söndag 21 september 2014

Tro, hopp och kärlek

Jag sitter här i min soffa och ser på kärleksfilm. Det börjar bli kyligt om kvällarna nu, så jag har slängt en sjal om halsen och tänt ljus i hela vardagsrummet. Skitmysigt och... skitensamt.
Idag känner jag mig helt tom. Bortglömd. Oviktig. Nåt sådant... Folk har verkat så jäkla sura på sistone. Som att jag gjort något fel, utan att kunna sätta fingret på vad jag kan ha gjort. Det är förmodligen inbillning men just den där känslan suger! Den äter upp mig inifrån, när jag istället bara borde skita fullständigt i att engagera mig.
 
Hur som helst. Jag har haft en härlig helg, och idag kom mina små hjärtan hem igen! Vi har bara slöat omkring här hemma, tittat på repriser på Disney channel, stökat ner lägenheten med leksaker, ätit micrade rester och bara gottat oss åt att få vara tillsammans igen.
Vi tog en promenad ikväll, bara jag och barnen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, plockade vackra höstlöv och bara andades den lite småkyliga höstluften. Då är jag jävligt nöjd med min tillvaro. Just precis i såna stunder känner jag att jag behöver inget annat. Ingen annan. Det är vi mot världen!
 
Ikväll läste Kelly för mig. Hon är så fantastiskt duktig! Det är en sån där stund då hjärtat liksom växer rätt ut genom bröstkorgen av kärlek. Min lilla, lilla tjej har lärt sig läsa. Det är stort!
 
I morgon hoppas jag på att det ramlar in ett positivt mejl. Ett sånt där mejl som kan vända uppochner på hela världen. På ett bra sätt. :)
Jag hoppas också att det bara kommer lika goa och glada lunchgäster till jobbet som det gjorde idag! En äldre dam sa åt mig att jag har ett fantastiskt bemötande. Hon har varit med om mycket, som hon sa, och det var tydligen sällsynt. Då vet man att man gör ett bra jobb! ;)
 
Nu ska jag kolla Infomentor och bädda ner mig i min stora, tomma säng. Jag ska sova såååå jäkla gott inatt, det är ett som är säkert!

tisdag 16 september 2014

Att våga

Idag har jag haft en toppendag på jobbet! Och sådana dagar gör ju att hela livet känns mycket lättare, eller hur! :) Positiva gäster ger positiv personal, så enkelt är det. ;)
 
Jag har tänkt, att det kanske rentav är dags att göra lite saker som totalt kan kasta omkull hela tillvaron. Eller som, om jag har tur, kan ta den till helt nya platser.
Man måste våga för att vinna. Det värsta som kan hända är ju att man förlorar. Men då vågade man ändå, och det... Det är en vinst i sig!
 
God natt!
 
 
 

måndag 15 september 2014

Meningen med livet

Nu sitter jag här i min soffa, igen, har precis tittat färdigt på kvällens avsnitt av Idol och dricker kaffe. Jo, jag tillhör den gruppen människor som kan pimpla kaffe hela kvällen och ändå somna som en gris. ;)
Dagarna passerar liksom mekaniskt, med samma innehåll. Dag efter dag efter dag. Inget nytt. Inget spännande. Inget särskilt att se fram emot. Och sådana stunder börjar man fundera på vad som egentligen är meningen med allting. Med livet.
 
Ska livet verkligen bara gå ut på att fördriva tiden? Gå till jobbet, hämta barn, åka hem, laga mat, diska, lägga barn, titta på tv, sova, och samma visa nästa dag... Ska hela livet verkligen bara vara en enda  lång väntan på bättre stunder? Man väntar och väntar och väntar, och missar liksom livet på vägen. Men vad väntar man egentligen på?
 
Alla vänner har sitt, sina jobb, sina familjer, sina liv, sina tidsfördriv. Det är sällan man hittar tid att spendera tillsammans. Det är så det är, och det är tråkigt!
Jag har väldigt sällan möjlighet att komma hemifrån på kvällarna eftersom jag alltid har något litet hjärta hemma. Då blir man ju lätt ganska ensam. När barnen somnat och enda sällskapet man har är katterna, känns livet ibland inte särskilt... kul.
 
Jag har inga problem att spendera tid för mig själv, jag kan tvärtom verkligen uppskatta min ensamtid. Men ibland blir det jävligt tråkigt att aldrig någonsin ha någon att prata med när barnen sover...
 
Tiderna förändras. Barnen växer upp. Till slut är de aldrig hemma och man har hur mycket tid som helst att ägna åt vänner, träning, resor och allt annat man vill fylla livet med. När barnen är små får man skjuta sådant åt sidan, särskilt när man lever ensam. Då kan man liksom fetglömma att kunna gymma eller ut och springa för att komma i form. Man får träna hemma (jamen tjena, vem har den motivationen?!) och käka kvarg (jag fattar fortfarande inte varför man frivilligt trycker i sig det där. Det smakar ju ren creme fraiche, även om man tar en smaksatt. Usch!) i ett desperat försök att vara lite hälsosam. En och annan barnvagnspromenad och fruktstunder i väntan på middagen är i princip det enda jag lyckas med. Fast det är å andra sidan bättre än inget. Vad är väl en tvättbräda mot en mjuk gosig bulldegsmage att vila sig mot när man är liten? ;)
 
Det är väl dags att krypa ner i sängen och hoppas på att rösten är lite bättre i morgon. Jag blev dunderhes i fredags, tappade rösten helt under kvällen och har knappt kunnat prata i helgen. Den är fortfarande inte riktigt bra, men hoppas på att det sker mirakel under natten. ;)
 
Denna lilla vilde gör liksom mina dagar fulla av mening...
 
... precis som denna lilla galenpanna. Hahah!

God natt!

söndag 14 september 2014

Det där med valhetsen

Äntligen är vi här - valdagen! Snart avgörs det vem som kommer att få styra Sverige de närmsta fyra åren. Det ska bli spännande, även om det redan nu verkar rätt tydligt hur det kommer att sluta.
Det här är tredje gången i mitt liv jag haft möjligheten att rösta och självklart tar jag vara på min chans att förändra! Det är väl snarare ett krav än en möjlighet, tycker jag. För röstar man inte, har man heller ingen rätt att sitta där och gnälla sedan.
 
Det ska bli fantastiskt när all valhets har lagt sig, och folk slutar bete sig som idioter. Eller åtminstone tar en paus från idiotin till nästa val...
 
Jag tycker att det är en självklarhet att folk ska få tycka och tänka precis som de vill, bara de tänker själva. Vill man rösta på Kristdemokraterna ska man få göra det. Likaså om man vill rösta på Sverigedemokraterna. Jag skulle aldrig dumförklara någon för att de har en annan politisk åsikt än mig. Det är väl det som är grejen med politik - att man kämpar för det man tycker är rätt, och försöker övertyga andra människor att hänga på.
 
Demokrati Grundläggande är i demokrati är alla människors lika värde och rättigheter. Exempelvis likhet inför lagen och att varje röst i ett val är lika mycket värd. Mänskliga fri- och rättigheter, till exempel yttrandefrihet är också kännetecknande för en demokrati. Och att det råder fria val. (taget härifrån)
 
"Du får tycka som du vill, bara du inte tycker fel." Det är väl på ett ungefär så folk resonerar idag. Man sitter på sin självbelåtna röv och tycker man är så jäkla demokratisk och respektfull, men tycker samtidigt att det är helt okej att kränka, baktala, smutskasta och misshandla människor som har "fel" åsikter. Framförallt människor som tycker att invandringen är ett problem för Sverige. Ja minsann, de är rasister allihop och borde stenas till döds offentligt...
 
Med tanke på att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti, kanske det är en smula trångsynt att sitta och tro att man vet precis hur var och en av deras väljare är, hur de tycker och tänker? Uppenbarligen tycker de att det finns problem i landet som ingen av de andra politikerna vågar prata högt om, med risk för att kallas rasister. Förmodligen är det människor du aldrig kunnat ana som delar deras politik - kassörskan på Maxi, din lärare, vän, chef eller rentav någon i familjen? Jag kan med all säkerhet säga att det inte bara är renodlade Adolf Hitler-älskande typer som röstar på SD.
Så sorry, jag tror inte att de många hoten om att minsann plocka bort varenda SD-väljare från din vänlista på Facebook kan ändra valresultatet!
 
Hur vore det om vi istället omformulerar det hela. En av dina vänner kommer ut som gay - säger du upp bekantskapen då?
Förmodligen inte. För man ska respektera människor oavsett sexuell läggning, ursprung, kön och hudfärg. Men politiska åsikter - de finns inte med på respektlistan har jag märkt. Folk beter sig som idioter till höger och vänster i sin jakt på demokrati och respekt, och missar själva poängen på vägen.
Hur vore det att låta folk tycka och tänka precis som de vill istället? Visa varandra lite respekt för guds skull!
 
Att påstå att alla SD:s väljare är rasister, är ungefär som att påstå att alla Moderaternas väljare är rika.
 
Jag kan dra ett exempel. Låt oss säga att du sitter i en jävligt jobbig sits, mitt i en separation, som kräver att du får tag i ett nytt boende, helst igår, tillräckligt stort för dig och dina barn. Låt oss då säga att det enda bostadsbolaget på orten talar om för dig att det inte finns några tillgängliga lägenheter, för att Migrationsverket har tingat alla större lägenheter.
 
Låt och kanske säga att ditt barn behöver plats på förskolan för att du måste börja jobba, men av förskolechefen får veta att det inte finns plats på en enda förskola i hela kommunen för att de asylsökande barnen behöver platserna i första hand.
 
Då är det lätt att det tänds en gnutta irritation i kroppen. Men på vilket sätt hade detta varit de asylsökandes fel? Hur skulle man kunna klandra flyktingarna? Det är väl snarare systemet det är fel på. Och det är förmodligen DET som folk är förbannade och trötta på - inte invandrarna.
Vilken människa väljer att frivilligt lämna allt man har, inklusive hem och ibland barn, för att bege sig till ett nytt land?! Finns det plats, pengar och möjlighet att hjälpa till så ska man göra det! Givetvis!
 
Men. Om jag drar en jämförelse.
Jag och min familj vill börja agera fosterhem åt utsatta barn. Vi har både plats, pengar och en stabil familj där de kommande barnen kan få en trygg tillvaro.
Vi tar emot fler och fler barn att både platsen, pengarna och stabiliteten i familjen börjar svikta. Till slut börjar vi även försumma våra egna barn. Det blir en ohållbar situation och hela familjen faller.
 
På samma vis funkar det i samhället. För att kunna hjälpa andra, måste det finnas plats, pengar och en stabil grund att stå på. Samhället måste fungera för att kunna skapa förutsättningar för andra att komma hit och integreras i ett samhälle där man inte behöver bli uthängd som syndabock för att allting håller på att rasa samman. För det är så människan fungerar - man vill alltid ha någon att skylla problemen på.
 
Att Sverige har blivit ostadigt och stormigt är politikernas fel. Och medias. Utan media och utan alla er jäkla viktigpettrar som sitter och klandrar folk för det ena efter det andra, slår jag vad om att valresultatet hade sett jäkligt mycket bättre ut!
 
Det jag är mest rädd för är att Sverige ska bli ett land där man behöver fly för att man har "fel" politiska åsikter. Där man hetsar varandra till att kasta gatsten på polishundar och slänger syra på polishästar, där man misshandlar och hotar varandra för att "omvända". Precis som i så många andra länder i världen...
Eller vänta lite, det är ju precis så det blivit! Bra jobbat hörrni! Vilka hyvens medborgare ni är, som "skyddar" vårt "demokratiska" Sverige! *applåderar*
 
Och för att inte göra er förvirrade, kan jag tala om att jag röstade rött. Jag respekterar dig vare sig du är vit, svart, grön, muslim, buddhist, rasist, blond, rödhårig, lång, kort, tjock, smal, högljudd eller tyst. Bara du respekterar MIG.
Dessutom, tycker jag att det finns betydligt viktigare frågor än invandringen att ta tag i här i landet. Vård, skola och omsorg till exempel...
Jag håller tummarna för att det blir fyra bra år framöver och att folk slutar behandla varandra som skit.

onsdag 10 september 2014

Vissa kvällar

Vissa kvällar känns lite jobbigare än andra. Nerverna sitter liksom utanpå huden...
Vissa kvällar vill jag bara kasta mobilen i väggen och förbli helt okontaktbar...
Vissa kvällar stannar hjärtat en stund varje gång det kör förbi en bil utanför...
Vissa kvällar hoppar jag högt varje gång det dunsar till någonstans i huset...
Vissa kvällar vill jag bara släcka ner hela lägenheten och låtsas vara bortrest...
Vissa kvällar önskar jag att jag kunde bo någon annanstans. På en våning högre upp. Eller nåt...
Vissa kvällar önskar jag lite extra mycket att jag slapp vara ensam...
 
De där kvällarna kommer och går med jämna mellanrum. Men något har de gemensamt - de suger all energi ur mig. Jag blir så jäkla trött. Så jäkla uppgiven...
 
Hur som helst.
Ikväll hade en av mina fina vänners mamma anordnat ett event (kan man kalla det så?) i kyrkan i Mönsterås, för att uppmärksamma alla de människor som valde att ta sina liv år 2013. Ett ljus per person skulle tändas i kyrkparken, sammanlagt blev det runt 1600 ljus. Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv komma dit men har lånat en bild av en vän som var där.
 
Visst var det vackert?! Jag tände massa ljus i mitt hem istället, och skänker tusen tankar till alla de som kämpar med sorgen efter att ha förlorat någon de älskar genom självmord. <3 p="">
 
Nu ska jag krypa ner i sängen och hoppas på fina drömmar!

måndag 8 september 2014

Det där med oro

Kian är alldeles fantastisk! Han är en otroligt smart, påhittig, busig och otämjd liten kille som älskar att kramas och driva folk till vansinne. Han kan konsten att vända uppochner på ett helt hus på bara några minuter, och att släppa honom lös hemma hos andra kan sluta lite hur som helst. Han är helvild och kommer alltid med ett leende. Som jag sa, han är helt fantastisk!

Men... Han har ett beteende som jag får lite ont i magen av. Han är taskig mot andra barn. Han slåss, knuffar omkull dem, sliter i håret och nyps. Flera gånger har jag kommit till dagis och fått höra att han levt rövare med de andra barnen som, helt förståeligt, blivit jätteledsna.
När han var hos sin pappa i helgen hade de träffat ett par kompisar med en son i Kians ålder. Den stackarn hade fått mycket stryk under de timmar de umgåtts.
Han är väldigt hårdhänt här hemma också, men både jag och Kelly kan ju säga ifrån på ett annat sätt och är inte lika lätta att knuffa omkull som hans jämnåriga.
Kanske är det jag som är löjlig, kanske oroar jag mig helt i onödan just för att många barn kanske är likadana i en viss ålder. Men jag vet ju inte, jag har bara erfarenhet av Kelly tidigare, och hon var betydligt lugnare än Kian.

Jag tillrättavisar honom givetvis, men då skrattar han bara och tycker att det är jätteskoj med uppmärksamhet. Att ignorera ett dåligt beteende är väl ett sätt att lösa vissa problem, men genom att ignorera att han slåss tycker jag snarare visar att det är okej.
Jag känner mig så jäkla otillräcklig, för jag vet inte hur jag ska göra för att på bästa sätt sätta stopp för det där. På något vis känner jag mig skyldig till att han är våldsam. Det måste ju vara någonting jag har gjort fel, men jag kan inte sätta fingret på vad det kan vara...

Vi har alla haft ett helvetesår med otroligt mycket ilska, bråk, gap och skrik, så det är väl egentligen inte så konstigt att han trotsar på ett sånt här vis. Jag är väl mest orolig just för att han har att brås på, och ingenting skulle göra mig mer ledsen än om det fortsätter såhär.
Jag vill ju inte att andra ska se Kian som ett problembarn som bara är till besvär, utan se honom för den fantastiska kille han är!

Jag tror ändå på att kärlek är det bästa botemedlet mot dåligt beteende. Att älska sina barn i vått och torrt, att kramas mycket och verkligen försäkra dem om hur värdefulla de är. Att man alltid finns där för dem vad som än händer.
Det är väl som Astrid Lindgren sa; ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt. <3 p="">

tisdag 2 september 2014

Förändringarnas höst

Här sitter jag nersjunken i soffan med tända ljus, en kopp te och har playat Idol på teven. En perfekt kväll, förutom att jag känner mig som en igentäppt, hostande och ständigt snorande, överkörd daggmask. Jag hatar förkylningar!
 
Å andra sidan är det ett jäkligt sällsynt fenomen, att jag sitter i min soffa och tittar på teve. Och för andra kvällen i rad dessutom! Det har nog inte hänt sedan... ja, på väldigt länge. Det har varit alldeles för lite lugn och ro i min tillvaro det här året. Och det börjar kännas i både kropp och själ. Därför är det dags att göra en del, både tråkiga och bra, förändringar i livet nu i höst.
 
Jag älskar mina tårtor! Jag älskar att sitta och planera, skapa och dekorera. Och mest av allt älskar jag uppskattningen jag får när tårtorna uppfyller förväntningar! Det är en fantastiskt rolig hobby jag har, som har blivit ganska så allmänt känd där jag bor. Det resulterar ju också i att det har blivit en ganska stor efterfrågan på specialtillverkade tårtor. Jag kan nog inte med ord beskriva hur stolt jag känner mig när jag ser mitt namn dyka upp här och var, där ibland okända människor tipsar andra okända människor om dem!
 
Men.
 
Jag står liksom vid en punkt i min hobby där jag måste välja mellan att antingen utveckla eller avveckla. Jag har märkt att det går inte att jobba dagtid, vara ensam med barnen och sitta uppe hela nätterna för att dekorera tårtor. När barnen lagt sig på kvällen och man är så trött i huvudet att man skulle kunna göra detsamma, trots att klockan inte ens är nio... Då är det bara att ta en kopp kaffe, se glad ut och börja jobba igen. Det går bra en kort tid men efter att ha kört på samma sätt i månader, slutar det där roliga med att bara vara roligt, och blir istället ett måste.
När Kelly skulle lägga sig en kväll så sa jag till henne att jag säkert skulle få sitta uppe hela natten och dekorera tårta. Då suckar hon högt och säger; "Åh nej! Då kommer du vara så arg i morgon!"
Då har det liksom gått för långt... För det är väl precis så det har varit, att jag sover så lite att jag blir lättretad och arg. Det är inte en sådan mamma jag vill vara...
 
Därför har jag bestämt mig för att inte baka fler tårtor i år. Kanske längre än så... Givetvis lär jag baka tårta till födelsedagar i familjen, men inte mer än så.
Istället tänker jag ägna hösten åt att sitta nersjunken i min soffa och titta på teveprogram jag tycker om. Jag tänker ta spontana filmkvällar med Kelly, baka för att fika med vänner och familj istället för att ge bort, gå och lägga mig när jag är trött och vara en pigg och gladare mamma!
 
Jag har dessutom ett, i nutiden, väldigt vanligt förekommande beroende, som upptar alldeles för mycket av min tid. Facebook.
Det är helt galet egentligen, att man "måste" sitta och scrolla bland statusuppdateringar av människor man ofta inte ens står nära. Att man är så upptagen med att sitta och stirra på den där jäkla sidan att man missar livet... Att när man äntligen hoppar i säng i tid en kväll, ligger och läser uppdateringar och annat skit på FB tills klockan är alldeles för mycket... Jag har ändå försökt att inte sitta och pilla med telefonen när barnen är vakna och när det finns annat som måste göras hemma. Fast det funkar inte i längden har jag märkt...
Därför kommer jag ta bort min Facebook en period nu i höst. Det ska inte få styra mitt liv som det gör idag... Istället får jag lägga mer tid på att blogga, något som också blir lidande för att Facebook tar så mycket tid.
 
Det här året har verkligen varit ett riktigt skitår på många sätt. Så mycket konflikter. Så mycket känslor. Så mycket uppochner. Att jag står stark fortfarande är ett jävla mirakel. Därför behöver jag nog mer än någonsin bara få ägna mig åt de personer och de saker jag älskar, istället för att jobba ihjäl mig och låta oviktiga saker styra min tillvaro.
Det här ska bli en höst fylld av lugn och ro! <3 p="">