag fått en uppfattning om, smiter av olika anledningar gärna undan det där med prioriteringar. Vare sig man lever ihop eller inte, verkar det som att många pappor väljer att fortsätta sätta sitt eget jag i centrum. Det är manligt, har jag hört. Det hör en kvinna till att sätta familjen i centrum medan man själv hamnar utanför... Och det är sorgligt!
 
Lever man ihop är det väl mestadels ansvarsfördelningen som brister, där det oftast inte delas särskilt lika på vare sig vakennätter, VAB eller planering.
När man lever separerad kan de där skillnaderna bli en smula större.
Det finns till exempel de föräldrar som inte anser att de behöver hjälpa till med att försörja sina barn.
Det finns föräldrar som inte anser att de behövs lika mycket som den andra föräldern, och därför inte bidrar särskilt mycket med sin tid.
Det finns även föräldrar som inte förstår att barnen växer upp fort och att varje tillfälle man prioriterar bort med dem, är ett förlorat tillfälle som aldrig kommer igen...
 
Att dela exakt lika på vårdnaden är inte möjligt i alla lägen. Det finns mycket som kan hindra en jämn fördelning, såsom att föräldrarna bor i olika kommuner, har sjukdomar eller annat avgörande. Det viktigaste är inte att ha sina barn på halvtid, men att vilja kämpa för att ha dem så mycket man bara kan!

fredag 4 juli 2014

Den överväldigande ensamheten

När barnen har somnat och jag sitter här i soffan på kvällen så kryper den fram, ensamheten.
Ibland uppskattar jag den verkligen! Att slippa umgås när jag inte vill. Att slippa prata när jag känner att jag pratat klart för dagen. Att bestämma vad jag vill göra, när jag vill göra det och sluta precis när jag själv vill.
Men för det mesta - just nu - känns den bara så otroligt överväldigande och... hemsk. Jag känner mig verkligen som världens ensammaste. Det spelar liksom ingen roll att jag är omgiven av personer som verkligen bryr sig om mig. Jag känner mig ändå så otroligt ensam. Oförskämt, eller hur? Det finns ju de som verkligen är ensamma, och som inte ens har någon som bryr sig.
 
Jag antar att det verkligen har sjunkit in nu. Jag är ensam, för att jag ville vara det. Jag fick som jag ville, och nu är jag missnöjd...
 
Självklart har jag tänkt tanken, att "om jag bara träffade någon så skulle jag ju slippa känna mig så ensam". Men det där är ju så sjukt fel! Det finns så många som är totalt skräckslagna för att vara ensamma, för att känna såhär. Därför hoppar de från förhållande till förhållande och jagar lyckan med människor de kanske inte ens älskar på riktigt. Bara de slipper vara ensamma så kan de "älska" vem som helst. De byter killar/tjejer lika ofta som en normalhygienisk person byter underkläder. Det sista jag vill är att bli en av dem! Därför tänker jag kämpa mig igenom den här jäkla ensamheten på egen hand, tills jag är bekväm med den.
 
För vem vill egentligen vara ett tröstobjekt? Någon som någon annan vill vara med för att slippa vara ensam. Jag har både varit och haft tröstobjekt. Och det är inget smickrande överhuvudtaget.
 
Om ensamheten känns jobbig i vanliga fall, så känns den tio gånger värre när jag tittar in på Facebook - platsen där ingen är olycklig i onödan. Där verkar alla så jäkla lyckliga, nygifta och kära att man blir illamående. Fast kanske mest bitter...
Jag vill inte leva singelliv. Jag vill inte dejta och hålla på. Träffar jag någon så ska det vara en person jag kan leva med tills jag dör!
Och då sitter det en liten elak jävel i mitt huvud och undrar vem i hela världen som skulle vara intresserad av att satsa på en tjej som har två barn med två olika pappor. Som misslyckats så totalt med två familjer. Som förstört tillvaron för två stackars barn, på eget bevåg!
 
Samtidigt vet jag att den där lilla jäveln har fel. Jag menar, herregud, det finns ju de som har ännu fler barn med ännu fler olika mammor/pappor och som hittar den "eviga" kärleken. Det är ju inget Mission Impossible direkt...
Men fler barn vill jag inte ha. Kärleken är en vild chansning, och jag utsätter inte fler barn för det här. Två "skilsmässobarn" är två för mycket... 

onsdag 2 juli 2014

Att vara tonårsmamma utan tonåring

De säger ju att barn i 6-årsåldern går igenom "lilla tonåren". Oh yes indeed!
Argumenten, dispyterna, det ständiga missnöjet, de djupa tankarna, rädslor, ångest av olika slag... You name it! Jag tycker så synd om Kelly ibland, för jag känner igen mig så mycket i alla de där känslorna hon går igenom.
Vad vi än ska göra, är det alltid något som inte är bra. Hur mycket jag än anstränger mig för att vi ska ha roligt så är det aldrig tillräckligt.
Hon har tråååååååkigt och vill hitta på något, men inga förslag är tillräckliga.
Hon pratar mycket om döden och om andra djupa ämnen som ingen riktigt har svar på.
Humörsvängningar. Behöver jag säga mer? Min annars så stabila lilla solstråle har blivit sin mor upp i dagen...
Beslutsångest vid minsta lilla valmöjlighet.
Separationsångest vid mamma-och-pappa-skifte, det som funkat så problemfritt en lång tid.
Och så brorsan som både är det bästa och värsta i livet!

Jag har tänkt att jag måste hitta på lite på egen hand med Kelly. Hon far ganska så illa av att aldrig kunna få ha mig för sig själv längre och brukar klaga på att jag aldrig har tid att vara med henne.
Jag försöker förklara, att hemma hos mig så är jag ensam vuxen om allt ansvar. Det är ingen annan som handlar, lagar mat, diskar, tvättar, städar och ser efter lillebror. Det är ju det som är det tråkiga med att vara ensamstående, att inte ha någon att dela alla måsten med. När jag förklarar så brukar hon förstå.
Men nästa barnlediga helg kommer hon till mig redan på lördagen. Och då ska vi hitta på något mysigt tillsammans, bara hon och jag! För då är lillebrorsan hos sin pappa, och hon får ha mig alldeles för sig själv.
Jag funderar dessutom på att åka på Harry Potter-utställningen i Norrköping med henne. Hon är ju totalt såld på filmerna och jag tror verkligen att hon skulle uppskatta det jättemycket!

Hur många ungar man än har, så är jag helt övertygad om att varje barn behöver ha egentid med bara mamma eller pappa ibland, för att känna sig extra sedda. Precis som att mammor och pappor ibland behöver ha tid tillsammans, utan barn.

tisdag 1 juli 2014

Att hitta tillbaka

Wow. Jag vet knappt vart jag ska börja. Det har gått så lång tid sedan jag skrev någonting här och det har hänt så galet mycket i mitt liv. Jag har suttit många gånger med tusentals ord i huvudet som bara väntar på att få präntas ner, men har inte orkat. Inte haft tiden...

Hela mitt liv har varit en enda röra det senaste halvåret och det är inte förrän nu som jag känner att jag någorlunda börjat få ordning på saker och ting.

Jag valde ensamheten. Att leva vidare i ett destruktivt förhållande hade inte gjort någon en tjänst. Men det var det svåraste valet i hela mitt liv och så många känslor som rasade samman i min kropp på en och samma gång har jag nog aldrig varit med om. Jag tänker inte gå in på detaljer.

Hur som helst. Jag bor ensam nu, det var ju det jag valde. Jag satt precis och tittade tillbaka på ett inlägg jag skrev i mitten på december förra året. Jag mådde inte alls särskilt bra då, och hade nog aldrig känt mig så vilsen.
Jag orkade inte träffa vänner eller familj längre, hatade att behöva lämna hemmet, hade inget tålamod med barnen, orkade inte hålla mig vaken om kvällarna, vräkte i mig sötsaker och var rent allmänt trasig.

Mitt beslut hade kunnat vända upp och ner på livet åt vilket håll som helst, men nu i efterhand kan jag verkligen se att jag gjort mig själv en tjänst. Jag börjar hitta tillbaka till glädjen i livets alla små stunder.
Jag är sällan på dåligt humör numera och har mycket mer energi och tålamod med barnen. Jag försöker träffa mina vänner och familjen så ofta jag hinner och stormtrivs på mitt jobb där jag får träffa massor av folk varje dag! För ett halvår sedan hade det snarare känts som en börda att behöva vara så social varje dag...

Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit en enkel match att komma hit. Hela tillvaron har kantats av konflikter, sorg, hat, ångest och tårar. Det blir ju så när man inte är överens om ett så viktigt beslut som raserar inte bara ett förhållande, utan även en familj. Det blir ju så när man inte är riktigt överens med sig själv...
För när man offrat all sin energi och tid på att försöka bygga upp något hållbart av det man har, utan resultat, och till slut tvingas inse att det närmsta alternativet är att ge upp... När man i princip tvingas välja mellan att leva eller dö och man vet att man alltid älskat livet... När ens högsta önskan i livet är att få ha en sammanhållen familj och man är på väg att välja motsatsen... Då är det svårt att vara överens med sig själv.

Hur som helst. Här är jag nu. Och jag mår bättre än förut!