tisdag 1 juli 2014

Att hitta tillbaka

Wow. Jag vet knappt vart jag ska börja. Det har gått så lång tid sedan jag skrev någonting här och det har hänt så galet mycket i mitt liv. Jag har suttit många gånger med tusentals ord i huvudet som bara väntar på att få präntas ner, men har inte orkat. Inte haft tiden...

Hela mitt liv har varit en enda röra det senaste halvåret och det är inte förrän nu som jag känner att jag någorlunda börjat få ordning på saker och ting.

Jag valde ensamheten. Att leva vidare i ett destruktivt förhållande hade inte gjort någon en tjänst. Men det var det svåraste valet i hela mitt liv och så många känslor som rasade samman i min kropp på en och samma gång har jag nog aldrig varit med om. Jag tänker inte gå in på detaljer.

Hur som helst. Jag bor ensam nu, det var ju det jag valde. Jag satt precis och tittade tillbaka på ett inlägg jag skrev i mitten på december förra året. Jag mådde inte alls särskilt bra då, och hade nog aldrig känt mig så vilsen.
Jag orkade inte träffa vänner eller familj längre, hatade att behöva lämna hemmet, hade inget tålamod med barnen, orkade inte hålla mig vaken om kvällarna, vräkte i mig sötsaker och var rent allmänt trasig.

Mitt beslut hade kunnat vända upp och ner på livet åt vilket håll som helst, men nu i efterhand kan jag verkligen se att jag gjort mig själv en tjänst. Jag börjar hitta tillbaka till glädjen i livets alla små stunder.
Jag är sällan på dåligt humör numera och har mycket mer energi och tålamod med barnen. Jag försöker träffa mina vänner och familjen så ofta jag hinner och stormtrivs på mitt jobb där jag får träffa massor av folk varje dag! För ett halvår sedan hade det snarare känts som en börda att behöva vara så social varje dag...

Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit en enkel match att komma hit. Hela tillvaron har kantats av konflikter, sorg, hat, ångest och tårar. Det blir ju så när man inte är överens om ett så viktigt beslut som raserar inte bara ett förhållande, utan även en familj. Det blir ju så när man inte är riktigt överens med sig själv...
För när man offrat all sin energi och tid på att försöka bygga upp något hållbart av det man har, utan resultat, och till slut tvingas inse att det närmsta alternativet är att ge upp... När man i princip tvingas välja mellan att leva eller dö och man vet att man alltid älskat livet... När ens högsta önskan i livet är att få ha en sammanhållen familj och man är på väg att välja motsatsen... Då är det svårt att vara överens med sig själv.

Hur som helst. Här är jag nu. Och jag mår bättre än förut!

Inga kommentarer: