tisdag 8 juli 2014

Att nöja sig med det man har

Vilket fantastiskt väder det har varit nu i ett par dagar! Varmt som i öknen men så jäkla underbart! Jag hade lätt kunnat ha sommar året om. :) 
Jag och Kian har mest hängt på balkongen, han i sin lilla pool och jag med en kaffe i handen. Det är skönt. Så jäkla skönt!
 
Vi tog en promenad efter middagen. Överallt luktade det grillat och vi blev omcyklade femtioelva gånger av tjejer och killar som skulle ut och kvällsbada. Ja, åtminstone så gissar jag att det var vad de skulle göra.
Då slog det mig hur mycket jag saknar att grilla. Det är väl egentligen inte svårare än att köpa en elgrill och grilla på balkongen, tänker du, eller att engångsgrilla någonstans. Men det är inte samma sak. Det är inte samma sak att grilla ensam som att göra det tillsammans med någon. Ska man grilla med vänner krävs det planering. Jag saknar det där spontana ja-men-idag-är-det-ju-soligt-så-nu-grillar-vi-älskling!
Eller att kvällsbada. Det saknar jag också att kunna göra sådär spontant utan en massa planering!
 
Vart jag än går så kommer det folk med det ena vrålåket efter det andra, och varje gång påminner det mig om att jag verkligen behöver en ny bil. En bättre bil. Och gärna en finare än min gamla Opel kadett från -87.
 
På våra promenader brukar jag dessutom gå och kika in i alla fina trädgårdar och på alla fina hus med sina fina altaner. Eller se potential i mindre upprustade hus. Jag önskar mig ett annat hem, bättre än min lilla 3:a. Ett hem med uteplats eller trädgård, som jag och barnen kan njuta i. Ett hem där vi får plats bättre, och där båda barnen kan ha varsitt rum.
 
Jag är avundsjuk på min bror, som precis varit på semester i (på?) Cypern med sin flickvän. Jag längtar efter att kunna resa överallt! Upptäcka alla vackra platser, äta all god mat och ligga på varenda fin strand i hela världen!
 
Jag kan sitta och önska mig hur mycket förändring i livet som helst. Men...
 
Jag får helt enkelt köpa mig en elgrill. Det är bättre än inget och duger tills jag skaffar mig en trädgård där jag kan grilla på riktigt!
 
Jag har åtminstone en bil! Vi sitter trångt och obekvämt, den rycker och skuttar när jag kör i 90, skakar när jag kör i 120 och bakluckan envisas med att försöka slå mig i huvudet varenda gång jag lastar in barnvagnen. Men, den fungerar och tar oss dit vi vill! Dessutom är den lika gammal som jag, och det är inte alla som har lyxen att åldras tillsammans med sin bil. Och om tre år är den skattefri! Om den håller tills dess...
 
Jag har ett åtminstone ett hem! Kelly har eget rum och Kian bryr sig inte ett dugg om han får dela rum med morsan ett par år till. Jag trivs dessutom jättebra med både grannar (som låter mig vara ifred) och läget. Så... jag dör inte om jag måste bo här i några år till.
 
Jag kommer kunna resa hur mycket jag vill när jag blir äldre! Just nu är det kanske inte världens läge att ut och resa ändå. När jag är 40 är jag fortfarande ung, barnen är 14 och 20 år gamla och kan hänga på alla mina galna äventyr! :)
 
Jag drar lätt ner mig själv i missnöjesfördärvet när jag istället borde vända på steken och tänka positivt! Jag har ju faktiskt allt jag behöver, byta upp mig kan jag göra senare! Och det bästa av allt är att jag har två fantastiska ungar att dela vardagen med, så ensam är jag ju aldrig heller! :)
 
 
 
 
Nä, livet är inte så jäkla pjåkigt ändå!

måndag 7 juli 2014

Det där med att prioritera rätt

Överallt i livet dyker tillfällen upp då du måste prioritera. Prioritera vad som är viktigast för dig, eller för någon annan viktig person i din omgivning.
 
När du får barn så kommer det här med prioriteringar att prägla hela ditt liv. Du kan inte längre räkna med att få läsa tidningen i lugn och ro på morgonen. Eller att få äta frukost innan det redan är dags för lunch...
Du kan heller inte längre räkna med att få långa sovmorgonar. Eller att för den delen få sova en enda oavbruten natt de närmsta åren...
Du kan inte längre räkna med att kunna lägga pengar på dig själv, ens när det verkligen behövs. Inte heller att kunna gå ut och ha roligt med kompisarna när du känner för det...
Du kan inte längre räkna med att få se ditt favoritprogram på tv. Eller att kunna fortsätta träna så ofta du vill...
Något du däremot kan räkna med, är att barnen kommer att kosta både din tid, energi och dina pengar. Det är ett oskrivet avtal du signerade i samma stund som du blev förälder.
 
Man måste investera i sina barn om man vill skapa en värdefull relation. Vill du att dina barn ska se dig som en av de viktigaste personerna i sina liv när de blir äldre, måste du finnas där för dem och ge allt du kan redan från start.
Självklart måste man kunna lägga tid, energi och pengar på sig själv ibland också! Handla nya kläder, sola solarium, gå ut och äta, festa eller vad i hela världen man än vill och kan hitta på. Men man kan inte längre räkna med det.
 
Därför kan jag inte riktigt förstå mig på de som, av olika anledningar, inte ser sitt värde som förälder. Särskilt pappor, har jag fått en uppfattning om, smiter av olika anledningar gärna undan det där med prioriteringar. Vare sig man lever ihop eller inte, verkar det som att många pappor väljer att fortsätta sätta sitt eget jag i centrum. Det är manligt, har jag hört. Det hör en kvinna till att sätta familjen i centrum medan man själv hamnar utanför... Och det är sorgligt!
 
Lever man ihop är det väl mestadels ansvarsfördelningen som brister, där det oftast inte delas särskilt lika på vare sig vakennätter, VAB eller planering.
När man lever separerad kan de där skillnaderna bli en smula större.
Det finns till exempel de föräldrar som inte anser att de behöver hjälpa till med att försörja sina barn.
Det finns föräldrar som inte anser att de behövs lika mycket som den andra föräldern, och därför inte bidrar särskilt mycket med sin tid.
Det finns även föräldrar som inte förstår att barnen växer upp fort och att varje tillfälle man prioriterar bort med dem, är ett förlorat tillfälle som aldrig kommer igen...
 
Att dela exakt lika på vårdnaden är inte möjligt i alla lägen. Det finns mycket som kan hindra en jämn fördelning, såsom att föräldrarna bor i olika kommuner, har sjukdomar eller annat avgörande. Det viktigaste är inte att ha sina barn på halvtid, men att vilja kämpa för att ha dem så mycket man bara kan!

fredag 4 juli 2014

Den överväldigande ensamheten

När barnen har somnat och jag sitter här i soffan på kvällen så kryper den fram, ensamheten.
Ibland uppskattar jag den verkligen! Att slippa umgås när jag inte vill. Att slippa prata när jag känner att jag pratat klart för dagen. Att bestämma vad jag vill göra, när jag vill göra det och sluta precis när jag själv vill.
Men för det mesta - just nu - känns den bara så otroligt överväldigande och... hemsk. Jag känner mig verkligen som världens ensammaste. Det spelar liksom ingen roll att jag är omgiven av personer som verkligen bryr sig om mig. Jag känner mig ändå så otroligt ensam. Oförskämt, eller hur? Det finns ju de som verkligen är ensamma, och som inte ens har någon som bryr sig.
 
Jag antar att det verkligen har sjunkit in nu. Jag är ensam, för att jag ville vara det. Jag fick som jag ville, och nu är jag missnöjd...
 
Självklart har jag tänkt tanken, att "om jag bara träffade någon så skulle jag ju slippa känna mig så ensam". Men det där är ju så sjukt fel! Det finns så många som är totalt skräckslagna för att vara ensamma, för att känna såhär. Därför hoppar de från förhållande till förhållande och jagar lyckan med människor de kanske inte ens älskar på riktigt. Bara de slipper vara ensamma så kan de "älska" vem som helst. De byter killar/tjejer lika ofta som en normalhygienisk person byter underkläder. Det sista jag vill är att bli en av dem! Därför tänker jag kämpa mig igenom den här jäkla ensamheten på egen hand, tills jag är bekväm med den.
 
För vem vill egentligen vara ett tröstobjekt? Någon som någon annan vill vara med för att slippa vara ensam. Jag har både varit och haft tröstobjekt. Och det är inget smickrande överhuvudtaget.
 
Om ensamheten känns jobbig i vanliga fall, så känns den tio gånger värre när jag tittar in på Facebook - platsen där ingen är olycklig i onödan. Där verkar alla så jäkla lyckliga, nygifta och kära att man blir illamående. Fast kanske mest bitter...
Jag vill inte leva singelliv. Jag vill inte dejta och hålla på. Träffar jag någon så ska det vara en person jag kan leva med tills jag dör!
Och då sitter det en liten elak jävel i mitt huvud och undrar vem i hela världen som skulle vara intresserad av att satsa på en tjej som har två barn med två olika pappor. Som misslyckats så totalt med två familjer. Som förstört tillvaron för två stackars barn, på eget bevåg!
 
Samtidigt vet jag att den där lilla jäveln har fel. Jag menar, herregud, det finns ju de som har ännu fler barn med ännu fler olika mammor/pappor och som hittar den "eviga" kärleken. Det är ju inget Mission Impossible direkt...
Men fler barn vill jag inte ha. Kärleken är en vild chansning, och jag utsätter inte fler barn för det här. Två "skilsmässobarn" är två för mycket... 

onsdag 2 juli 2014

Att vara tonårsmamma utan tonåring

De säger ju att barn i 6-årsåldern går igenom "lilla tonåren". Oh yes indeed!
Argumenten, dispyterna, det ständiga missnöjet, de djupa tankarna, rädslor, ångest av olika slag... You name it! Jag tycker så synd om Kelly ibland, för jag känner igen mig så mycket i alla de där känslorna hon går igenom.
Vad vi än ska göra, är det alltid något som inte är bra. Hur mycket jag än anstränger mig för att vi ska ha roligt så är det aldrig tillräckligt.
Hon har tråååååååkigt och vill hitta på något, men inga förslag är tillräckliga.
Hon pratar mycket om döden och om andra djupa ämnen som ingen riktigt har svar på.
Humörsvängningar. Behöver jag säga mer? Min annars så stabila lilla solstråle har blivit sin mor upp i dagen...
Beslutsångest vid minsta lilla valmöjlighet.
Separationsångest vid mamma-och-pappa-skifte, det som funkat så problemfritt en lång tid.
Och så brorsan som både är det bästa och värsta i livet!

Jag har tänkt att jag måste hitta på lite på egen hand med Kelly. Hon far ganska så illa av att aldrig kunna få ha mig för sig själv längre och brukar klaga på att jag aldrig har tid att vara med henne.
Jag försöker förklara, att hemma hos mig så är jag ensam vuxen om allt ansvar. Det är ingen annan som handlar, lagar mat, diskar, tvättar, städar och ser efter lillebror. Det är ju det som är det tråkiga med att vara ensamstående, att inte ha någon att dela alla måsten med. När jag förklarar så brukar hon förstå.
Men nästa barnlediga helg kommer hon till mig redan på lördagen. Och då ska vi hitta på något mysigt tillsammans, bara hon och jag! För då är lillebrorsan hos sin pappa, och hon får ha mig alldeles för sig själv.
Jag funderar dessutom på att åka på Harry Potter-utställningen i Norrköping med henne. Hon är ju totalt såld på filmerna och jag tror verkligen att hon skulle uppskatta det jättemycket!

Hur många ungar man än har, så är jag helt övertygad om att varje barn behöver ha egentid med bara mamma eller pappa ibland, för att känna sig extra sedda. Precis som att mammor och pappor ibland behöver ha tid tillsammans, utan barn.

tisdag 1 juli 2014

Att hitta tillbaka

Wow. Jag vet knappt vart jag ska börja. Det har gått så lång tid sedan jag skrev någonting här och det har hänt så galet mycket i mitt liv. Jag har suttit många gånger med tusentals ord i huvudet som bara väntar på att få präntas ner, men har inte orkat. Inte haft tiden...

Hela mitt liv har varit en enda röra det senaste halvåret och det är inte förrän nu som jag känner att jag någorlunda börjat få ordning på saker och ting.

Jag valde ensamheten. Att leva vidare i ett destruktivt förhållande hade inte gjort någon en tjänst. Men det var det svåraste valet i hela mitt liv och så många känslor som rasade samman i min kropp på en och samma gång har jag nog aldrig varit med om. Jag tänker inte gå in på detaljer.

Hur som helst. Jag bor ensam nu, det var ju det jag valde. Jag satt precis och tittade tillbaka på ett inlägg jag skrev i mitten på december förra året. Jag mådde inte alls särskilt bra då, och hade nog aldrig känt mig så vilsen.
Jag orkade inte träffa vänner eller familj längre, hatade att behöva lämna hemmet, hade inget tålamod med barnen, orkade inte hålla mig vaken om kvällarna, vräkte i mig sötsaker och var rent allmänt trasig.

Mitt beslut hade kunnat vända upp och ner på livet åt vilket håll som helst, men nu i efterhand kan jag verkligen se att jag gjort mig själv en tjänst. Jag börjar hitta tillbaka till glädjen i livets alla små stunder.
Jag är sällan på dåligt humör numera och har mycket mer energi och tålamod med barnen. Jag försöker träffa mina vänner och familjen så ofta jag hinner och stormtrivs på mitt jobb där jag får träffa massor av folk varje dag! För ett halvår sedan hade det snarare känts som en börda att behöva vara så social varje dag...

Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit en enkel match att komma hit. Hela tillvaron har kantats av konflikter, sorg, hat, ångest och tårar. Det blir ju så när man inte är överens om ett så viktigt beslut som raserar inte bara ett förhållande, utan även en familj. Det blir ju så när man inte är riktigt överens med sig själv...
För när man offrat all sin energi och tid på att försöka bygga upp något hållbart av det man har, utan resultat, och till slut tvingas inse att det närmsta alternativet är att ge upp... När man i princip tvingas välja mellan att leva eller dö och man vet att man alltid älskat livet... När ens högsta önskan i livet är att få ha en sammanhållen familj och man är på väg att välja motsatsen... Då är det svårt att vara överens med sig själv.

Hur som helst. Här är jag nu. Och jag mår bättre än förut!