fredag 4 juli 2014

Den överväldigande ensamheten

När barnen har somnat och jag sitter här i soffan på kvällen så kryper den fram, ensamheten.
Ibland uppskattar jag den verkligen! Att slippa umgås när jag inte vill. Att slippa prata när jag känner att jag pratat klart för dagen. Att bestämma vad jag vill göra, när jag vill göra det och sluta precis när jag själv vill.
Men för det mesta - just nu - känns den bara så otroligt överväldigande och... hemsk. Jag känner mig verkligen som världens ensammaste. Det spelar liksom ingen roll att jag är omgiven av personer som verkligen bryr sig om mig. Jag känner mig ändå så otroligt ensam. Oförskämt, eller hur? Det finns ju de som verkligen är ensamma, och som inte ens har någon som bryr sig.
 
Jag antar att det verkligen har sjunkit in nu. Jag är ensam, för att jag ville vara det. Jag fick som jag ville, och nu är jag missnöjd...
 
Självklart har jag tänkt tanken, att "om jag bara träffade någon så skulle jag ju slippa känna mig så ensam". Men det där är ju så sjukt fel! Det finns så många som är totalt skräckslagna för att vara ensamma, för att känna såhär. Därför hoppar de från förhållande till förhållande och jagar lyckan med människor de kanske inte ens älskar på riktigt. Bara de slipper vara ensamma så kan de "älska" vem som helst. De byter killar/tjejer lika ofta som en normalhygienisk person byter underkläder. Det sista jag vill är att bli en av dem! Därför tänker jag kämpa mig igenom den här jäkla ensamheten på egen hand, tills jag är bekväm med den.
 
För vem vill egentligen vara ett tröstobjekt? Någon som någon annan vill vara med för att slippa vara ensam. Jag har både varit och haft tröstobjekt. Och det är inget smickrande överhuvudtaget.
 
Om ensamheten känns jobbig i vanliga fall, så känns den tio gånger värre när jag tittar in på Facebook - platsen där ingen är olycklig i onödan. Där verkar alla så jäkla lyckliga, nygifta och kära att man blir illamående. Fast kanske mest bitter...
Jag vill inte leva singelliv. Jag vill inte dejta och hålla på. Träffar jag någon så ska det vara en person jag kan leva med tills jag dör!
Och då sitter det en liten elak jävel i mitt huvud och undrar vem i hela världen som skulle vara intresserad av att satsa på en tjej som har två barn med två olika pappor. Som misslyckats så totalt med två familjer. Som förstört tillvaron för två stackars barn, på eget bevåg!
 
Samtidigt vet jag att den där lilla jäveln har fel. Jag menar, herregud, det finns ju de som har ännu fler barn med ännu fler olika mammor/pappor och som hittar den "eviga" kärleken. Det är ju inget Mission Impossible direkt...
Men fler barn vill jag inte ha. Kärleken är en vild chansning, och jag utsätter inte fler barn för det här. Två "skilsmässobarn" är två för mycket... 

Inga kommentarer: