måndag 7 juli 2014

Det där med att prioritera rätt

Överallt i livet dyker tillfällen upp då du måste prioritera. Prioritera vad som är viktigast för dig, eller för någon annan viktig person i din omgivning.
 
När du får barn så kommer det här med prioriteringar att prägla hela ditt liv. Du kan inte längre räkna med att få läsa tidningen i lugn och ro på morgonen. Eller att få äta frukost innan det redan är dags för lunch...
Du kan heller inte längre räkna med att få långa sovmorgonar. Eller att för den delen få sova en enda oavbruten natt de närmsta åren...
Du kan inte längre räkna med att kunna lägga pengar på dig själv, ens när det verkligen behövs. Inte heller att kunna gå ut och ha roligt med kompisarna när du känner för det...
Du kan inte längre räkna med att få se ditt favoritprogram på tv. Eller att kunna fortsätta träna så ofta du vill...
Något du däremot kan räkna med, är att barnen kommer att kosta både din tid, energi och dina pengar. Det är ett oskrivet avtal du signerade i samma stund som du blev förälder.
 
Man måste investera i sina barn om man vill skapa en värdefull relation. Vill du att dina barn ska se dig som en av de viktigaste personerna i sina liv när de blir äldre, måste du finnas där för dem och ge allt du kan redan från start.
Självklart måste man kunna lägga tid, energi och pengar på sig själv ibland också! Handla nya kläder, sola solarium, gå ut och äta, festa eller vad i hela världen man än vill och kan hitta på. Men man kan inte längre räkna med det.
 
Därför kan jag inte riktigt förstå mig på de som, av olika anledningar, inte ser sitt värde som förälder. Särskilt pappor, har jag fått en uppfattning om, smiter av olika anledningar gärna undan det där med prioriteringar. Vare sig man lever ihop eller inte, verkar det som att många pappor väljer att fortsätta sätta sitt eget jag i centrum. Det är manligt, har jag hört. Det hör en kvinna till att sätta familjen i centrum medan man själv hamnar utanför... Och det är sorgligt!
 
Lever man ihop är det väl mestadels ansvarsfördelningen som brister, där det oftast inte delas särskilt lika på vare sig vakennätter, VAB eller planering.
När man lever separerad kan de där skillnaderna bli en smula större.
Det finns till exempel de föräldrar som inte anser att de behöver hjälpa till med att försörja sina barn.
Det finns föräldrar som inte anser att de behövs lika mycket som den andra föräldern, och därför inte bidrar särskilt mycket med sin tid.
Det finns även föräldrar som inte förstår att barnen växer upp fort och att varje tillfälle man prioriterar bort med dem, är ett förlorat tillfälle som aldrig kommer igen...
 
Att dela exakt lika på vårdnaden är inte möjligt i alla lägen. Det finns mycket som kan hindra en jämn fördelning, såsom att föräldrarna bor i olika kommuner, har sjukdomar eller annat avgörande. Det viktigaste är inte att ha sina barn på halvtid, men att vilja kämpa för att ha dem så mycket man bara kan!

Inga kommentarer: