måndag 30 mars 2015

Kvällstankar från en rastlös morsa

Här sitter jag i soffan, nyduschad och fräsch som en nyponros, doftar som en hel hibiskusbuske, med en stor kopp te och funderar på vad som hänt i livet sedan jag sist skrev ett inlägg innan jul. Inte mindre funderar jag på hur det kan komma sig att min blogg hade över 300 sidvisningar i söndags!? Imponerande... ;)

Sist berättade jag om mitt nya jobb på en förskola. Nu har det ju alltså gått tre månader, så det är väl dags att göra en liten redovisning av läget? 
Kort och gott - jag ÄLSKAR det! Faktum är att jag älskar det så mycket att jag funderar på varför i hela världen jag inte utbildade mig till förskollärare från första början. Men när jag sökte in till universitetet för sex år sedan, kunde jag inte för mitt liv tro att jag skulle uppskatta att jobba med så små barn. 
Jag spenderar mina arbetsdagar med barn mellan 1 och 2 år. De är helt fantastiska ungar allihop och jag håller alla tummar och tår för att jag ska få förlängt året ut!

Och hur går det med kärleken då? En återkommande fråga från omgivningen... 
Det går precis som jag vill. Jag har mig själv, mina barn, min familj och mina vänner. Utöver de och jobbet behöver jag inte någon annan. Åtminstone inte förrän jag träffar honom med stort H. Jag har varit själv i över ett år nu, och jämfört med förra året är mitt liv riktigt harmoniskt. En smula ensamt då och då, men jag dör inte.
Jag tror inte på att springa runt och leta efter kärlek. Den dyker upp när man minst anar den. Och inte sällan finns den närmare än vad man tror. Bland personer som kanske alltid funnits där, i periferin av ens umgängeskrets. 
När man träffar den person som får en ur balans, som gör att man tappar fattningen och orden, som gör att benen börjar kännas som gelé och som med bara en blick gör att hjärtat slår lite snabbare... När man nästan kan ta på spänningen som blir bara av att stå nära och när man knappt kan hålla fingrarna borta... När man träffar den person som inte går att få ur tankarna trots att man inte ens lärt känna varandra... DÅ, och bara då, kommer jag offra min självvalda ensamhet. Inte en sekund tidigare... Livet är för kort för att slösas bort på personer som inte lyckas vända uppochner på världen - på just det där sättet! 
Det tråkiga är bara att de finaste personerna redan är upptagna... Kan man vänta sig något annat för den delen?

I övrigt är tillvaron ganska trist just nu. Förra veckan blev Kelly sjuk och jag fick vabba från onsdagen och veckan ut. Vi klättrade nästan på väggarna framåt helgen och jag längtade tillbaka till jobbet! Så blev det söndag och Kian blir magsjuk. Så denna veckan är jag lyckligt lottad om jag lyckas komma iväg till jobbet en dag åtminstone... Hade man bara sluppit den enorma ångesten kring hur många tusen kronor som dras på lönen av att vara hemma såhär mycket, så hade det inte känts lika jobbigt. Det allra värsta med att leva själv är att inte ha någon att dela VAB-dagarna med. Och det är ju ganska världsligt när man tänker efter. ;)

Idag har vi hängt i soffan hela dagen, jag och Kian. Jag har knappt fått lämna hans sida för att gå på toaletten, så det var tacksamt när mamma kom och levererade pizza till middag!
Nu ber jag till högre makter att jag slipper bli smittad. Handsprit och positivt tänkande, gott folk. Handsprit och positivt tänkande...