söndag 19 oktober 2014

Den ständiga kampen

Detta året alltså...
Det här året har kretsat så sjukt mycket kring pengar. Kring utgifter. Det har varit så jäkla tufft att jag kan nog ärligt säga, att jag har nog aldrig tidigare haft det så ekonomiskt kämpigt som jag har det idag... I slutet på varje månad sitter man med den där klumpen i magen och räknar. Räknar, räknar och räknar och hoppas att man kan fixa hyran. Jamen, i princip så...

Min bil gick inte igenom besiktningen det här året. Inte direkt oväntat. Det var så galet mycket fel på den att jag knappt fick köra hem. Nu är det bara en vecka kvar innan jag måste löst situationen.
Mina fantastiska föräldrar bytte dock bil för inte så längesedan. De bytte från kombi till en lite mindre bil, och låter mig ta över kombin! Det enda jag behöver göra är att handla alla bildelar som behövs för att den ska bli körklar. Perfekt! Men ändå. Min pappa gör jobbet men bildelarna kostar tusentals kronor.

För någon vecka sedan gick dessutom en ruta i kras här hemma. Och ni som någon gång behövt byta ruta vet att det inte är en billig historia. Perfekt tajming!

Det är som bekant inte heller så värst billigt att ha barn. Det är mycket som behöver handlas. Och särskilt nu till vintern när de behöver en hel garderob med ytterkläder för att vara rustade för såväl kalla, regniga dagar som för snöstorm. Det är lite lurigt med hösten... Och helst ska de ju ha dubbla uppsättningar av allt.

Och så har vi julen, som närmar sig med stormsteg. Och Kelly som prompt skulle envisas med att födas på annandag jul. Mycket presenter på en och samma gång alltså. ;)
Och det är ju helt fantastiskt! Jag fullkomligt älskar att handla julklappar! Så till den milda grad att jag nog skulle kunna ladda upp hela lägenheten med presenter åt alla jag tycker om. No kidding. ;)

Men. Det här året har jag sådan sjuk ångest för julen. Att inte ha råd att handla julklappar till barnen är en oro som gnager i huvudet hela tiden...

Jag har börjat söka andra jobb. Jag älskar verkligen mitt nuvarande jobb, och trivs så himla bra! Men tyvärr finns det inte tillräckligt med timmar för att jag ska kunna försörja mig.
För målet är ju ändå att kunna betala alla räkningar och ändå kunna hitta på något roligt med barnen. Eller att kunna börja spara pengar till en kontantinsats om jag någon gång får chansen att köpa en bostad.
Eller att kunna åka in till stan och köpa lite nya kläder till mig själv om jag vill.
Pengar är tyvärr allt. Har man inga pengar är man ingen. Har man inga pengar har man heller ingen status i samhället. Har man inga pengar är man så gott som hopplös.
Jag har goda förhoppningar på att få tag i en större anställning, absolut! Jag är säker på att allting kommer att lösa sig till det bättre. I sinom tid...

Men just nu är det tufft.

tisdag 7 oktober 2014

Det där med att veta vad man vill

Nu sitter jag här i min soffa, framför en ny säsong av The Big Bang Theory med en kopp kaffe och tända ljus i hela lägenheten. Regnet smattrar mot rutorna och det låter nästan som om vinden ska slita tag i vartenda hustak vilken sekund som helst. Tur att jag bor på bottenvåningen. ;)
Jag borde egentligen sitta i mitt kök och göra sockerfigurer till en bröllopstårta, eller åtminstone ta hand om mitt tredje diskberg för dagen. Jag saknar verkligen att ha diskmaskin... Men efter två nästintill sömnlösa nätter finns det inte ens en gnutta energi och motivation till det. Jag struntar i mina måsten och stressar på i morgon istället. Jag och planering är inte bästa vänner...
 
Det enda som saknas just nu är en trygg famn att krypa upp i. Just nu börjar den där längtan bli lite mer påtaglig. Att få ha någon vuxen att prata med om kvällarna när barnen somnat. Någon att dela den där kaffekannan med. Någon att skratta tillsammans med eller att bara kunna sitta alldeles tyst bredvid...
Jo, jag längtar efter kärlek. Trots att jag är självständig och klarar mig bra på egen hand, är det ju inget vidare att vara själv jämt.
 
Jag har funderat jättemycket på vad man egentligen förväntar sig av livet, och av kärleken i synnerhet. Jag läste någonstans att du aldrig ska förvänta sig att någon annan ska göra dig lycklig. Att du är fel ute om du sitter i ditt förhållande och är missnöjd över att din partner inte gör dig lycklig. Självklart kan det ju vara så också, det finns många sidor på livets tärning. ;)
Men själva grejen i den där artikeln var att du måste försöka hitta en person som du vill göra lycklig för resten av ditt liv. Att du får ut din egen lycka genom att se din älskade lycklig. Då går det visserligen inte att leva ihop med någon som själv sätter sin egen lycka först. För då blir du förmodligen inte vidare lycklig i alla fall...
 
Det allra bästa med att ha vandrat in på "fel" väg i livet några gånger, är ju att man lär sig otroligt mycket om sig själv. Om vad man vill ha och vad man inte vill ha. På gott och ont förstås, för det där Inte-listan tenderar att bli rätt så lång i jämförelse med Vill ha-listan... *tss*
Det viktigaste för mig är att hitta en "man". En vuxen kille som är trygg i sig själv. Någon som klarar sig själv och som vet vad det innebär att ha barn.
Någon som inte måste trycka ner andra för att framställa sig som en bättre person. Som vill ha mig precis som jag är, trots att jag tycker om att klä upp mig, sminkar mig varje dag och älskar att prata med folk. Någon som vågar lita på mig och som respekterar mina vänner, oavsett den egentliga åsikten. Som inte tar min självständighet som ett hot mot sin manlighet.
Någon som kan älska mig utan att kräva en massa tillbaka. Som litar på att jag älskar, även om jag inte säger orden tio gånger varje dag, ibland drar mig undan eller inte har lust att kramas hela tiden.
 
Jag vill ha någon som kan stå som en trygg klippa i min tillvaro, som drar ner mig på jorden när jag fladdrar iväg i alla känslor och tankar. Någon jag kan anförtro mig åt, utan att behöva vara orolig för att det kommer att hugga mig i ryggen i slutändan.
Jag vill ha någon jag kan skratta med. Ofta. Någon som hellre pratar än bråkar och som respekterar att människor måste få ha rätt att tycka olika.
Kort och gott - kärlek, trygghet, respekt, tillit och förtroende. Utan dessa byggstenar rasar allt samman till slut.
 
Med de orden tar jag natt, släcker alla ljusen och bäddar ner mig i min säng med hopp om fler timmars sömn för både mig och min lilla sjukling. Det behöver vi båda två.
 
En styck krävande morsa i en klassisk spegel-selfie-på-offentlig-toalett.
 
En styck dotter i en så-vacker-så-jag-dör-bild hos sin mormor och morfar. Min syster brukar styla om henne och öva med sin systemkamera. Inte mig emot, för jag behöver ju aldrig gå till fotografen för fantastiska bilder. ;) 
 
 En styck febrig son kom springande med Kellys glittriga diadem i högsta hugg. Han vart väldigt bestämd och ville prompt ha sina gyllene lockar uppsatta, precis som syrran. :)
 

måndag 6 oktober 2014

Plötsligt händer det!

Vi har sjukstuga här hemma.
Kian kom hem igår efter att ha spenderat helgen med sin pappa och verkade oroväckande lugn. Vid läggdags tog jag tempen på honom och konstaterade att han åkt på sin första feber! Jag kan inte minnas att han haft mer än en temperaturförhöjning någon gång tidigare, och det är inte illa för att snart vara ett och ett halvt år gammal. Det immunförsvaret är tydligen inte att leka med. ;)
 
Natten var hemsk, han låg och vände och vred på sig, mumlade i sömnen, vaknade, somnade om och vaknade igen. En flaska välling fick han åtminstone i sig, och klockan fem fick jag ge honom panodil. Då äntligen sov han några sammanhängande timmar. Och som grädden på moset drömde Kelly mardrömmar och kom inkutandes mitt i allt feberhärj. Att ligga mittemellan två galningar och försöka sova resulterade, inte så överraskande, i sömnbrist. Men vad gör man inte för di små barna! :)
 
Jag fick såklart stanna hemma idag. Febern har inte sjunkit under 39 grader, ens med febernedsättande, och det enda jag lyckades få i honom under hela dagen var ett par leverpastejskivor, en klunk vatten, max en halv flaska välling och två köttbullar till middag. Han har varit ledsen och orkeslös och inte låtit mig komma ur synhåll. Helst hade han nog krupit in under skinnet på mig. Mysigt som tusan med så mycket gos, men det blir lite påfrestande när det är dags att laga middag med en väldigt tung och väldigt varm kille på höften. 
De där köttbullarna gjorde dock sitt med hans lilla febriga kropp, och han piggnade till lagom till läggdags.
 
Kelly åkte och spenderade några timmar med sin moster, vilket var jäkligt tacksamt. För den där lilla damen hade väl krupit ur skinnet i ren tristess om hon behövt gå här hemma med oss. Istället fick hon höstpyssla med pumpor och lövkransar för fulla muggar. :)
Nu håller jag alla tummar och tår för att natten blir lugn och att min lilla kille vaknar upp lite piggare i morgon.
 
Nu tänker jag bädda ner mig, för hjärnan är så utmattad att jag knappt kan tänka längre...
 
Här har vi bästisarna! Jag är så tacksam för att hon alltid ställer upp på mig och barnen, min kära syster. Och så mycket äventyr hon drar med sig dem på sen! :)