måndag 6 oktober 2014

Plötsligt händer det!

Vi har sjukstuga här hemma.
Kian kom hem igår efter att ha spenderat helgen med sin pappa och verkade oroväckande lugn. Vid läggdags tog jag tempen på honom och konstaterade att han åkt på sin första feber! Jag kan inte minnas att han haft mer än en temperaturförhöjning någon gång tidigare, och det är inte illa för att snart vara ett och ett halvt år gammal. Det immunförsvaret är tydligen inte att leka med. ;)
 
Natten var hemsk, han låg och vände och vred på sig, mumlade i sömnen, vaknade, somnade om och vaknade igen. En flaska välling fick han åtminstone i sig, och klockan fem fick jag ge honom panodil. Då äntligen sov han några sammanhängande timmar. Och som grädden på moset drömde Kelly mardrömmar och kom inkutandes mitt i allt feberhärj. Att ligga mittemellan två galningar och försöka sova resulterade, inte så överraskande, i sömnbrist. Men vad gör man inte för di små barna! :)
 
Jag fick såklart stanna hemma idag. Febern har inte sjunkit under 39 grader, ens med febernedsättande, och det enda jag lyckades få i honom under hela dagen var ett par leverpastejskivor, en klunk vatten, max en halv flaska välling och två köttbullar till middag. Han har varit ledsen och orkeslös och inte låtit mig komma ur synhåll. Helst hade han nog krupit in under skinnet på mig. Mysigt som tusan med så mycket gos, men det blir lite påfrestande när det är dags att laga middag med en väldigt tung och väldigt varm kille på höften. 
De där köttbullarna gjorde dock sitt med hans lilla febriga kropp, och han piggnade till lagom till läggdags.
 
Kelly åkte och spenderade några timmar med sin moster, vilket var jäkligt tacksamt. För den där lilla damen hade väl krupit ur skinnet i ren tristess om hon behövt gå här hemma med oss. Istället fick hon höstpyssla med pumpor och lövkransar för fulla muggar. :)
Nu håller jag alla tummar och tår för att natten blir lugn och att min lilla kille vaknar upp lite piggare i morgon.
 
Nu tänker jag bädda ner mig, för hjärnan är så utmattad att jag knappt kan tänka längre...
 
Här har vi bästisarna! Jag är så tacksam för att hon alltid ställer upp på mig och barnen, min kära syster. Och så mycket äventyr hon drar med sig dem på sen! :)

Inga kommentarer: