onsdag 8 april 2015

Jag och mitt cyniska alter ego

Idag läste jag en artikel om män. Och inte vilka män som helst, utan män som snabbt går in i nya förhållanden. Japp, sånt tycker jag är intressant. ;)
Där stod det att ca 70% av alla förhållanden som spricker, gör det på kvinnans initiativ. Då gissar jag på att ca 28% av de återstående procenten av manligt initiativ spricker på grund av att han redan säkrat sin framtid hos någon annan?
Jag kanske är ute på djupt vatten när jag påstår att det nog är sällsynt med killar som lämnar ett förhållande utan att ha någon annan att få bekräftelse ifrån med detsamma?
Ja, det finns givetvis hur många tjejer som helst som beter sig som svin och skaffar någon ny innan hon avslutat sitt gamla. Och vad lär man sig av det? Inte ett dugg, uppenbarligen, eftersom sånt beteende verkar fortsätta livet igenom.
Men vad vet jag...

Har man ett så dåligt förhållande att man behöver springa runt och söka bekräftelse av andra, bör man väl avsluta det? Det tycker jag är en självklarhet. För är inte målet i livet att vara lycklig? Ingen springer väl runt och är kär jämt, men man kanske åtminstone ska sträva efter att hitta någon man älskar att spendera sitt liv med? Sedan behöver man ju inte älska personen ifråga 24/7. Det ÄR okej att tycka jäkligt illa om sin partner ibland också. Korta stunder. Särskilt vissa perioder i månaden, om man är tjej. I kärlek, krig och PMS finns inga regler...

I någon av kommentarerna till den här artikeln var det en kvinna som såklart tyckte att det var förjävligt att hennes man skaffat en ny brutta att flytta in hos innan de ens hunnit skilja sig. Och hennes dotter tyckte minsann att det var lika hemskt. Såklart! Men så skriver hon att dottern var så arg på sin pappa att hon inte ens ville vara med honom. Så mamman skaffade sig ensam vårdnad. Och då undrar jag... för vems skull såg mamman till att pappan inte fick träffa sin dotter? För dotterns skull, som hon påstod, eller för sin egen - för att hämnas?

Det värsta som finns i hela världen är att sitta och projicera sina bittra känslor och tankar kring den andra föräldern inför sina barn. Att exempelvis sitta och gråta av sorg när barnet/barnen ska åka till sin andra förälder, och tro att det gör barnen gott att få veta hur saknade de är när de är borta. I vilken värld lever man då? Det enda man gör för sina barn med ett sånt beteende, är ont. Då är man bara rent jäkla självisk. Ska barnet/barnen behöva sitta hos sin andra förälder och ha ångest för att mamma/pappa är så ensam och ledsen?! 
Det är en ren skyldighet man har som förälder - att kväva sorgen, önska barnen en underbar helg/vecka/dag/whatever, le och vinka när de åker. Sedan kan man gråta hejdlöst i en vecka. När inte barnen ser.
Man ska låta barnen få se att även föräldrar har ett mångsidigt känsloliv, absolut, men SÅDANA tårar ska de inte behöva se.

Man FÅR heller inte sitta och tala om hur hemsk den andra föräldern är. Inte på något sätt. För barnen SKA ha rätt att få älska båda sina föräldrar, oavsett vad. Och det är så otroligt svårt om man verkligen hatar personen ifråga, fråga någon som vet! Men jag skulle åtminstone aldrig sitta och prata illa om mina barns pappor inför mina barn, no matter what.
Man behöver kanske inte heller vara helt och hållet ärlig med allt kring en separation inför sina barn. Har pappa träffat någon ny och vill flytta ut? Då kanske man inte ska sitta och berätta just precis det. Man kan finjustera historien lite. För barnens skull, i alla fall så länge de är för små för att kunna hantera sådan information.

Men, vem är jag att döma? Jag har aldrig blivit lämnad. Tack och lov, för jag hade säkerligen kastat all logik åt sidan och levt ut min bitterhet... 
Nu ska jag och mitt cyniska alter ego slänga oss i säng. Jag har öppning i morgon och det innebär att larmet ringer snuskigt tidigt...
Godnatt!

Inga kommentarer: