söndag 6 september 2015

Det där med regnet

När hjärtat är fullt av regn spelar det ingen roll att tillvaron är den bästa i världen. Det hittar alltid vägen till det innersta, allra jobbigaste. Det där som lagras och känns sådär extra tungt just de stunderna, när hjärtat inte har lust att samarbeta...

Då spelar det ingen roll att hjärnan försöker övertala och intala, att det inte finns något att vara ledsen över. Det ledsna kommer ändå upp till ytan och grumlar allt det fina...

Och hur jävligt det än känns, så vet jag att det går över. Snart. 

Tills dess är det bara att le, även om det inte sprider sig till ögonen. Hjärtat måste bara få regna färdigt först. 

För, efter regn kommer solsken. 


onsdag 19 augusti 2015

Under ytan

Idag har varit en sån där dag, då tusentals känslor har rusat runt i kroppen och kolliderat med varandra till höger och vänster. 
En sån där dag när man sitter på kvällen och förundras över hur många känslor man kan få plats med i en kropp på en och samma gång, där under ytan. 
När oceaner av tankar fyller hela huvudet och man till slut inte kan tänka klart överhuvudtaget. När man liksom inte vet varken ut eller in...
Men så är det ju DEN tiden på månaden. Snart kan jag fokusera på en känsla och en tanke i taget igen. Tack gode gud... 

Något som däremot verkar vara ett konstant tillstånd, är det inneboende behovet en del människor har att få trycka ner andra. Att alltid se till att framhäva sig själv som den bättre. Att in i det sista övertyga andra om att man har de allra bästa avsikterna och aldrig någonsin gör fel. 
Det är jäkligt lätt att låta sig luras av sådana människor. Det beror helt och hållet på hur manipulativa dom är. Och lite på hur blåögd man själv är kanske... 
Det är helt omöjligt att kommunicera med en sådan människa, det är liksom bara att rycka på axlarna och ge upp direkt.
Jag kan bara inte, hur mycket jag än försöker, glädja mig åt sådana människors framgångar. Inte ett endaste dugg faktiskt... Det är någon sorts inneboende liten skithög i mig som sätter sig bakåtlutad med händerna bakom huvudet och bara hoppas på att hela världsbilden ska rasa samman för sådana människor. Lite som Timbuktus låt Resten av ditt liv... Ja, precis så faktiskt. 
Det finns ett fåtal människor i världen jag tillägnar just precis den låten. I övrigt hatar jag inte så många. Jag har fullt upp med att gilla alla bra människor i världen... Och så tror jag ju på karma. :)

Nej, ensamheten skapar alldeles för mycket utrymme åt negativitet och tråkiga tankar, så jag gör förmodligen bäst i att bädda ner mig. I morgon är en annan dag!

Over and out från en känsloladdad pms-kärring

torsdag 16 juli 2015

Vad hände med facebooksemestern?!

Nu när semestern lider mot sitt slut (jag börjar jobba igen på måndag efter tre veckors ledighet med barnen) sitter jag här smått förundrad över hur fort tiden går. Det känns som att vi varit lediga en vecka, och på samma gång känns det någon annanstans i kroppen att vi varit lediga i ett år. Det beror nog lite på vilken del av mig man frågar...
Jag känner mig alldeles utvilad efter att inte behövt ställa klockan på flera veckor, förslappad för att man kunnat planera dagen som man vill och bara typ äta middag klockan åtta på kvällen (vilket vi för övrigt gjort lite för ofta) och tillfreds med att ha fått spendera så mycket tid med mina barn.

Samtidigt känns det i hela mig att jag just haft så mycket dygnet-runt-tid med barnen. De ständiga bråken och det eviga gnället har bränt fast i mina hörselgångar och trots att det ska bli otroligt jobbigt att vara ifrån Kelly i hela tre veckor nu när hon åker till sin pappa, så får jag väl se det som någon form av lugn där åtminstone syskonfighterna tar ett break...

Men lika förundrad jag är över att tiden gått så fort, är jag över de där semestrarna "alla" andra verkar ha på Facebook. De där rofyllda, fantastiska semestrarna där vänner träffas var och varannan kväll och grillar, dricker rosè (eller cola, vad man nu föredrar), hänger på Öland i flera veckor med glada barn och strålande solsken, åker till diverse nöjesparker, äter på fina resturanger och myser på uteserveringar hela kvällarna alla dagar i veckorna.
Vi har haft en toppensemester egentligen, men i jämförelse med det där... Ja, jag bara undrar vart fasen min fantastiska facebooksemester tog vägen?!

Jag hade velat få ut så mycket mer av min semester. Men, det är väl typiskt att aldrig vara nöjd?! Det ska åtminstone bli skönt att börja jobba igen. Att ha något att göra om dagarna, träffa lite folk utanför familjen och hålla sig sysselsatt.
Jag älskar att umgås med barnen och familjen, men det blir lite enformigt emellanåt. Det är viktigt med vänner.
Nästa år Får jag ta en senare semester. För att ha semester när ingen annan hunnit få ut sin, resulterar bara i att man sitter där ensam och ledig när alla jobbar. Och det är rofyllt, men inget vidare kul. Dessutom är man inget vidare förstahandsval i umgängeskretsen när man alltid har barn hemma och aldrig kan komma ifrån.
Nästa år blir det åtminstone facebooksemester med allt vad det innebär! ;-)



tisdag 23 juni 2015

När alla önskningar slår in

Här sitter jag igen, efter alltför lång tid, nersjunken i soffan och med massor på hjärnan. Mest undrar jag vart sommaren tagit vägen? Efter den kallaste maj på lääääänge, kom sommaren och lurades lite. Folk slängde av sig kläderna och tänkte att NU är den här! Men tji fick vi, lagom till midsommarveckan... Att sitta frusen i soffan med tofflor och filtar om kvällarna i juni känns helt uppochner, men jag tappar inte hoppet. Snart kommer den! Sommaren... :)

Det är mycket som präglar min tillvaro just nu, på både gott och ont. Tvåårstrots till exempel. Att försöka hantera ett litet vilddjur som inte själv vet vad han vill, som skrattar en rakt i ansiktet när man försöker tillrättavisa, som bryter ihop över plåster, tandborstning, blöjbyten och gud-vet-vad, får vilken Fear Factor-utmaning som helst att framstå som värsta barnleken.

Semesternedräkning. Om bara tre arbetsdagar går jag på min första semester någonsin, och det ska bli sååå skönt! Vi ska bara njuta av ledigheten, förhoppningsvis hänga massor på stranden (verkar förstås en smula kört första veckan om man ska tro SMHI...), äta orimliga mängder glass och grillat, åka på spännande äventyr och bara umgås. TRE dagar kvar alltså! Jag inleder ledigheten med en helg i Göteborg. Kommer bli hur bra som helst!



Och extra skönt är det att få gå på semester när jag vet att jag har jobbet i behåll när jag kommer tillbaka. Ett helt år ska jag få jobba vidare med mina små godingar! Det ska bli alldeles fantastiskt.

Kärlek. För några månader sedan skrev jag följande text i bloggen;

"När man träffar den person som får en ur balans, som gör att man tappar fattningen och orden, som gör att benen börjar kännas som gelé och som med bara en blick gör att hjärtat slår lite snabbare... När man nästan kan ta på spänningen som blir bara av att stå nära och när man knappt kan hålla fingrarna borta... När man träffar den person som inte går att få ur tankarna trots att man inte ens lärt känna varandra... DÅ, och bara då, kommer jag offra min självvalda ensamhet. Inte en sekund tidigare... Livet är för kort för att slösas bort på personer som inte lyckas vända uppochner på världen - på just det där sättet!"


Jag har äntligen träffat honom. Faktum är att det är precis samma person jag hade i tankarna när jag skrev det där inlägget för några månader sedan. Han hade visserligen funnits i mina tankar lååååångt innan dess och det känns helt overkligt att alla mina önskningar plötsligt slog in. 
Kort och gott - jag är tokkär och livet kan liksom inte bli mycket bättre!

Ja, det är sannerligen mycket som präglar min tillvaro just nu och jag kan inte låta bli att till och med gilla tvåårstrotsen litegrann... :)

onsdag 22 april 2015

Korkade människor med korkade åsikter

Jag pratade med en kille en gång, som sa åt mig, att om jag trodde att mina barn hade det bättre ihop med en utarbetad singelmamma (än med honom, eller vad?) som inte sätter sina egna behov före andras, så hade jag fel.

Ja, precis så sa han. Han fick en fet utskällning och så pratade vi inte med varann igen.
För en sak ska man veta, att man talar inte om för mig vad som är bäst för mina barn - om man inte känner mig riktigt jäkla bra. Då, och endast då, har man rätt till att ha en åsikt om mig och mina barn.

För det första, jag ser mig inte som en utarbetad singelmorsa. Jag är en arbetande morsa på egen hand. Det är en jäkla skillnad! Jag sitter inte och tycker synd om mig för att jag är själv med mina barn. Tvärtom, jag gillar det! För vad är det som säger att jag skulle känna mig mer avslappnad tillsammans med någon?! Då ska det ju vara någon som verkligen passar in i livet redan från början - någon som har en given plats i tillvaron.
För det andra, självklart sätter jag mina egna behov högt på prioriteringslistan. Just nu, när mina barn är små och behöver mig, så har dom såklart en given förstaplats. Det är mitt ansvar, min plikt, att dom har det bra. 

Det var nog ett av de mest korkade pikarna jag fått genom livet. Det märkligaste med det hela var dock, att samma kille (med dessa starka åsikter om mina prioriteringar kring barnen) hade egna barn på halvtid, men tyckte att om han träffade den stora kärleken så skulle han inte dra sig för att flytta ifrån dom. För han kan ju inte bara tänka på barnen och det hade bara gynnat dom att ha en lycklig farsa i alla fall.

?!

Vart sätter man sina barns behov när man resonerar så? Hur kan man tycka att det är okej att säga upp föräldraskapet bara för att man träffar någon?! När är det någonsin okej att säga upp föräldraskapet för den delen...?
Självklart ska man ju kunna starta upp ett liv tillsammans med någon, men då ser man väl till att det fungerar med livet man redan har?!
Vad säger man till sina barn? "Ledsen ungar, pappa har träffat en ny tjej så nu får ni bo hos mamma. Men det är lugnt, pappa kommer vara jättelycklig så då blir ju ni också lyckliga!"
Totalt idiotiskt. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig kunna satsa på någon som resonerar så jävla korkat. Någonsin.

Over and out.

tisdag 21 april 2015

Det där med att hitta rätt

Nu har jag äntligen sjunkit ner i soffan med en kopp te, nyduschad och med sammetslena ben. ;) Jag har varit så sjukt trött hela dagen, sov så jäkla dåligt inatt att jag knappt kom ur sängen när klockan ringde vid sex...

Jag och Kelly åkte in till sjukhuset i Kalmar idag. Äntligen hade vi fått en remiss in till ÖNH efter många besök på vårdcentralen med hennes öron. Vi har varit oroliga för hennes hörsel i flera år nu, och till och från klagar hon på smärta och bubblande. 
De har inte hittat något fel på vc, men vi ville ha ett utlåtande från en specialist också (vc är ju inte direkt kända för att ta folks problem på allvar...). Så sist vi åkte till vårdcentralen för att spola öronen och göra ett hörseltest fick vi äntligen den där remissen!
Så, efter ett ordentligt hörseltest och en noggrann koll kunde de konstatera att hon inte har något fel på vare sig hörsel eller trumhinnor. Pjuh!
Vi firade med lite fika efteråt. Såklart. Vi älskar ju fika! ;)


På vägen hem körde vi nästan vilse. De hade ju byggt om en rondell i Kalmar och jag råkade köra åt helt fel håll! Tur jag kom på mig, annars vet man aldrig vart vi hade hamnat. Kunde visserligen varit spännande med lite utflykt, men kanske inte när Kian väntade på att bli hämtad på förskolan. Haha!

Jag måste ha Sveriges sämsta lokalsinne. 
När vi skulle åka på roadtrip en gång, körde vi en bra bit hemifrån (trodde vi) när vi plötsligt var tillbaka i Mönsterås igen. Vad hände där?!
En annan gång på väg hem från Ullared körde vi vilse i Högsby. Jag upprepar; i Högsby!
Jag höll på att bli mördad när jag skulle leka självsäker och ta närmsta vägen hem från Halmstad efter en galen helg. och istället råkade välja en omväg på nästan en timme...
Jag körde till och med fel när jag körde upp. Det är ett under att jag inte kuggade...
Jorå, utan min trogna kartläsare Martina hade jag nog aldrig hittat varken ut ur Mönsterås eller hem igen...

Nu ska jag bädda ner mig. Klockan ringer innan fem i morgon...
Godnatt!

måndag 20 april 2015

Det där med att bli barn på nytt

Det blev en lång dag på jobbet idag, slutade vid fyra och hade personalträff redan vid fem så hann aldrig hem. Istället tog jag en promenad på spåret.
Åh, det är så fantastiskt vackert där på våren! Särskilt nu när vitsipporna blommar. Jag blir som barn på nytt, vill bara kasta mig bland alla blommor, ligga där och bara titta upp på himlen mellan trädkronorna. 
Men det gjorde jag såklart inte. Att få hela håret fullt av spindlar och andra obehagliga småkryp gör liksom hela idén om att leka vitsippa en smula otänkbar...
Men vackert är det!






Jag skulle inte kunna tänka mig att bo i en storstad. Jag älskar lugnet och naturen alldeles för mycket för det. Jag växte upp i ett område precis intill skogen och där spenderade vi nästan hela dagarna, jag och min bästa kompis. Det var där fantasin flödade som bäst. Vi hade kojor precis överallt. Bland granarna där vi gömde oss för promenerande hundägare... 
I en hästhage en bit bort hade vi kojor i stora betongrör.
Vi hade till och med en koja i ett gammalt förfallet utedass. Där pyntade vi med upphittade glasbitar som glänste i solen, flätade halmsnören, kottar och andra dekorativa grejer. Vi älskade vårt utedass!

Vi hade en "egen" ö där vi blev tvungna att plaska ut i vattnet för att komma fram. Men det gjorde ingenting, för vår ö var så spännande att det var värt varenda blöt strumpa.
Vi var bästa kompisar med kossorna som gick på grönbete i hagarna om somrarna, hängde där jämt. De var så vana vid oss att de inte ens brydde sig om att vi låg lutade mot dom när de låg och vilade...
Vi tog tillvara på upphittade golfbollar och lekte med dom i dagar, vi kastade sten i vattnet, lekte hästhoppning bland rötter och fallna träd och älskade varenda sekund.

Jag skulle göra vad som helst för att få ge mina barn samma möjligheter. Att få leva nära skogen och havet, där man slipper trafiken och alla störande ljud från omvärlden. Där man bara hör fågelkvitter och vinden som susar i trädkronorna.
Jag drömmer om att få bo där, i samma område som jag växte upp. Det är där jag känner mig hemma. En vacker dag kanske jag får möjlighet att köpa ett hus där, förhoppningsvis innan barnen är för stora för att uppskatta allt det här...

Nu ska jag bädda ner mig. I morgon blir det en kort dag på jobbet, redan vid elva stämplar jag ut och åker med Kelly på sjukhusbesök i Kalmar.
Natti natti!

söndag 19 april 2015

Att stirra katastrofen i vitögat

Vilken dag! Jag hade helst legat nerbäddad i soffan och tittat på okomplicerade b-filmer hela dagen, halsat cola direkt ur flaskan och tryckt i mig en fet pizza. Men icke.
Kian kom hem och var på världens sämsta humör. Ingen kul match med min mindre pigga skalle, men vi gjorde det bästa av situationen och gick ut på promenad.
De kommande timmarna springer förbi och vi hämtar upp Kelly vid femtiden. När vi kommer hem igen är barnen hungriga och Kian är arg-trött. Snutte, tutte och barnprogram funkar alltid för att få lite tid över till att laga mat i lugn och ro. 

Men. Vart är snutten?!

Vi letar och letar, lyfter på kuddar, tittar under och bakom möbler, bakom dörrar och i skåp. Ingen snuttefilt någonstans och paniken kommer krypande. Kian får ett meltdown och är absolut inte nöjd med bara tutten. Inte ens mammakramar duger... 
Jag ringer min mamma som ger sig ut på cykel och letar.
Lagar mat och försöker avleda den värsta saknaden med tusen idéer på andra aktiviteter. Längtar efter att få gå och lägga mig... 
Och efter vad som känns som en halv evighet ringer min mamma och har hittat den högst saknade snutten upphängd i ett träd. Halleluja! 
Snacka om att stirra katastrofen i vitögat...

Vi firade söndag med finmiddag! Hittade ett recept på Jennys matblogg som jag bara blev tvungen att prova - kycklinggratäng med taco. Så himla enkelt och såå gott! Den kommer jag absolut att göra igen.


Det är märkligt egentligen, vad livet hittar på. Hur historier upprepar sig, hur vissa människor kan sätta hjärnan helt ur balans, hur lite spontanitet kan förgylla en hel kväll... Ja, livet är sannerligen inte tråkigt i alla fall!

Nu ska jag bädda ner mig och ladda för en ny arbetsvecka. 
Godnatt


torsdag 16 april 2015

Det där med löpning och orättvisa gener

Äntligen är livslusten och glädjen tillbaka! Om det beror på att jag fick hela åtta timmars sömn inatt (jag menar... ÅTTA timmar?! Det är sällsynt! Då känns inte ens det obligatoriska nattvällingvaknandet jobbigt) eller för att jag fått mens låter jag vara oklart, för det spelar egentligen ingen roll. Jag har känt mig ungefär lika sprudlande som Pharell Williams när han dansar loss i låten Happy, och det är fan på tiden! Jag var SÅ trött på det där ensammastihelavärldenochheltvärdelös-lipandet. Nej, jag gillar mitt glada jag mycket bättre. ;)


Nu hänger jag i soffan framför Berg & Meltzer i Europa och längtar efter helg. I morgon är det ju redan fredag, för guds skull! Det känns som att veckan bara dundrat fram. 
Kian åker till sin pappa i morgon så jag får försöka sysselsätta mig så gott det går i helgen. Jag hoppas verkligen på vackert väder för jag längtar sååå mycket ut i naturen, och igår blev jag så otroligt sugen på att ut och springa! 


Tystnad.


Jamen precis, det måste slagit över för mig. Jag, Cecilia Brötte - som inte ens orkar gå uppför gamla systemetbacken och prata i telefonen samtidigt utan att behöva stanna halvvägs och flåsa - ville ut och springa?! Jag får väl svida om till träningskläder och ta en promenad på spåret istället. Möter jag någon kan jag ju låtsas att jag precis sprungit milen... ;)

Åh det är så härligt att vi har klarat av den tråkigaste och mörkaste tiden på året redan - nu har vi ju hela sommaren framför oss! Snart bara en månad kvar till Bluesfestivalen (årets höjdpunkt för folket i Mönsterås) och mindre än tre månader kvar till min tänkta semester. Underbart!



Jag ska hänga på stranden så mycket jag orkar och fortsätta förundras över min sons märkliga gener - jag menar... JAG har aldrig någonsin varit sådär brun!? Livet är orättvist...

Snart dags att bädda ner mig. Jag har ju en hel arbetsdag kvar på veckan och då måste man vara på topp! ;)

tisdag 14 april 2015

Hur svårt ska det vara?!

Jag har känt mig så tom i några dagar nu. Alltså, sådär tom som bara ett kylskåp kan se ut när man är sugen på något gott och möts av en bit ost och en halv tomat. Typ så... 
Bara allmänt uppgiven och lite ledsen. Inte tjut-ledsen, utan mer bränner-lite-bakom-ögonlocken-men-orkar-inte-gråta-ledsen. För jag har ju inget särskilt att sitta här och gråta över. 
Och så har jag känt mig sjukt ensam ett tag. Jag har helt enkelt en vill-inte-dö-ensam-period. Jag menar, tänk att sitta där gammal och skrynklig och helt ensam sedan sextio år tillbaka. 
Fast... med tanke på att män överlag dör tidigare än kvinnor så lär jag väl få sitta där gammal, skrynklig och ensam även om jag inte varit ensam i sextio år... Men ändå.


Lite kärlek, närhet, kyssar, nån som lyfter mig över huvudet på stranden i solnedgången. Hur svårt ska det vara?!

lördag 11 april 2015

Det där lilla extra i livet

De senaste dagarna har vi haft lite extra mycket kvalitetstid, jag och de viktigaste två. Bara för att få ut litegrann av påsklovet i alla fall. Igår hade vi biodejt, jag och Kelly. De få stunderna vi får på egen hand, hon och jag, är guld värda. I sommar planerar jag för en hel helg med massa mamma-dottermys. Det kommer bli awesome om vi lyckas!


Idag åkte vi till Skälby gård och lekte. Kelly tog med sig en kompis för att ha någon att leka med. Lillebrorsan går ju helst på egna upptåg och är inte mycket till leksällskap tycker hon. 
Det roligaste på hela dagen var nog att jaga fiskmåsar och gosa med getterna. Åtminstone om man frågar Kian. Det hade varit fantastiskt att åka till Kolmården med honom - djur är bland det mest fascinerande han vet! Förutom traktorer...

Det var vansinnigt mycket folk på lekplatsen! Men med tanke på det fantastiska vädret hade jag inte väntat mig något annat... Det doftade grillat på hela området och jag hade gjort vad som helst för att få sätta mig och käka grillat kött idag!
Men, eftersom det inte är något vidare alternativ att sätta mig mellan hyreshusen här hemma med en engångsgrill, så stekte vi hamburgare på spisen istället. Funkade lika bra. ;)






Kelly och kompisen ville sova över, så nu ligger de skavfötters i Kellys rum. Det är första gången hon har en kompis sovandes hos oss, så det blir spännande att se hur natten blir.
Ikväll har de haft filmkväll med Barbie-film och popcorn. Kian bad om att få gå och lägga sig tidigt, så han sover sedan länge.

Jag stod i affären förut och var så sötsugen! Men jag köpte bara popcorn. Duktiga jag, tyckte jag då. 
Nu har jag vräkt i mig både ett halvkilo popcorn och tjejernas Gott & Blandat som var över... Självkontroll heter det visst, det där som jag verkar sakna just nu... Nu känner jag mig fet, trött och en smula olycklig mitt i all helglycka. Bäst jag bäddar ner mig innan det övergår i ett evigt lipande. Sömn brukar hjälpa mot det mesta. :)
Godnatt

onsdag 8 april 2015

Jag och mitt cyniska alter ego

Idag läste jag en artikel om män. Och inte vilka män som helst, utan män som snabbt går in i nya förhållanden. Japp, sånt tycker jag är intressant. ;)
Där stod det att ca 70% av alla förhållanden som spricker, gör det på kvinnans initiativ. Då gissar jag på att ca 28% av de återstående procenten av manligt initiativ spricker på grund av att han redan säkrat sin framtid hos någon annan?
Jag kanske är ute på djupt vatten när jag påstår att det nog är sällsynt med killar som lämnar ett förhållande utan att ha någon annan att få bekräftelse ifrån med detsamma?
Ja, det finns givetvis hur många tjejer som helst som beter sig som svin och skaffar någon ny innan hon avslutat sitt gamla. Och vad lär man sig av det? Inte ett dugg, uppenbarligen, eftersom sånt beteende verkar fortsätta livet igenom.
Men vad vet jag...

Har man ett så dåligt förhållande att man behöver springa runt och söka bekräftelse av andra, bör man väl avsluta det? Det tycker jag är en självklarhet. För är inte målet i livet att vara lycklig? Ingen springer väl runt och är kär jämt, men man kanske åtminstone ska sträva efter att hitta någon man älskar att spendera sitt liv med? Sedan behöver man ju inte älska personen ifråga 24/7. Det ÄR okej att tycka jäkligt illa om sin partner ibland också. Korta stunder. Särskilt vissa perioder i månaden, om man är tjej. I kärlek, krig och PMS finns inga regler...

I någon av kommentarerna till den här artikeln var det en kvinna som såklart tyckte att det var förjävligt att hennes man skaffat en ny brutta att flytta in hos innan de ens hunnit skilja sig. Och hennes dotter tyckte minsann att det var lika hemskt. Såklart! Men så skriver hon att dottern var så arg på sin pappa att hon inte ens ville vara med honom. Så mamman skaffade sig ensam vårdnad. Och då undrar jag... för vems skull såg mamman till att pappan inte fick träffa sin dotter? För dotterns skull, som hon påstod, eller för sin egen - för att hämnas?

Det värsta som finns i hela världen är att sitta och projicera sina bittra känslor och tankar kring den andra föräldern inför sina barn. Att exempelvis sitta och gråta av sorg när barnet/barnen ska åka till sin andra förälder, och tro att det gör barnen gott att få veta hur saknade de är när de är borta. I vilken värld lever man då? Det enda man gör för sina barn med ett sånt beteende, är ont. Då är man bara rent jäkla självisk. Ska barnet/barnen behöva sitta hos sin andra förälder och ha ångest för att mamma/pappa är så ensam och ledsen?! 
Det är en ren skyldighet man har som förälder - att kväva sorgen, önska barnen en underbar helg/vecka/dag/whatever, le och vinka när de åker. Sedan kan man gråta hejdlöst i en vecka. När inte barnen ser.
Man ska låta barnen få se att även föräldrar har ett mångsidigt känsloliv, absolut, men SÅDANA tårar ska de inte behöva se.

Man FÅR heller inte sitta och tala om hur hemsk den andra föräldern är. Inte på något sätt. För barnen SKA ha rätt att få älska båda sina föräldrar, oavsett vad. Och det är så otroligt svårt om man verkligen hatar personen ifråga, fråga någon som vet! Men jag skulle åtminstone aldrig sitta och prata illa om mina barns pappor inför mina barn, no matter what.
Man behöver kanske inte heller vara helt och hållet ärlig med allt kring en separation inför sina barn. Har pappa träffat någon ny och vill flytta ut? Då kanske man inte ska sitta och berätta just precis det. Man kan finjustera historien lite. För barnens skull, i alla fall så länge de är för små för att kunna hantera sådan information.

Men, vem är jag att döma? Jag har aldrig blivit lämnad. Tack och lov, för jag hade säkerligen kastat all logik åt sidan och levt ut min bitterhet... 
Nu ska jag och mitt cyniska alter ego slänga oss i säng. Jag har öppning i morgon och det innebär att larmet ringer snuskigt tidigt...
Godnatt!

tisdag 7 april 2015

Att få nytt perspektiv på livet

Igår svamlade jag något om att jag inte är så förtjust i godis. Jag tar tillbaka det! Ikväll ÄLSKAR jag godis! Jag var godissugen så till den milda grad att jag var på vippen att tömma mina barns påskägg, tills jag hittade en påse Tutti Frutti. Tur för dom...
Nu sitter jag alltså här, med lite dåligt samvete, kinderna fulla av Tutti Frutti-godis och tittar på ett gäng unga bönder på 4:an. Ja, för Telia bestämde sig för att plocka bort 5:an - min favoritkanal, så det finns inte längre något intressant att titta på. No more Big Bang Theory för mig alltså, och jag gråter blod! Nästan...
Men jag får väl se det positivt - hade inte Telia plockat bort min älskade kanal så hade jag heller inte suttit här och noga övervägt att flytta till landet, skaffa en flock kossor och bli bonde på heltid. Så, tack Telia för att ni ger mig lite perspektiv på livet!

Idag på morgonen var Kelly inte alls lika pepp på att åka hemifrån för att spendera sin dag på fritids, som jag var för att få åka till jobbet. Hon tyckte att det var orättvist att hon inte fick ha påsklov. Och när jag hämtade henne och vi var tvungna att gå hem direkt för att laga middag istället för att vara kvar ute och leka (jag hade stängning idag vilket innebar att jag var på fritids vid halv sex) undrade hon missnöjt och högljutt - och nu citerar jag - "varför vi aldrig kan göra något roligt för en gångs skull?!"
Jadu, min kära. För det första så har man inte lyxen att unna sig en veckas ledighet, hur mycket man än vill, när man är ensamstående. Och särskilt inte när man precis varit tvungen att vabba i nästan två veckor. DÄRFÖR måste du vara på fritids istället för att vara hemma och ha påsklov som "alla andra".
Och för det andra så har jag nog inte riktigt förstått hur otroligt tråkigt vi måste ha hela tiden...
Jag gav ett omoget och enormt opedagogiskt svar på den sistnämnda frågan: Du får väl flytta hem till din pappa istället, så slipper du ha så jäkla tråkigt!

Jag vet, jag vet... Man SKA inte säga såna hemska saker och ge sina barn så dåligt samvete som de får av ett så opedagogiskt uttalande. Men ibland, och särskilt när man har PMS, så brister det och man blir rentav ledsen när inget man gör verkar räcka till - trots att man försöker så gott man kan... Och då blir det lite fel ibland.
Vi lär inte hinna med så mycket roligt på påsklovet, men på fredag kväll har jag lovat att vi ska gå på bio, Kelly och jag. Den nya barnfilmen Home visas här i Mönsterås och Kelly är eld och lågor. Det är tur man kan göra henne nöjd ibland i alla fall... ;)

Nu är godispåsen och bondeprogrammet slut och jag borde väl helt enkelt ge upp för idag...
Godnatt!

måndag 6 april 2015

När påskharen får jobba övertid

Barnen firade påsk hos sina pappor i helgen, men eftersom jag ÄLSKAR högtider och traditioner hindrade det inte mig från att skjuta lite på påskfirandet och passa på nu när det var långledigt och allt. :) 
Så idag fick barnen leta påskägg och guldpengar (av choklad såklart, SÅ givmild är inte påskharen att den ger barnen en massa pengar) i mina föräldrars trädgård. Ja, för i min sketna lägenhet är det inte särskilt kul att göra något alls... 

Jag minns när vi var små. Jisses vad godis man hivade in under påsken! Först gick man påskkärring och fick hur mycket godis som helst, och dagarna efter var det påskägg proppfulla med ännu mer godis. Jag har nog förträngt hur mycket man egentligen tryckte i sig, men det var hutlösa mängder...
Påskharen är inte fullt lika generös mot mina barn. Faktum är att vi nästan aldrig köper godis. Det blir alltid över och jag slänger det efter några veckors skrotande i skafferiet. Jag tycker inte nåt vidare om det och Kelly föredrar popcorn eller chips till helgmyset. Kian får liksom bara hänga med på det tåget - godis är ju inget vidare bra ändå. ;)
Men, påsken ÄR en gottishögtid och då FÅR man äta tills man inte orkar mer. Barnens ägg var visserligen inte i närheten så proppfulla som våra ägg brukade vara, men de var nöjda ändå. :)

Vi målade ägg, åt påskmiddag, fikade på världens godaste cheesecake, tittade på film och lekte lekar. Ett fullbordat påskfirande helt enkelt. :)









Cheesecaken kan jag verkligen rekommendera! Jag hittade receptet på tidningen Hembakat, och den var verkligen sådär skitgod så man kan äta ihjäl sig. Ungefär så...

När det var dags att cykla hem var jag så mätt att jag förmodligen hade spruckit om jag hade trillat av cykeln. Och det är ju inte ett dugg trevligt... Så, vi passade på att leka av oss lite på skolgården innan läggdags. Det har ju varit sånt härligt väder hela eftermiddagen!


 I morgon är det äntligen äntligen dags att jobba igen, som jag längtar! Jag skulle aldrig stå ut med att vara långtidssjukskriven eller hemmafru... Dags att sova med andra ord. :)
Och nu sätter jag officiellt punkt för årets påskfirande.
Godnatt!

söndag 5 april 2015

Det där med att springa runt lättklädd om nätterna

Idag har jag haft en riktig slappsöndag! Hängt i soffan framför b-filmer, gått en långpromenad UTAN barn, hämtat hem mina älskade ungar, ätit middag hos päronen... Jamen, precis en sån där härlig dag som söndagar ska vara helt enkelt!


Igår var det däremot ingen slappdag. Jag sprang runt i affärer hela dagen och hängde på dansgolvet hela natten. Harrys by night - bästa stället att spendera en barnfri lördagkväll på! Eller ja, åtminstone om man inte har bättre saker för sig... 
Det var tydligen någon fotbollsmatch på kycklingarenan igår, det hade ju extremt ointresserade jag ingen aning om, så det var helt galet mycket folk ute på kvällen såklart. Det gick inte att röra en fena på dansgolvet till slut, man stod ihoptryckt med sjuttonhundra andra danstokiga mindre nyktra och lagom svettiga människor och gungade åt samma håll. Och ändå är det alltid någon stjärna som ska börja bugga. 
Jag menar, seriöst...?! Bugga kan man göra när man har mycket svängrum på dansgolvet, definitivt inte när man riskerar att både sticka ut ögon och slå ut tänder på övriga dansgolvsaspiranter med sin flängande danspartner... 

Vi tog nattbussen hem och jag blev tvungen att gå en bra bit för att komma hem. Först och främst var det jäkligt kallt att promenera klockan tre på natten i strumpbyxor, klänning och en tunn jacka. Jag borde vetat bättre och tagit med mig full vintermundering när vi åkte iväg på kvällen! Det får bli en notis till nästa gång...
För det andra är det ju sjukt obehagligt att springa runt som ensam tjej mitt i natten när samhället ser ut som det gör. Tack och lov bor vi i en så tråkig kommun att det aldrig är något folk ute på gatorna efter klockan 18, så förhoppningsvis tänker våldtäktsmännen att det är lönlöst att leta offer här om nätterna...

Hur som helst så klarade jag mig hem utan problem. Men just då, när man kommer hem efter en lång natt, frusen och trött, hade man kunnat göra vad som helst för att ha någon att krypa ner till. Jag fick krama kudden istället och det gick ju faktiskt precis lika bra. ;)

Jag satt och tittade igenom lite gamla bilder på Kelly ikväll, och förundras över hur snabbt tiden gått egentligen och vad stor hon har blivit! Jag menar, kolla in förändringen!

Kelly och mamma Cecilia i början av 2009

Samma Kelly och samma mamma sommaren 2014

Hon har gått och blivit en stor tjej och jag har gått och blivit... Ja, lite snyggare i alla fall. Det är tur det går åt det hållet. ;)

Nu är klockan jättemycket och vi har en lång, härlig, ledig dag framför oss i morgon! Vi ska fira påsk ordentligt, vi har ju inte fått fira tillsammans än så det blir både påskäggsjakt, påskmiddag och lekar med familjen. Dags att bädda ner sig och krama kudden alltså.

Avslutar med ett par härliga bilder från i somras - jag längtar såå mycket efter sol och värme nu! April är en riktig skitvädermånad, så man behöver påminna sig om att vi snart är där ändå.
Godnatt!





fredag 3 april 2015

Att göra långfredag till kortfredag

Långfredagen sägs ju vara den längsta och tråkigaste dagen på hela året. Hade de ingen fantasi förr i tiden?! För vi har minsann haft en jättehärlig dag!
Det har ju under stora delar av dagen varit fantastiskt vårväder, och jag och Kian var ute en lång stund på förmiddagen. Vi tog en promenad bort till en förskola inte långt ifrån där vi bor, och det var ju alldeles perfekt! Massa lekyta bakom stängsel = kul för Kian och avslappnande för hans mor. Han är bra på att sysselsätta sig själv, så jag hann till och med njuta lite av solen!


När han åkt till sin pappa blev det tomt. Jamen sådär jättetomt så man blir alldeles luddig i huvudet. Vi har ju liksom suttit ihop i en vecka nu, bara han och jag, ensamma och isolerade... Så det var lite märkligt att plötsligt stå helt solo med kundvagnen på Ica och kunna handla i lugn och ro. Eller att handla överhuvudtaget, det har jag ju fått låta andra göra åt mig hela veckan...

Min kära vän Martina är ju hästtokig och tyckte att det var en bra idé att kasta upp mig på hästryggen idag. Jag var precis lika hästtokig när jag var liten och red i många år, men notera att jag tills idag inte suttit på en häst på sexton år. SEXTON år!! Det låter ju helt galet mycket - som om jag är skitgammal! Men faktum är att jag slutade med hästar när jag var tolv, trillat av en häst och fått hjärnskakning. Då vägrade min mamma betala för mina ridlektioner mer (hon är och har alltid varit livrädd för hästar, så där blev det liksom nog. Haha!)... 
Detta innebar såklart att det var sjukt pirrigt att hoppa upp på den där gigantiska hästen idag. För det är inte någon pålle i storlek mindre de har. Nepp, jag fick stå på en pall för att överhuvudtaget komma upp! 
Det är tur han var så snäll och förstående att han gick med på att bara lunka runt runt med mig på ryggen, medan Martina höll i honom. Som ett barn på ponnytur kände jag mig. Men det var okej, jag överlevde ju åtminstone! ;)



Nu tänker jag fredagsmysa vidare i soffan med min katt. Pirates of the Caribbean går ju på teven för sjutton! 

torsdag 2 april 2015

Att ladda upp inför pappahelgen

Idag efter middagen tog vi en tripp ut till Oknö, lite extra uppladdning med mys inför pappahelgen. Tanken var att vi skulle leka på lekplatsen och kasta lite sten i vattnet, men Kian hade andra planer. 
Istället ägnade vi oss mest åt att stå. Stå och spionera in på folks trädgårdar samt noga inspektera alla brevlådor längs vägen. Så om det står något i tidningen om att en kortväxt man med svampmössa och hans långa rödluva till kumpan setts misstänksamt ströva omkring Friskefloeområdet under kvällstid, finns ingen anledning till oro. Det var alltså bara vi. 
Kasta sten i vattnet var dock kul tyckte Kian, även om han nog hellre hade klivit ut i vattnet och tagit ett kvällsdopp. Med kläderna på...


Oknö är så vansinnigt vackert! Jag skulle aldrig vilja bo långt ifrån skog och hav, det är då ett som är säkert.


Han är mycket piggare nu, min lilla goding. Han har inte kräkts sedan i onsdags, och aptiten börjar sakta men säkert komma tillbaka. Men om han får bestämma skulle han nog sitta fast på mig hela dagarna. Jag kan knappt lämna rummet utan att han svansar efter - högst missnöjd med frånvaron. Det blir spännande med en pappahelg nu med andra ord.

Jag hade lite planer på att åka till bilmässan på Elmia i morgon, Kian ska ju ändå vara med sin pappa. Men eftersom fadern är ungefär lika medgörlig som en blanksliten skruv, så blir det inget av med det... Vi får väl se om jag kommer i väg någon annan dag i helgen, annars får jag försöka boka in så många kaffedejter jag bara kan. För jag tänker inte spendera en minut mer i min lägenhet än nödvändigt, av högst förklarliga skäl. Aldrig mer sjukstuga såhär länge...!

Så, ladda upp med kaffe och nybakat och skicka iväg en inbjudan! Jag kommer på stört. :D

När skenet bedrar

Nu ska jag prata lite om när skenet bedrar - när saker och ting inte riktigt visar sig vara som det först ser ut. 

Låt oss säga att du träffar en person som verkar vara bra på alla sätt och vis - en rolig, snygg charmör med glimten i ögat. Du får en vacker illusion om ett långt och lyckligt liv tillsammans och vips, så är du kär och allt är rosaskimrande, prytt med glittriga regnbågar och fluffiga moln svävar omkring över huvudet. 
Det går snabbt, och så har ni flyttat ihop. Här har du börjat märka av små varnande signaler för att den där härliga personen kanske inte är så härlig egentligen. Men, nu är du ju kär och ska starta ett eget litet familjeliv med den där härliga människan, så du väljer att vifta bort de där signalerna.

Pö om pö dyker det upp en jobbig egenskap efter en annan, men så går ni och förlovar er! Dagen som ska vara sådär fantastiskt pirrig och lycklig, blir det bara pannkaka av och ni kämpar hela dagen med att inte försöka strypa varandra med de där ringarna istället.
Ni samtalar om det hela och lyckas komma fram till en massa bra lösningar på situationen, och så är ni sådär kära och lyckliga igen! Åtminstone ett par dagar...

Det fridfulla griståget
Tiden går och du börjar undra om inte den där berg-och-dalbanan är slut snart, så du kan få slå dig ner på griståget istället - det där fridfulla tåget som går runt runt och bara gillar läget. Jo, för du vet ju att det kan vara lite upp och ner innan man kommit tillrätta i samlivet.

Plötsligt en dag vill ni ha en liten bebis - du älskar ju den här personen och vill inget hellre än att ha en egen liten familj med denne. 
Sagt och gjort, bebis på väg! De följande nio månaderna har du klivit av berg-och-dalbanan för att istället hoppa på Top Spin - en fruktansvärd åkattraktion som går runt, runt, runt, upp och ner och kränger fram och tillbaka i en hastighet som skulle kunna få vem som helst att bryta nacken. Men, du intalar dig att det är dig och dina hemska graviditetshormoner det hela beror på. Det kommer nog bli bättre bara bebisen är ute. 
Det blir bättre! Ett par månader. Sedan hoppar ni på kräng- och slängattraktionen igen och allt går åt helvete. Förhållandet bryter nacken så att säga...

Den där härliga illusionen om ett långt och lyckligt liv med den där underbara personen går i tusen bitar. Och det är då den där fina människan visar sitt rätta ansikte.
Ungefär som när Rapunzels mamma bestämmer sig för att sluta spela snäll.
Eller som när sjöhäxan Ursula först spelar hjälpsam, för att sedan vilja döda alla och ta över hela havsriket.
Eller som när gullige farbror Scar kastar ner Mofasa från klippan.
Ja, ni fattar... Skenet bedrog. Skenet bedrog riktigt jävla mycket.

Från att vara kär och galen, att bli lovad guld och gröna skogar, bli höjd till skyarna - till att bli kallad fittansikte och hotas med nakenbilder som minsann ska läggas ut på internet. Och inte bara i början av kraschen. Nejdå, det blir inte mycket bättre med tiden... 

Ett varningens ord - lita alltid på magkänslan och bli förihelvete inte kär i Ursula! Den där väna utsidan kan dölja ett rent helvete, och då kan du fetglömma att få åka med på griståget... Någonsin.


måndag 30 mars 2015

Kvällstankar från en rastlös morsa

Här sitter jag i soffan, nyduschad och fräsch som en nyponros, doftar som en hel hibiskusbuske, med en stor kopp te och funderar på vad som hänt i livet sedan jag sist skrev ett inlägg innan jul. Inte mindre funderar jag på hur det kan komma sig att min blogg hade över 300 sidvisningar i söndags!? Imponerande... ;)

Sist berättade jag om mitt nya jobb på en förskola. Nu har det ju alltså gått tre månader, så det är väl dags att göra en liten redovisning av läget? 
Kort och gott - jag ÄLSKAR det! Faktum är att jag älskar det så mycket att jag funderar på varför i hela världen jag inte utbildade mig till förskollärare från första början. Men när jag sökte in till universitetet för sex år sedan, kunde jag inte för mitt liv tro att jag skulle uppskatta att jobba med så små barn. 
Jag spenderar mina arbetsdagar med barn mellan 1 och 2 år. De är helt fantastiska ungar allihop och jag håller alla tummar och tår för att jag ska få förlängt året ut!

Och hur går det med kärleken då? En återkommande fråga från omgivningen... 
Det går precis som jag vill. Jag har mig själv, mina barn, min familj och mina vänner. Utöver de och jobbet behöver jag inte någon annan. Åtminstone inte förrän jag träffar honom med stort H. Jag har varit själv i över ett år nu, och jämfört med förra året är mitt liv riktigt harmoniskt. En smula ensamt då och då, men jag dör inte.
Jag tror inte på att springa runt och leta efter kärlek. Den dyker upp när man minst anar den. Och inte sällan finns den närmare än vad man tror. Bland personer som kanske alltid funnits där, i periferin av ens umgängeskrets. 
När man träffar den person som får en ur balans, som gör att man tappar fattningen och orden, som gör att benen börjar kännas som gelé och som med bara en blick gör att hjärtat slår lite snabbare... När man nästan kan ta på spänningen som blir bara av att stå nära och när man knappt kan hålla fingrarna borta... När man träffar den person som inte går att få ur tankarna trots att man inte ens lärt känna varandra... DÅ, och bara då, kommer jag offra min självvalda ensamhet. Inte en sekund tidigare... Livet är för kort för att slösas bort på personer som inte lyckas vända uppochner på världen - på just det där sättet! 
Det tråkiga är bara att de finaste personerna redan är upptagna... Kan man vänta sig något annat för den delen?

I övrigt är tillvaron ganska trist just nu. Förra veckan blev Kelly sjuk och jag fick vabba från onsdagen och veckan ut. Vi klättrade nästan på väggarna framåt helgen och jag längtade tillbaka till jobbet! Så blev det söndag och Kian blir magsjuk. Så denna veckan är jag lyckligt lottad om jag lyckas komma iväg till jobbet en dag åtminstone... Hade man bara sluppit den enorma ångesten kring hur många tusen kronor som dras på lönen av att vara hemma såhär mycket, så hade det inte känts lika jobbigt. Det allra värsta med att leva själv är att inte ha någon att dela VAB-dagarna med. Och det är ju ganska världsligt när man tänker efter. ;)

Idag har vi hängt i soffan hela dagen, jag och Kian. Jag har knappt fått lämna hans sida för att gå på toaletten, så det var tacksamt när mamma kom och levererade pizza till middag!
Nu ber jag till högre makter att jag slipper bli smittad. Handsprit och positivt tänkande, gott folk. Handsprit och positivt tänkande...