måndag 8 september 2014

Det där med oro

Kian är alldeles fantastisk! Han är en otroligt smart, påhittig, busig och otämjd liten kille som älskar att kramas och driva folk till vansinne. Han kan konsten att vända uppochner på ett helt hus på bara några minuter, och att släppa honom lös hemma hos andra kan sluta lite hur som helst. Han är helvild och kommer alltid med ett leende. Som jag sa, han är helt fantastisk!

Men... Han har ett beteende som jag får lite ont i magen av. Han är taskig mot andra barn. Han slåss, knuffar omkull dem, sliter i håret och nyps. Flera gånger har jag kommit till dagis och fått höra att han levt rövare med de andra barnen som, helt förståeligt, blivit jätteledsna.
När han var hos sin pappa i helgen hade de träffat ett par kompisar med en son i Kians ålder. Den stackarn hade fått mycket stryk under de timmar de umgåtts.
Han är väldigt hårdhänt här hemma också, men både jag och Kelly kan ju säga ifrån på ett annat sätt och är inte lika lätta att knuffa omkull som hans jämnåriga.
Kanske är det jag som är löjlig, kanske oroar jag mig helt i onödan just för att många barn kanske är likadana i en viss ålder. Men jag vet ju inte, jag har bara erfarenhet av Kelly tidigare, och hon var betydligt lugnare än Kian.

Jag tillrättavisar honom givetvis, men då skrattar han bara och tycker att det är jätteskoj med uppmärksamhet. Att ignorera ett dåligt beteende är väl ett sätt att lösa vissa problem, men genom att ignorera att han slåss tycker jag snarare visar att det är okej.
Jag känner mig så jäkla otillräcklig, för jag vet inte hur jag ska göra för att på bästa sätt sätta stopp för det där. På något vis känner jag mig skyldig till att han är våldsam. Det måste ju vara någonting jag har gjort fel, men jag kan inte sätta fingret på vad det kan vara...

Vi har alla haft ett helvetesår med otroligt mycket ilska, bråk, gap och skrik, så det är väl egentligen inte så konstigt att han trotsar på ett sånt här vis. Jag är väl mest orolig just för att han har att brås på, och ingenting skulle göra mig mer ledsen än om det fortsätter såhär.
Jag vill ju inte att andra ska se Kian som ett problembarn som bara är till besvär, utan se honom för den fantastiska kille han är!

Jag tror ändå på att kärlek är det bästa botemedlet mot dåligt beteende. Att älska sina barn i vått och torrt, att kramas mycket och verkligen försäkra dem om hur värdefulla de är. Att man alltid finns där för dem vad som än händer.
Det är väl som Astrid Lindgren sa; ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt. <3 p="">

Inga kommentarer: